Julnatten/Juldagen: Jesu födelse

Författare: Brita Rudberg Österberg

Tredje årgångens texter:
Jesaja 9:1a, 2-7
Hebreerbrevet 1:1-3
Lukasevangeliet 2:1-20

Himmel och jord har aldrig varit så nära varandra som då. 

Himmel och jord i ett kosmiskt, heligt möte.

Himmel och jord kysser varandra, förenas med varandra i en kärleksakt.

Som två kroppar som finner tröst hos varandra bortom alla ord, bortom allt förnuft, bortom all logik.  Sammansmältningen.  Extasen. 

Och det sker – här på jorden. 

Sedan dess är jorden helig, allt jordiskt, allt mänskligt, allt det sköna – men också - allt smutsigt och fult blir vackert denna natt.  För Gud rör vid det.

Det var inte så det var tänkt.  Eller, så var det just precis så det var tänkt.  Det utsatta paret kom lite på villovägar – trodde de.  För det fanns inte rum för dem i härbärget.  Vilka vandrar mitt ibland oss och söker lugn och ro, söker någonstans att vila sitt huvud, hitta en reträttplats? – Men så finns det inte rum för dem någonstans hos oss etablerade, välsituerade.  Finns det rum i kyrkan?  Får uteliggaren, tiggaren, den psykiskt sköra kvinnan, den åldrade och lätt demente mannen, får de plats bredvid dig i kyrkbänken?  Hur är det med transpersonen, den som vi inte vet om det är en han eller hon, eller den papperslösa flyktingen som inte förstår vårt språk – kan jag ta henne i hand, kan jag dela samma nattvardskalk? Finns det rum för dem hos oss?  Ser vi Gud i dem?  Ser vi ens Gud i oss själva? Ser vi och tror vi att Gud finns här på jorden?  Och om inte, låt oss minnas den heliga natten!

När jag var liten hörde jag ett rykte om att den natten kunde djuren tala.  Och givetvis kunde det vara så, eftersom den heliga natten var hela skapelsens heliga natt och där hade djuren en alldeles särskild utvald roll.  Det utsatta paret fick inte plats i någon människoboning, inget härbärge, inget värdshus kunde bereda dem rum, inte ens för en höggravid kvinna med födslovärkar.  Men i djurens boning – där fick de plats, där fanns det rum för det mäktiga skådespel som skulle ske.  Oxen och åsnan, de visste och förstod, de bistod med halm och hö, med sina kroppars värme och sina bedjande, förstående, förundrade ögon. Djurens närvaro blev till förböner för det kämpande paret, den lidande kvinnan som födde fram ett hopp för en förlorad mänsklighet i nattens timmar.  Hoppet som föddes gällde djuren likaväl som människorna, hoppet från himmelen med adress jorden.

För Gud visste hur väl vi behövde detta hopp. Och det kom i ett litet barn.

Djuren i stallet var de första varelser som fick ta del av detta hopp, som fick se miraklet inför sina egna ögon.  De andra som fick höra om det, och sedan se – det var herdarna.  Gud kom till dem, denna utstötta grupp människor som det inte heller fanns plats för i de finare sammanhangen.  Dessa kringdrivande uteliggare, utanförställda, luggslitna, udda existenser som fick sitt uppehälle genom att vakta och vaka över fåren.  Dessa som ofta var lite ”eljest”, inte som andra, kanske autistiska eller med olika funktionsnedsättningar, ofta utan familj.  Byfånarna i en skock tillsammans med fåren, haha!  Vem skulle annars ge dessa underliga typer en julhälsning i natten? Vem annars utom Gud? Herrens ängel gjorde sig besväret att gå till dem, och ängeln uppmanade dem först av allt att inte vara rädda, och sedan att vara glada och att våga ta emot budskapet om att frälsaren hade fötts.  Fåren bräkte med i lovsången ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt”!  Herdarna hade nog aldrig varit så chockade.  Vilda djur hade de flytt från och slagits mot för sina fårs skull, men änglar – nej, det var lite för mycket!  Likväl fylldes de av en frimodighet av sällan skådat slag och de avvek från sitt vaktpass och begav sig till stallet där frälsaren hade fötts.  Bara för att.  De ville se om det stämde.  De ville uppleva undret.  De ville veta om det verkligen kunde vara så, att de, de som var lägst stående, de som levde ute i det fria och bland djuren - om de trots allt för första gången i världshistorien hade blivit utvalda... ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har UTVALT”! Så sa ju ängeln.  Och han sa det till DEM. 

Och nog var det sant.  Gud var en Gud för dem.  Gud hade sett dem, sett deras djur, och sett oxen och åsnan.  Ty dessa var de första vittnena till att en frälsare blev född, åt DEM. Som ”en glädje för hela folket”. Då måste de också vara inräknade.  ”En glädje för HELA folket”. 

Himmel och jord har aldrig varit så nära varandra som då. 

Himmel och jord i ett kosmiskt, heligt möte.

Himmel och jord kysser varandra, förenas med varandra i en kärleksakt.

Som två kroppar som finner tröst hos varandra bortom alla ord, bortom allt förnuft, bortom all logik.  Sammansmältningen.  Extasen. 

Och det sker – här på jorden. 

Sedan dess är jorden helig, allt jordiskt, allt mänskligt, allt det sköna – men också - allt smutsigt och fult blir vackert denna natt.  För Gud rör vid det.