Påskdagen - Kristus är uppstånden
Författare: Sofie Söderin, teolog och samordnare för Skapelse & Existens
Texter:
Hosea 6:1-3
Apostlagärningarna 3:14-16
Lukasevangeliet 24:1-12
Varje söndag firar vi påskdagens händelse i våra kyrkor. Varje söndag, året om, ringer klockorna in till gudstjänst för att fira att Jesus har uppstått. Varje söndag bekänner vi Jesu död och uppståndelse. Vad betyder det att tro på uppståndelse i en tid då världen hotas av så mycket död, på så många olika sätt? Vad är det att vara kristen och sätta sin tillit till att det faktum att Jesus besegrade döden också gäller allas våra liv här och nu – mitt i en klimatkris?
Uppståndelse har med hopp att göra. Och det är svårt att prata om hopp i relation till klimatet, tycker jag. Lätt hamnar vi som kristna i att säga att ”vi måste komma med hoppet”, som att hoppet i sig är en lösning. Då blir det en ytlig optimism, ett sätt att släta över och säga att ”det kommer nog bli bra”. Trots att inget pekar på att det är på väg att bli bra.
Kanske kan man kalla det för ett billigt hopp. Teologen Dietrich Bonhoeffer, verksam i Tyskland under nazi-tiden och del av motståndsrörelsen, talade om billig och dyr nåd. Den billiga nåden, menade han, är att ta emot den ovillkorade kärleken och förlåtelsen utan att låta den få några konsekvenser. Det vill säga – att fortsätta leva som förut, eftersom man ändå är förlåten. Den dyra nåden, däremot, är att ta emot Guds kärlek och förlåtelse och låta den förändra livet. Att leva i och av nåden fullt ut måste få konsekvenser, menade han. Jag tror att detta motsatspar fungerar när vi talar om hoppet också. Det billiga hoppet är den lättsamma optimism jag redan nämnt. Det dyra hoppet, däremot, är ett hopp som tar in verkligheten precis så som den är – i all sin grymhet, i all sin ondska – och står kvar där. Det är ett hopp som inte lovar att allt ska bli bra, men som insett att den enda vägen framåt är igenom mörkret mot en oviss framtid.
Det dyra hoppet, tänker jag, hänger ihop med evangelietexten för påskdagen där kvinnorna hittar en tom grav och får veta att Jesus uppstått. När kvinnorna – Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor – berättar för lärjungarna vad de varit med om möts de av skepsis. Det är bara Petrus som reagerar, enligt Lukas berättelse, och han springer och ser efter om det stämmer att graven är tom. När han får det bekräftat för sig står det att han ”gick därifrån full av undran över det som hade hänt”. I den här berättelsen är det ingen som säger ”nu är allt löst” på ett klämkäckt och glatt sätt. Det är förvirring, förvåning, rädsla. Det finns ingen tydlig väg framåt. Men ändå är det början på en rörelse som ska förändra världen.
Uppståndelsen är ingen slutgiltig lösning. Det är inget tydligt svar. Men det är en början, en början som sker om och om igen. Och ofta blir vi lika förvånade varje gång det händer.
För ett tag sedan satt jag på en lektion i homiletik (dvs., lära om predikan) och vi diskuterade bildspråk och liknelser. Om hur man kan använda en bild eller liknelse från vår egen tid som ett sätt att öppna upp bibelberättelsen. Men, var slutsatsen, en liknelse behöver ha ett inslag av överraskning för att den ska fungera, annars blir det bara platt. Våren, sa vi, är kanske inte en jättebra metafor för den är ju inte så förvånande – vi vet ju att den ska komma. Men jag har funderat på om det där verkligen stämmer. Är inte våren snarare allt som oftast en stor förvåning? Blir vi inte lika chockade varje gång solens strålar börjar värma, när gröna blad och blommor tittar upp ur jorden igen? Våren är nästan alltid en stor överraskning, även om vi rent intellektuellt vet att efter vinter kommer vår. Känslan är förvåning, som följs av en intensiv glädje. Och plötsligt får vi ny energi, lever upp igen efter vinterns dvala.
Männen i de skinande kläderna som kvinnorna möter i den tomma graven säger till dem: ”Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen” (Luk 24:7). Kvinnorna, och lärjungarna, visste att Jesus skulle uppstå – för det hade han sagt dem. Ändå reagerar de med förskräckelse och förvirring när det händer. De blir förvånade, trots att de fått veta vad som ska ske. Så småningom vänds den där förvåningen till förundran, till inspiration – och till hopp. Så går dessa människor ut i världen och berättar om att livet segrar, trots allt. Och den rörelsen börjar i en förvirrad känsla av att världen förändrats, att något nytt börjat. De första kristna kunde knappast tro att tron på Jesus en dag skulle spridas över hela världen, även om de kanske drömde om det. De gick framåt utan ett tydligt mål, för att den chockerande erfarenheten av Jesu uppståndelse gjorde det omöjligt för dem att göra något annat.
Kanske är det så vi kan tro på uppståndelsen i en tid av osäkerhet, där inga svar finns givna och framtiden känns osäker. I en värld av krig och förstörelse förvånas vi plötsligt av livets intåg som också sker, samtidigt. I vårens inträde, i nya liv som föds, i små steg åt rätt håll. Därifrån får vi, förvånade och kanske aningen förvirrade, hämta kraft att fortsätta gå – för vad skulle vi annars göra?
Precis som vårens första gröna blad väcker vår förundran, så får vi varje påsk förundras över berättelsen om hur Gud tar mänsklig gestalt, går genom döden och uppstår. Vi vet att det är så berättelsen kommer att gå, ändå kan det hända något nytt varje gång vi träder in i påskens drama – oavsett om det är för första eller femtionde gången. Och kanske är det därför vi fortsätter tro, fortsätter hoppas, fortsätter gå - trots allt. Vi står mitt i världens ondska och död men samtidigt uppstår livet gång på gång. Obegripligt, ogreppbart men livsförändrande. Kanske är detta vad det innebär att tro på uppståndelsen i klimatkrisens tid – att möta livet mitt i döden och låta det forma vilken väg jag ska ta framåt, utan att veta vart vägen ska leda.