Midsommardagen: Skapelsen

Författare: Magnus Myrberg, lärare och teol.kand.

Tredje årgångens texter:

1 Mos 9:8-17

Kol 1:21-23

Mark 6:30-44

Ps. 104:30-44

Att vila och att låta vila är att ta ansvar. Kanske låter det konstigt, men så är det. För vila är något grundläggande i alla relationer. Det gäller för människans relation till Gud, för våra relationer till växter och djur, och i varje mellanmänsklig relation. Paus Dagens läsning ur Markusevangeliet innehåller bland annat det som någon kallat för Jesus retreatbefallning. ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” (Mark 6:31)

Lite tidigare i Markusevangeliet har Jesus sänt ut Apostlarna två och två för att undervisa, driva ut demoner och bota sjuka. Apostlarna verkar ha haft fullt upp. När de kom tillbaka till Jesus var det dessutom många personer som pockade på deras uppmärksamhet. I dagens evangelium står det att Jesus och Apostlarna inte hade tid att äta. Detta utgör bakgrunden till Jesus uppmaning till Apostlarna att följa med honom till en öde trakt, för avskildhet och vila.

Vår egen tids samhälle kallas ibland för ett 24/7-samhälle. Allt eller i alla fall mycket förväntas vara igång dygnet runt, alltid tillgängligt eller uppkopplat. Så även människan. För det är människor som ska leverera 24/7, men också konsumera det. Vi ska dessutom vara mer och mer produktiva samtidigt som vi förbrukar alltmer. Producera, slita och slänga, gå vidare för att producera, slita och slänga igen. Och detta ska ske i ett alltmer uppskruvat tempo. I denna höghastighetskultur är nämligen snabbhet och effektivitet ett par av dygderna.

I 24/7-samhället och höghastighetskulturen är avskildhet och vila knappast det som värderas högt. Visst, möjligheten till så kallad egentid och återhämtning anses som attraktiv lyx av många. Men normen är ändå tillgänglighet, uppkoppling, produktion, konsumtion och effektivitet. Det är som att vi är till för, blir till genom, att hålla hjulen igång och få dem att snurra snabbare och snabbare. ”Jag producerar och konsumerar, alltså är jag”, för att leka med filosofen Descartes kända sentens ”cogito, ergo sum – jag tänker, alltså är jag”.

Färre håller sig idag till valspråket ”jag vilar, alltså är jag”. I de bibliska berättelserna hänger dock vilan intimt samman med existensen, både för Gud och hela skapelsen. Ja, vilan i ”varat” förefaller här helt central i och för livet.

En av Bibelns skapelseberättelser framhåller Guds vila som något självklart och föredömligt.

Efter att ha varit aktiv med sitt skapelseverk i sex dagar är Gud inaktiv en dag. ”Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.” (1 Mos 2:2-3) Judendomens sabbatsfirande och kristendomens fredande av söndagen som vilodag härleds båda från denna sjunde dag. I GT uppmanar Gud Israels folk att göra var sjunde år till ett sabbatsår. ”I sex år skall du beså din åker, och i sex år skall du beskära dina vinstockar och bärga skörden. Men det sjunde året skall landet ha en sabbatsvila, en Herrens sabbat. Då skall du inte beså din åker och inte beskära dina vinstockar.” (3 Mos 25:3-4) Istället skulle människan och djuren leva av det jorden gav av sig själv.

När det gått sju cykler med sex arbetsår och ett sabbatsår, alltså 49 år – sju gånger sju år, var det dessutom dags för ett särskilt jubelår. Detta 50:e år, friåret, skulle slavar friges och sålda arvslotter lämnas tillbaka till ägaren. Friåret innebar också en fullkomlig vila för marken, boskapen och människorna. (3 Mos 25).

I NT framhåller Jesus vilan i ”varat”, att ta emot av det som Gud och skapelsen ger, som något idealiskt. ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem.” (Matt 6:26) Jesus manar sina efterföljare att bekymra sig mindre om morgondagen och istället söka Guds rike och Guds rättfärdighet. Med den livsinriktningen – med den vilan – faller allt annat på plats. (Matt 6:33-34)

Ett annat exempel kan hämtas från Jesus besök hemma hos systrarna Marta och Maria. Medan Marta ordnade med allt praktiskt satt Maria vid Jesus fötter och lyssnade till hans ord. Marta upplevde detta som orättvist och blev upprörd över att Maria inte hjälpte till. Jesus för dock in ett annat perspektiv på saken när han säger: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.” (Luk 10:41-42)

I Hebreerbrevet används begreppet ”Guds vila” för att beskriva det tillstånd som råder när människan kommit till tro och har fått frid med Gud. Det är en vila som hänger ihop med att bejaka evangeliet, det glada budskapet om Guds räddning genom Jesus Kristus. En sådan tro bygger inte främst på människans gärningar utan på vad Gud har gjort och gör: ”Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt.” (Heb 4:10) Paus

Att vila och att låta vila är att ta ansvar. För vila är något grundläggande i alla relationer. Ja, vila handlar om att ta sin relation till Gud och till hela Guds skapelse på allvar. Att vila är att öppna upp för Guds rekreation, för Guds återskapande krafter, för återhämtning och helande. I vilan ÄR vi, och den Gud som ÄR får vara vår och alltings Gud. I vilan återställs de rätta perspektiven. Där påminns vi om omvändelsens möjlighet och Guds rikes verklighet.

Att låta vila är att öppna upp för omställning. När vi låter skapelsen vila utmanar vi vår tids normer om tillgänglighet, uppkoppling, produktion, konsumtion och effektivitet. Att låta vila är att stå på Guds sida i kampen mot det som skadar och bryter ned skapelsen.

Låt oss be:

Gud, kom med rekreation till hela din skapelse.

Öppna oss för omvändelse och omställning.

Hjälp oss att ta vilan på allvar.

För oss i vall på gröna ängar,

låt oss vila vid lugna vatten.

Ge oss ny kraft

och led oss på rätta vägar.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,

så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara,

från evighet, till evighet. Amen.

Föregående
Föregående

Johannes döparens dag: Den högstes profet

Nästa
Nästa

Andra söndagen efter trefaldighet: Kallelsen till Guds rike