Nittonde söndagen efter trefaldighet: Trons kraft

Författare: Christoffer Sjödin, präst i Umeå stadsförsamling

Tredje årgångens texter:

Josua 2:1-15

Hebreerbrevet 11:29-33

Markusevangeliet 2:1-12

Psaltaren 73:23-26

Vi är många som ligger där på båren, förlamade – med en stum själ och stumma relationer – av det ständigt ökande tempot, av individualismkonsumismen och jämförelsekonkurrensen, av kravet att kontrollera och strävan att behärska. Vi är så många som ligger på båren, utslagna och fattiga av ett syniskt ekonomiskt system som gör några otroligt rika och oacceptabelt många allt fattigare, ett system som nöter ner moder jord och tvingar människor att fly, vare sig en kan gå eller behöver bäras.

Vi är många som anstränger oss hårt för att bära och upprätthålla rättvisan, solidariteten och rättfärdigheten. Några skickar stora delar av sin inkomst till fattiga som utmärglade ligger på båren, medan andra sitter på gator och ropar på torg. Några skriver skarpa debattartiklar, medan andra erbjuder rum i sin redan trånga lägenhet. Många av oss springer fortare och fortare för Livet skull i en alltmer sargad värld för att till slut deprimerade och förlamade ramla ihop på båren. En bår som sakta faller till marken för att allt färre bär den.

Vi är många som mitt i allt detta tror att Gud ger liv åt stumma själar och relationer, att Kristus bryter jämförelsekonkurrensen och behärskandets förbannelse. Att det finns hopp och livskraft hos jordlingen från evigheten. Trots det känns Gud alltför ofta både stum och kraftlös inför världens lidande. Medan många av oss springer som yra hönor och tuppar i sökande efter en hoppfull framtid.

Vi är många som delar nöden, rädslan och tron med de fem som förenas genom bårens trä och tyg. De som drivna av nöd och hopp, kris och möjlighet svettas på sandiga vägar för att nå Jesus, undergöraren. Bara för att upptäcka att det är helt omöjligt att komma fram till honom. Människor, väggar och tak är i vägen. Ändå ger de inte upp utan tar sig upp för en brant trappa och bryter upp taket. De svettas, smutsar ner sina händer, bryter någon nagel, förstör och stör. De bara måste ta sig fram till Jesus. Drivna av nöden och rädslan de bär på och en allt starkare känsla av att det inte finns någon annan väg till förändring än hos Gud.

Är tiden inne för att också vi – drivna av dels nöden och rädslan, dels en växande insikt att förändringens och förnyelsens vind är andens vind – att också vi behöver kämpa oss fram till Kristus, vardag som helg? Till Gud som vi stängt in bakom en mur av mänskligt högmod och dominans, väggar av individualismkonsumism och ett tak byggt av ett allt högre livstempo som sakta sänker sig över våra huvuden och hindrar oss från att når fram. Vilka hål behöver vi riva upp? Behöver något förstöras, är det något som måste störas? Behöver vi svettas? Hur ser den andlighet ut som gör det möjligt för Kristus att möta oss i vår nöd, rädsla och förlamning på ett sätt som befriar oss till hoppfullt handlande? Hur riktar vi, kalibrerar vi, våra liv mot Kristus i en tid som slungar oss i mängder av riktningar samtidigt? Hur praktiserar vi vår tro så att Anden får möjlighet att vara vår hjälpare i den tid som är vår?

Ansträngningen bär frukt för de fem. Jesus, som naturligtvis hört ljuden från taket, slutat prata och vänt sig om, ser varmt på den lame och säger: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Så märkligt och ologiskt att säga. Han borde väl ha sagt ”Stig upp, ta din bädd och gå” direkt? Eller menar Jesus, som många gjorde där och då, att sjukdom var en följd av att en syndat? Men det tankesättet gör Jesus upp med på andra ställen så det kan det inte vara. Snarare handlar det om att Jesus vidgar hoppet om förnyat liv till att gälla mer och fler än den lame mannen. Medan många av oss uppfattar förlåtelsen som något enbart personligt så var förlåtelsen för många av Jesu samtida judar också ett tecken på att Guds frälsning för Israels folk, ja kanske för alla folk, var i antågande. Förlåtelseorden berättade om att Gud var på väg med sitt Fredsrike, det som Jesus kallar Guds rike. Där det råder fred och frid, harmoni och samspel, i och mellan allt som finns. Eftersom ett bland flera tecken på detta Fredsrike är att lama börjar gå blir Jesus botande av den lame så att han kan gå omkring ett konkret tecken på att Fredsriket kommer med Kristus. Jesus vidgar alltså hoppet till att gälla för alla som är där, mitt i den nöd och kris som dessa människor levde i, under romerska kejsarens förtryck och våld mot både människor och natur.

På samma sätt kan Fredsriket i Kristus ge oss hopp mitt i kriserna vi lever i. Med Kristus kan Gudsriket ta konkret form på sätt som behövs i vår tid. För är det något som dränerar hoppet och gör oss förlamade är det avsaknaden av berättelser om en meningsfull, rättvis och kärleksfull framtid. Jag tror att en av kyrkans, församlingens, viktigaste gåvor till världen är att i ord och handling berätta om detta Fredsrike relaterat till vår världs kriser. Att vi konkret gestaltar en möjlig framtid redan här och nu. En levd framtidsspaning där djur och växter, hav och skogar respekteras med sitt egenvärde, där gemenskapen är både stark och öppen, mångfalden en gåva och ekonomisk jämlikhet en möjlighet. För att nämna något. Det är varken en liten eller lätt uppgift om det ska bli ett fredsrike att leva i och av. Dels för att det kommer att bli en vandring på igenvuxna stigar, dels för att vi behöver göra oss av med många av de vanor och levnadsmönster vi har, barn av vår tid som vi är. Men med den uppståndne Kristus finns alltid hopp om att få hjälp att resa sig upp och gå i livets riktning. Ett hopp om att hitta in i det fredsrike som är vårt hem. ”Stig upp, ta din bädd och gå hem.” Det grekiska ordet för ”Stig upp” är samma som används om Jesu uppståndelse i Markusevangeliet. När vi lyssnar mer på den uppståndne Kristus än på det förlamande budskap som strömmar emot oss, då kan hoppet som formar fredsrikesframtiden redan här och nu aktiveras.

Och många av oss kommer häpna och prisa Gud – ”Aldrig har vi sett något sådant!”