Den helige Mikaels dag: Änglarna
Författare: Matilda Hellgren, teologistudent.
Tredje årgångens texter:
Första Moseboken 28:10-17
Uppenbarelseboken 12:7-12
Johannesevangeliet 1:47-51
Ps 103:19-22
Herren är på denna plats, och jag visste det inte (1 Mos 28:16)
I den gammaltestamentliga läsningen får vi höra om Jakob som drömmer att Guds änglar kommer med bud om välsignelse för hans folk när han lagt sig ned med huvudet mot en sten för att sova. Jag vet inte exakt hur det ser ut precis där han slumrade. Det jag föreställer mig är en vandringsled, kanske är det sand överallt, kanske är det grönt, kanske är det ett stort fält av raps eller annan växt. Oavsett hur det ser ut har Jakob fått uppleva Guds änglars närvaro, och benämner platsen med Guds boning. En speciell plats. Det kan vara som Kelterna talar om, ett tunt ställe. Hinnan mellan det fysiska och andliga är tunn, så tunn att det sker ett omvälvande möte. Det är det som våra sakrament också bygger på, ett möte mellan det fysiska och det andliga. Det fysiska är mer än bara något som existerar och brukas eller missbrukas. Det förtjänar mer respekt, just för att vi inte vet när Gud kommer möta oss genom det.
I sommar har jag som andlig övning fått använda mig av alla mina sinnen, gå ut i Guds skapelse, känna in vad jag behöver just i stunden, be om det, och sedan öppna mig för att ta emot det som kommer till mig eller fångar min uppmärksamhet. Något som blev starkt för mig var när jag var i Tyresö slottspark för några veckor sedan. Jag kom in genom porten till slottsparken och lade märke till alla fallfrukter. När jag sedan stannat vid hemlighetspärlorna, landat och läst mig in på ”och de dör” ur Psaltaren 104, leddes min blick till det som hade fallit av växterna eller skulle falla av. Det som vissnat och inte får liv. Antingen faller det av, eller så behövs det verktyg för att plocka av det som inte ska vara på växten - så att det som ska blomma där får blomma. Jag insåg att ”så kan det ju också funka med allt i mig som inte tjänar något till”. Det som inte bär god frukt, som är rädslostyrt och finns kvar som respons på mina trauman. Där behövs det verktyg för att kunna plocka bort, eller j*****t stark vind. Här var det verkligen som om Guds budbärarare (den bokstavliga betydelsen av ängel/angelos) mötte mig!
Sen har vi Ärkeängeln Mikael och striden med draken/mörkrets makter. En klassiker, men ack så dramatisk. Texten slutar med att vi får veta att ”djävulen” har blivit nedkastad till jorden i vetskap att hans tid här är kort. Detta skulle kunna leda till att han försöker hitta och ta alla chanser att separera oss från Gud och allt skapat. När vi är splittrade som mänsklighet och vi är skilda från skapelsen (inte lever i samklang med den, eller missbrukar den på olika sätt), kommer mörkrets makter att kunna ta sig in och bryta ner det Gud har byggt upp och upprätthåller genom allt levandes cykler (löven som faller av träden nu på hösten är ett exempel). Vi behöver kroka arm med varandra, och med gemensamma goda krafter verka för världens upprättelse med de gåvor vi fått. Här kan vi också fundera på hur vi talar om de krafter som rör sig i vår stora existens. Hur skiljer vi på vad som är rädslostyrt och vad som är kärleks-frihets-medkänslo-inspirerat? Är det möjligt att uppleva något som är utom vår förståelse, något en skulle kunna säga ”det där var inte jag själv” om? Kan vi höra när Guds änglar viskar till oss, eller bländar oss och måste säga ”var inte rädd” det första de gör?
Jag tänker också på Jesus roll i det hela; om nu djävulen vill separera oss från Gud så måste Jesus vilja återförena oss. Inte så konstigt kanske, det är hela poängen med Jesus. Då kommer frågan: hur då? Vad är frälsning? Från vad? Kan skapelsen frälsas? Beror det på mig, eller är allt Guds gåva? Vad händer om vi tänker skapelsen som fångad, förtryckt, splittrad? Vad händer om vi ser skapelsen som hel? Vad händer om vi blandar dessa? Jag tänker också på hur vi är befriade från mörkrets makter genom dopet. Vi är teoretiskt sett inte bunden till rädslan, oavsett vilka grepp den har om oss kommer den inte få sista ordet. Jesus som dör och uppstår, vi som gång på gång får symboliskt dö och uppstå inför varje ny dag, ny månad, ny timme, nytt år, ny sekund… Vi får vända oss till Gud med det vi vill be om förlåtelse för, och vi upprättas i tillit att det inte är kört att göra annorlunda. Ibland kan det dock behövas lite hjälp med den ”beskärningen” så att säga. Vissa grenar behöver verktyg för att kunna plockas av, som skrivet ovan.
När jag kommit tillbaka till allt det fysiska jag lever i och med: kropp, hus, hav, träd, medmänniskor osv - kommer jag också kunna landa i min mänsklighet. Att gå ut i naturen, Guds skapelse, inse att jag också är del av skapelsen med alla mina sinnen och förmågor, har blivit stor del av mina Gudsmöten. Guds änglar som sveper förbi med insikter, frågor, upplevelser. Jag är inte så frånskild eller olik resten av det skapade, och heller inte Skaparen själv. Vi är ju Guds avbilder! Därför är också Guds inkarnation i Jesus som människa så viktig! Det är något jag försökt begripa, ”du passar in i själva skapelsen” med tanke på hur hård jag kan vara med mig själv att jag ska vara på ett visst sätt. Jag förväntar mig så mycket av mig själv, ”bör kunna”, ”bör vara”, ”bör ha” - när det kanske egentligen är något som är helt okej att lära mig om just nu utifrån vad jag har med mig i livsryggsäcken.
Kanske är Gud just där du är nu? Kan vi låta det fysiska, den heliga skapelsen, möjliggöra för Gudsmöten?