Tredje söndagen i advent: Bana väg för Herren
Författare: Anneli Sandberg, pastor Equmeniakyrkan
Andra årgångens texter:
Malaki 4:4-6
Andra Petrusbrevet 1:19-21
Matteusevangeliet 11:12-19
Adventstiden är berättelsen om en ankomst. Första advent kommer Jesus som vuxen människa, ridandes på en liten åsna. Andra advent är det Guds rike som är på väg, som i ett groende frö. Tredje advent blir det lite kärvare. Ankomsten förebådas av profeter, men vägen framåt är inte lätt. Himmelriket får ”tränga sig fram” och är utsatt för hot, ”somliga försöker rycka till sig det med våld”. Några tycks vilja lägga beslag på Guds rike, ta makten över det för egen del. Men de flesta verkar inte reagera alls på det som Johannes Döparen och Jesus gör. Eller så ägnar de sig åt att leta fel i det de hör och ser. Jesus ord i evangelietexten påminner om en berömd härskarteknik: ”damn if you do, damn if you don’t”. Oavsett vad du gör, får du kritik. Jag kommer också att tänka på en rubrik i en av teologen Gustaf Wingrens böcker: ”Guds handlande möter motstånd”. Ankomsten, ja hela himmelriket, stöter på hinder och måste bana sig fram. Dagens evangelietext formar skeendet till något dramatiskt. Himmelriket tar sig fram med kraft, men är också kraftigt utsatt för risk.
Om vi tänker oss idén om Guds rike som något som har med upprättelse och befrielse av alla människor att göra, men att upprättelsen och befrielsen inte stannar där, utan omfattar allt det myller av liv och förutsättningar för liv och hälsa som vår planet rymmer, då är det en idé som stött på motstånd. När det gäller att inkludera kvinnor, barn och slavar har det förts en kamp mer eller mindre ända från början. Kampen för hbtqi-personer pågår i detta nu. Det senaste halvseklet, när miljöhotet blivit allt mer tydligt, har feminist- och ekoteologer rotat i den kristna traditionen och funnit att ända sedan början har det rymts tankar om att Guds räddning omfattar hela skapelsen. Men dessa tankar kom i skymundan och fokus låg på relationen mellan människa och Gud, och att det annalkande Guds rike främst handlar om människans frälsning. Så fick banbrytande teologer som Sallie McFague, Rosemary Radford Ruether och Elizabeth Johnson röja fram det som fördolts i den kristna traditionen och börja tänka nytt.
Jag minns det motstånd som dessa teologer mötte hos somliga i början av 1990-talet. Jag tror alla som vill utforska nytt språk för Gud och tro i sin egen tid, med tidens frågor och utmaningar, riskerar att mötas av motstånd. Ibland sakligt, diskuterbart, hederligt motstånd. Ibland härskartekniker. Ibland ansiktslöst, via omvägar som gör det omöjligt att fortsätta samtalet. Jag tror att erfarenheten av motstånd delas av många som engagerar sig för en annan världsordning, också när det gäller miljö och klimat. ”Om vi slutar handla så stannar världen.” ”Det är Kina/Indien/USA/någon annan som är de stora bovarna.” ”Flyget går ju ändå.”
Motstånd kan vara bra. Det får oss att slipa på våra argument. Men för en del aktivister som kämpar för miljö, mänskliga rättigheter och demokrati världen över är motståndet mer riskfyllt än bara motargument. De utsätts för hot och trakasserier när de protesterar mot företag som har undermåliga arbetsvillkor och förorenar miljön. De har alldeles för lite stöd av stat, lagstiftning och ordningsmakt. I en del sammanhang riskerar den som protesterar att attackeras. Engagemanget för liv kan kosta ens eget liv.
Miljöförstöringen och klimatförändringen, liksom förlusten av biologisk mångfald är superkomplexa problem, ihoptrasslade med värderingar, juridik, ekonomi, jämställdhet och psykologi. Det går inte att ta fram en enkel ”att göra-lista” och sedan pricka av. Det finns ingen mall eller manual. En sådan utsikt kan kännas som ett oöverstigligt hinder, en bråte som inte ens den kraftfullaste vägröjare kan rå på. Ska vi ens benämna problemen på detta sätt? Får det oss inte att tappa mod och hopp? Blir det inte för tungt? Men att benämna hur svårlöst miljökrisen är handlar inte om att ge upp, utan att ta den på allvar. Och det i sin tur hjälper till en förståelse av vad som är nödvändigt att göra för att närma oss en minskning av problemet. Vi behöver arbeta från många olika håll, på många olika arenor samtidigt. Och en sak är ganska enkel: det är att ge sitt stöd till de som riskerar mer än jag själv gör.
Jesus talar till folkskarorna i texten, och det verkar som om han vill skaka om, vill få dem att tänka till. Textavsnittet avslutas med att han hänvisar till vishetstraditionen och sätter likhetstecken mellan sina egna gärningar – att komma med frihet för de fångna och syn för de blinda, med fred och frid - och Vishetens. Och visst är det vishet som behövs när vi står inför svårt motstånd och komplexa problem? I ett oerhört vackert avsnitt i Ordspråksboken beskrivs hur Visheten fanns med ända från skapelsens början. Hon talar i jag-form, hur hon var som ett barn inför Gud i skapelsen, gladde sig med människorna och var självaste Guds glädje. Jag tänker att problemen vi står inför är nog så tyngande. Men att det också är en glädje att finna vägar till en bättre framtid. Att leta samarbeten, vägar till innovation och ny teknik. Att nyfiket pröva nya sätt att tänka. Att dra sitt strå till stacken genom att stötta en aktivistgrupp i ett land långt borta eller på hemmaplan. Vishet är allvarsamt rynkade pannor men också lek och kreativitet och glädjen att konstruera nytt.
Är vishet rent av humor? När Wingren skriver om hur Guds handlande möter motstånd, utmålar han avunden som den största ursynden. Avunden, att se något gott landa hos någon annan, och reagera negativt bara för att vinsten inte hamnar hos en själv, tär och äter på allt skapat. Men författaren Sun Axelsson fångar en väsentlig motkraft när hon skriver: ”Glädjen, humorn, skrattet är det som står närmast Gud. I humorn vilar den stora visheten, distansen, insikten. Humorn är avundens farligaste fiende. Den sanna humorn, om den rätt används, är det främsta vapnet i kampen mot våld och utplåning.” Humor är svårfångat, men kan uppstå mitt i det banbrytande, gränsöverskridande som ett kreativt utbrott. En nåd, ett ljus när det kärvar som mest.
Tips för vidare läsning:
Ordspråksboken 8:22-31
Wingren, Gustaf. 1974. Credo
Axelsson, Sun. 1989. Nattens årstid.
Rapport om situationen för försvarare av mänskliga rättigheter och miljö: https://swedwatch.org/wp-content/uploads/2020/12/95_MR-fo%CC%88rsvarare_ENGELSKA_uppslag_webb_201202.pdf