Johannes döparens dag: Den högstes profet
Författare: Fredrika Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan
Tredje årgångens texter:
Jesaja 42:59
Apostlagärningarna 10:37-38
Lukasevangeliet 1:67-80
Psaltaren 96
… Då skall alla träd i skogen jubla… ur Ps 96
… och styra våra fötter in på fredens väg… ur Luk. 1
Johannes Döparen bar på en andlig eld som världen behöver än idag. Han var en person som levde som han lärde. Han dog för sina övertygelsers skull och kallas idag för den högstes profet.
Jag leker med tanken om hur kändes att vara Johannes Döparen. Har jag någonting inom mig själv som påminnes om honom? Är det den där ilskan som jag som kvinna lärt mig att släcka? En kvinna ska vara en ”duktig flicka” och behärskad. Så mycket ilska som jag kan ha inom mig själv ibland men som jag också förstått som ett problem när jag låtit den pysa ut på så kallat ”opassande vis”.
Men kanske är det så Gud har skapat mig och dig? Med ett temperament som behövs i en orättvis värld? En energi att använda för att bereda väg åt Guds rike präglat av fred och rättvisa?
Inom ickevåld så talas det om transformerad ilska. Att energin från ilskan kan användas in i handlingar präglade av ickevåld. När vi upplever en orättvis situation behöver vi inte trycka ner ilskan utan snarare använda dess energi i rätt riktning given den specifika situationen.
Jag känner mig i nuläget arg och beklämd över många olika saker. En del privata, andra universella. Jag är säker på att dessa hänger ihop med varandra. I huvudsak handlar det om förtryck. Hur andra människor tar sig rätten att trycka ned andra.
Jag bär även på många frågor utan svar.
Hur kommer vi till bukt med exempelvis girigheten i vår värld och inom oss? Vad hade Johannes döparen sagt om allas vår skenhelighet? Jag som har äran att skriva i den här bloggen hade i ärlighetens namn kunnat göra ännu mer för klimatet än vad jag i nuläget gör. Jag källsorterar. Engagerar mig, skriver på upprop, läser på och reser mindre. Jag äter mer vegetariskt och plockar skräp i naturen. Men ja, jag kunde gjort mer.
I psaltarpsalmen 96 står raden ”Då skall alla träd i skogen jubla”. Och jag tänker att jag kanske är ett av träden. Att trädens befrielse hör ihop med min egen. När jag långsamt inser att livet är en gåva som handlar om att min själ ska växa av de erfarenheter jag upplever kan min girighet minska. Jag behöver inte ”krama ut” allt av livet, jag kan köpa mindre, resa mindre, eftersom den stora resan är den som vi gör som själar. Att engagera sig för klimatet är inte en uppoffring utan en möjlighet att växa som själ och bli mer mänsklig.
Och ilskan som jag upplever är inte längre ett problem. Den blir mitt eget specialdesignade färdmedel att resa mig själv upp när jag faller igen och igen. Jag är en bristfällig, sårad och sårbar människa. Som långsamt öppnar mig inför vad livet vill med mig. Som säger ja till alla känslor som möjligheter att närma mig Gud och befrielse på.
En bön på Johannes döparens dag och alla dagar handlar om frid, fred och rättvisa. Den handlar om befrielse från förtryck för allt levande på jorden, träd såsom människor. En hållbar värld. En värld fri från massförstörelsevapen. En värld som byggs på tillit och inte rädsla.
Att vi ska kunna använda vår ilska och tillsammans bli en vacker eld, en sol, och soluppgång som lyser klar för varandra när vi misströstar.
Som Sakarias utbrister i Luk. 1: Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.