Fjärde söndagen efter trettondedagen: Jesus är vårt hopp

Författare: Fredrika Gårdfeldt, präst i Katarina församling, Svenska kyrkan

Andra årgångens texter:

Jes 40:26-1

Jak 5:13-16

Joh 5:1-9

Efter jul- och nyårshelgerna var jag helt slut. Jag hade kört för hårt och inte varit tillräckligt noga med återhämtning. Som heltidsarbetande småbarnsmamma med ett stort överjag så är jag en alldeles särskild riskgrupp. Riskgruppen som går sönder, bränns ut och går in i väggen på grund av alla upplevda krav inom och utanpå kroppen. 

Vad längtar jag då efter? Fler julklappar och prylar? Eller kanske prestigefulla uppgifter som ska kröna min hjässa full av motstridiga tankar och rädslor om att inte vara till lags? Är längtan efter att få mig att framstå som lyckad och lycklig större än att faktiskt göra den förändring som detta skulle kräva?

Svaret är att jag törstar efter stillhet och tystnad. Och jag längtar ut i skogen. För detta är mitt guldkorn. Min oas. De där stunderna som jag nästan stjäl åt mig och min älskade hund Maggie så fort jag kommer åt. Det är ett varv på 20 minuter precis utanför mitt hem. Där får jag ro. Det är som att trädens kronor renar min sargade själ. Tallarnas barr smeker min ande och gör den ren. Hel igen. Plåstrar om.

En gång tappade jag en av Maggies bajspåsar i skogen. Usch tänkte jag. Skogen som ger mig så mycket. Mitt lugn. Min inre frid. Och så betalar jag tillbaka med en bajspåse i plast. Usch. Jag vände om och gick samma väg hem igen men hittade den inte.

När jag gick varvet igen en annan dag plockade jag upp ett kolapapper och en utspottad snus som några andra medmänniskor tappat eller kanske rent av slängt. Ingen överdrivet god gärning. Men i alla fall. Något litet kan jag ju alltid göra för naturen. Naturen som jag kommer ifrån. Som jag är en del av. Som jag behöver. Som jag älskar. Min lilla hund skuttar, nosar runt och tuggar på blåbärsris. Alla de där tankeproblemen jag hade innan jag klev utanför dörren bleknar.

Någonstans förstår jag att jag behöver naturen för att bli frisk.

Liksom mannen vid fårdammen som behövde Jesus för att bli frisk.

Så är det Jesus jag möter där i skogen? En närvaro full av kärlek och visdom utan tvekan är det hursomhelst. Jag läker tillsammans med min lilla pudel som jag helt ärligt upplever som en ängel på jorden. En ängel full av närvaro, läkedom och magi. Och jag vet att du läker där du befinner dig. På din plats. Med din ängel.

Och jag har mött flera änglar. Änglar i form av människor som undervisat mig om FNs Agenda 2030 och om hur vi alla måste ställa om. Jag har lärt mig att de sjutton målen som agendan består av hör ihop med varandra och att det ena målet inte kan uppfyllas om inte det andra också gör det. Hur allt och alla hänger ihop. För att klara målen så tror jag att vi behöver ställa oss till förfogande för närvaron. Låta oss transformeras. Gå från att ”göra” till att ”vara”. Gå från att det inte är prestationen som gör människan utan hennes blotta existens. Gå från ett jag till ett vi. Vi är älskade. Vi får finnas. Bara finnas. Och förundras. Och hitta hoppet och handlingskraften. Tillsammans.

Mannen som Jesus möter har varit sjuk i 38 år. Jag råkar själv ha firat 38 jular hittills i mitt liv. Jular med överkonsumtion och avsaknad av stillhet och förundran gör oss sannerligen inte lyckliga men skadar uppenbart både naturen och oss själva. Överfulla scheman och stora överjag gör inte heller världen mer hållbar. Jag vill bli frisk, vill du?