Tredje söndagen i påsktiden: Den gode herden

Författare: Embla Trygg, prästkandidat Stockholm stift

Andra årgångens texter:
Hesekiel 34:23-31
Hebreerbrevet 13:20-21
Johannesevangeliet 10:11-16
Psaltaren 23

När ska en bibeltext tolkas bokstavligt och när ska den tolkas metaforiskt? En torr, men ständigt aktuell fråga.

Denna söndag är temat Den gode herden. Vi får åter möta några av våra mest välkända bibeltexter. Vi möter Jesus som i en metafor beskriver sig själv som den gode herden som ger sitt liv för sin fårflock (Joh 10:11-16). Psalmisten träder in i metaforen som ett får som vallas av Gud (Ps 23).

Detta metaforiska språk är starkt, på något sätt kan vi identifiera oss med fåren och herden även i vår tid där herdayrket inte är särskilt vanligt. Är man herde i Sverige idag är man antagligen typ kyrkoherde eller nåt. Och har man en herdestav är man troligen typ biskop. Metaforen har med tiden tagit över bildens bokstavliga verklighet. Något tillspetsat, förstås, men jag lovar att jag har en poäng.

Det är något särskilt med får. Individer som bara kan komma till sin fulla rätt i en flock. På så vis är får och människor väldigt lika, vi blir de vi är menade att vara i relation med varandra. Jag förstår verkligen varför det är en tacksam metafor för mänskligheten. Jag är på intet sätt en herde, varken i metaforiskt eller bokstavligt, men när jag satte mig för att skriva denna text (kroniskt försenad, ingen press) tänkte jag mest på de får jag lärt känna. Deras vänliga ögon, varma andetag, hur de envisas med att gå i en stor klump, hur stark och snabb eftersläntraren plötsligt blir för att komma i kapp. Jag funderar på hur dessa texter om goda herdar talade till människor i de tider då fåren hade en naturlig plats i människans liv, där herdar och fårahjordar var verklighet snarare än metafor.

Vad händer om vi tar texterna mer på bokstaven? Då ger Jesus sitt liv för fåren, då leder Gud själv ut dem till bete på gröna ängar. Egentligen borde det inte förvåna; på den sjätte dagen skapade Gud fåren och såg att det var gott. Guds kärlek är inte reserverad för människor, den kommer hela skapelsen till del. Och ändå har jag suttit i kyrkbänken i alla år och aldrig slagits av att texterna om fåren och herden kanske också handlar om, ja just det, får.

Guds gåva är mångfacetterad. Gud och Jesus är vår herde, och vi alla är del av flocken vi kallar mänskligheten. En mänsklighet av vänliga ögon och varma andetag. Vi är skapade till Guds avbild och genom denna avspegling har vi förmågan att känna ansvar för andra varelser, vara herdar. Att samtidigt vara får och herdar.

Kanske mår vår tro och vår teologi bra av att ibland föra in metaforen i verkligheten, tänker jag, och får i mitt inre upp en bild av biskopar och kyrkoherdar med gummistövlar och kräklor i fårhagen.