Annandag påsk: Möte med den uppståndne

Författare: Hannah Hartell, prästkandidat Svenska kyrkan

Andra årgångens texter:
Femte Moseboken 18:15-18
Kolosserbrevet 3:1-4
Lukasevangeliet 24:36-49

Ibland är det svårt att tro. Att se positiva tendenser under en pågående klimatkatastrof. Att tänka sig att löftet som Gud givit om en upprättad skapelse någonsin ska införrättas. Kanske är det till och med så att vi inte vågar tro att det löftet skulle vara mer är bara symbol? Finns det verkligen ett hopp om att vi en dag ska få möta den uppståndne skapelsen, så som lärjungarna får möta den uppståndne Kristus?

När Kristus möter lärjungarna så beskriver evangelisten Lukas att de blev rädda. Kunde de verkligen tro att det som just hände var på riktigt? Visst hade de kanske hoppats att Jesus skulle komma tillbaka, sådär som han hintat om innan hans död, men kunde de verkligen tro på det? Vågade de hoppas på det där som verkade för bra för att vara sant?

Men Kristus möter dem i deras rädsla och övertygar dem genom att påvisa att andar inte har kroppar såsom honom. Inte består av kött så som han gör. Det handlar inte om att hoppas eller tro, han är ju där. Det omöjliga hade redan gjorts möjligt. Det var verkligt och Jesus guidar sina närmaste att upptäcka just hur verklig stunden var.

Jag tror att det för lärjungarna måste det blivit en sådan där upplevelse där man upptäcker sin egen litenhet och världsalltets oändlighet. Då världens ordning, om så för bara en sekund, känns självklar. Vår egen plats i universum så liten, men ack så viktig. Insikten av att vi kunnat hamna just här, i mitten av denna oändligt vackra och komplexa skapelse, så påtaglig. 

De flesta som jag talar med, oavsett deras inställning till religion, har sådanna upplevelser. Det verkar finnas något universellt element i det hela. 

I skogen bland de uråldriga träden, på fjällens kala höjder, på svallande hav, i stunden vi får hålla i ett nyfött barn eller genom den oändliga blicken hos en hjort i en skogsdunge. Där möter oss livet som mer verkligt än någonsin. Där tror jag att vi möter den uppståndne.

Men vad kan vi ta med oss från dessa möten? Vilka instruktioner ger Kristus oss då vi får möta honom?

Till lärjungarna blev instruktionen att gå ut och vittna om Jesus budskap för alla folk. Men att de först ska stanna ett tag i denna stad, tills de blivit rustade med makt från höjden. 

Uppmaningar som jag tror fortfarande kan bära mening för oss idag. Uppmaningar som vittnar om vad vi kan göra då vi fått möta den uppståndne, i våra egna liv. 

För visst talar de både om hur vi själva inte klarar av den uppgift vi fått men att vi genom Guds kraft, den som kommer ifrån höjden, har möjlighet att handla? Och när vi blivit uppfyllda av den kraften så ska vi gå ut och vittna och verka i världen, inte för att vi måste men för att vi låtit vårt möte med den uppståndne göra skillnad för oss. För att vi väljer att inte se det som en häftig stund vi en gång varit med om, utan som en gnista för den rörelse som skulle kunna leda till att vi alla en dag skulle kunna få möta en upprättad skapelse. 

Ja, ibland är det svårt att tro. Att se positiva tendenser under en pågående klimatkatastrof. Hoppet om att få möta en upprättad skapelse är inte alltid lätt att bära, det naiva hoppet finns inte längre kvar. Men ur våra egna upplevelser av den uppståndne Kristus, som möter oss i skapelsens under, så kan ett nytt, mer komplext hopp födas. Ett hopp som föds ur förståelse och handling och som i alla fall för mig gör det lite lättare att tro att jag ska få möta en uppstånden skapelse.