Kyndelsmässodagen
Författare: Jennie Högberg, präst i Svenska kyrkan
Andra årgångens texter:
Malaki 3:1-4
Första Timotheosbrevet 6:13-16
Lukasevangeliet 2:22-40
Det är lätt att tappa hoppet och kämpaglöden när man ständigt möts av nedslående nyheter. När man ser att siffrorna pekar åt fel håll. Utsläppen ökar trots att många verkar medvetna. Sopbergen är större än någonsin pga. pandemin. Människor och andra levande varelser lider. Frånvaron av ljus är påtaglig, inte enbart solens ljus som vi saknat hela vintern, men också hoppets ljus. Hur står vi ut i det? Hur orkar vi kämpa vidare? Kanske kan vi finna vägledning hos Symeon och Hanna? Kan vi ha dem som förebilder i uthållighet, i tro och hopp?
Kyndelsmässodagens tema, eller jungfru Marie kyrkogångsdag som dagen också kallas, handlar om frambärandet av barnet Jesus i templet och om Guds närvaro i världen genom detta barn. Kyndel är ett gammalt ord för ljus. Kyndelsmässodagen handlar om Jesus som livets och hoppets ljus.
Julen inleds med förundrade herdar som får höra änglasången och känner igen världens frälsare i en krubba i Betlehem. På trettondedag jul hör vi om hur österländska stjärntydare, hedningar långt borta ifrån, känner igen Guds härlighets ljus i det lilla människobarnet.
Söndagarna efter trettondedagen handlar om hur denna härlighet uppbenbaras genom det Jesus gör som vuxen.
I och med Kyndelsmässodagen avslutas julkretsen och än en gång möter vi barnet Jesus. I evangelietexten från Lukas som kan läsas varje år, möter vi Maria och Josef som 40 dagar efter Jesus föddes kommer till templet med honom. Enligt judisk lag var det dags för deras rening och att bära fram deras förstfödda son inför Gud.
Vi möter också två för berättelsen mycket centrala personer; Symeon och Hanna. Symeon beskrivs som rättfärdig och from och att Helig ande var över honom. Han verkar ha väntat en längre tid och är redo att, som han säger; ”gå hem i frid” nu när han fått se Messias. Hanna beskrivs som en kvinna med profetisk gåva, till åren kommen; närmare bestämt 84 år. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt i fasta och bön.
Både Symeon och Hanna förstår vem Jesus är: Guds ljus med uppenbarelse åt alla folk. Båda ser Guds närvaro i det lilla barnet.
Vad är det som gör att vi uppfattar när Gud kommer till oss? Hur kan vi bli känsliggjorda för att uppfatta Guds närvaro i tillvaron? Och vad betyder det för vår nästa?
Hanna är i templet och fastar och ber. När Jesus i bergspredikan talar om fasta och bön uppmanar han till att dölja att man fastar så att enbart ”din fader i det fördolda” ser (Matt 6:16-18). Bön och fasta är enligt Jesus inget man visar upp eller demonstrerar. Det är ett sätt att leva. Att leva i relation med Gud, i gudsgemenskap.
Men andlighet är inte en flykt bort från världen – den är världstillvänd. Och på något sätt blir vi känsliggjorda genom den. Kanske ser vi Guds ljus tränga fram även i mörkret? Kanske ser vi Guds ljus i livet runtomkring? Kanske ser vi Guds ljus i vår medvarelse? Kanske väcker det kärlek och omsorg hos oss?
Våren är på ingång. Ljuset är på väg tillbaka. Det är hoppfullt på flera plan. Marken tinar upp och snart gror det igen. Samtidigt finns en osäkerhet som gör sig påmind; ekosystem är skadade, temperaturerna är inte normala och allt känns en aning opålitligt. Det väcker olika känslor.
Alla år av väntande måste väckt känslor hos Symeon. Det märks en enorm lättnad och glädje när han, med Jesus i famnen, brister ut i lovsång.
Belöningen kom till slut så som Gud hade lovat.