Pingstdagen: Den heliga Anden

Författare: Matz Malm, präst i Svenska kyrkan, Lockne, Marieby och Näs

Första årgångens texter:
Första Moseboken 11:1-9
Apostlagärningarna 2:1-11
Johannesevangeliet 14:25-29
Psaltaren 104:27-31

 ”Den helige anden och vi…”[1] orden från apostlagärningarna togs på allvar, och i den lilla pingstförsamlingen som jag verkade i var det vanligt att skriva under beslut med denna fras.

I dag förundras jag över hur jag kunde medverka till att ta så stora och omfattande ord, så lättvindigt men ändå på fullaste allvar, men så var det då. I dag läser jag orden från Johannesevangeliet med en större tyngd och allvarsamhet. Samtidigt som de strålar en djup och innerlig trygghet. ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.”

Sprungen ur en annan tradition så ser jag ofta det ambivalenta förhållandet som många inom vår kyrka har om talet om Anden. Andens gåvor[2] och Andens frukter[3] och framför allt huvudgåvan, Anden,[4] var något som man ofta predikade och undervisade om.
Alla skulle ha del av Anden och ofta skulle det bes igenom.
Det var som en trestegsraket som en person skulle gå igenom. Att bli frälst först, att ge sig själv åt Jesus, sedan dopet och till sist, det som kallades för: dopet i den heliga Anden
Jag har sett avigsidorna i denna aktiva undervisning. Ungdomar som kämpade för att några främmande ord, tungotalet, skulle komma över deras läppar. Hur det kunde kämpas timmar på knä för att någon skulle komma igenom. Jag fick även uppleva hur man kunde använda Anden som vapen, för att markera eller proklamera för sin åsikt.  Jag glömmer aldrig äldstebrodern (en av ledarna i en pingstförsamling) som tog tag i mig mitt i staden. Kvällen innan hade vi haft en samling med traktens alla ungdomar och låtit lokala rockband spela. Han berättade hur han hade sett Guds ande lämna mig när jag gick genom staden.
Bara genom det att jag hade låtit ”okristna” rockband spela under kvällen, hade gjort Anden så bedrövad, att den lämnade mig.

Men är det verkligen så Anden fungerar?
Inte ens Paulus trodde att någonting skulle kunna skilja oss från Guds kärlek[5]. Genom dopet då vi lägger våra händer på barnet eller den vuxne och ber om att Guds heliga Ande skall komma över den döpte så sker någonting. Varje gång jag lägger händerna på en konfirmand och ber om Andens ledning och kraft, så är det inte bara ord.
Anden verkar.
Jag ser Andens verk varje dag.
Ser hur Anden arbetar genom kvinnans tårar som har vunnit flera miljoner och de första hon tänker på är hur hon genom tårarna vill skänka bort pengar till cancerfonden. Inte unna sig någon lyx, ingen resa till Thailand eller att kunna sätta guldkant på tillvaron. En guldkant som alltför ofta handlar om hur vi gör våld på Skapelsen.
Jag ser Anden när en främmande person möter någon som har ett behov, som behöver hjälp och inte klarar sig själv.
Jag ser Anden i den gamle mannens blick som bara väntar att få gå vidare, bort mot en framtid som ingen av oss vet hur den ser ut.
Jag känner Anden i varje andetag som ger liv åt min kropp.
Jag hör Anden i skrattet som klingar ut i rummen.
Jag vet Andens närvaro i tåren som det brustna hjärtat ger.
Jag känner Anden i den frid som Jesus ger.

Att få del av denna vägledning, denna kraft i ens vardag innebär ett hopp inför framtiden. Inte en ana en framtid som vi känner ångest inför. Den framtid som vi i vår antropocenska tidsålder missbrukar och förgör, inför och åt varandra. Vår egen inre Stallo[6] ropar och kräver bara mer och mer medan vi offrar våra barn och barnbarns framtid på tillväxtens altare.
När du står där med returburken i handen och skall lägga in den i återvinningscentralen kanske det inte känns som att det du gör betyder så mycket. Den gammaltestamentliga läsningen för dagen innehåller både en förbannelse och men framför allt så blir det ett löfte:
”Nu är ingenting omöjligt för dem…”
Men vi behövs tillsammans.
Nu börjar det närma sig en tid då vi återigen samlas i röstlokalerna
Vi behöver göra våra röster hörda genom våra val. Att inte låta politiker som förnekar och beter sig bedrägligt, få fortsätta som om ingenting har hänt.
Vi behöver politiker som vågar stå upp för det som är krävs av en jord som ropar i ångest.
Vi behöver sammanhang och gemenskaper som kräver förändringar.
Vi behöver tänka igenom hur och vad vi köper och handlar.
Vi behöver en Hjälpare som leder och guidar oss genom denna tillvaro som vi kallar för vardag. För hela skapelsen ropar efter befrielse och förlossning och i allt detta så har vi fått en Hjälpare, som även den ropar.[7]

För visst är det märkligt att vi har byggt ett system där hela tiden det billigaste vinner oavsett hur transport och produktion går till. Vi importerar granit från Kina och gödsel från andra länder. Enbart för att det kostar mindre och ger en större vinst.
Men Jesus talar om en annan vinst.
Anden som ges till dig och mig helt utan krav eller egna förtjänster.
Vi kan inte köpa eller få Anden som ett bevis på bra arbete, eller moraliska koder. Som ett intyg att vi har gjort ett gott och bra jobb. Eller som ett vinstuttag.
Detta gör det även svårt och obegripligt. Det är något hemlighetsfullt med Anden. Ingen kan tvinga eller befalla Andens verk. Men Anden vill gripa tag i oss. Förändra och hjälpa.
Det stora i allt detta är att Anden inte är ensam. Där Anden är, finns också Fadern, där Anden är, finns också Sonen.

”Känn ingen oro och tappa inte modet”
Den Hjälparen som finns i dig, finns där varje dag och du kan tryggt vila i hoppet om en fantastisk framtid.

[1] Apg 15:28

[2] Rom 1:11

[3] Gal 5:22

[4] Apg 2:38; Apg 4:31; Apg 19:5-6

[5] Rom 8:38-39

[6] https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/stallutraditionen

[7] Rom 8:22-27