Kristi Himmelsfärds dag
Författare: Margareta Nordström, präst i Svenska kyrkan
Korset med världens Herre står på ett djupt sårat, till synes ödelagt kalhygge som tornar upp sig på en Facebookvägg. Av okända har sidan som bilden delats från getts fejknamnet Svenska kyrkans förvaltning, som ett sätt att ironiskt visa på att Svenska kyrkans skog kanske inte förvaltas på ett så hållbart sätt.
En upprörd människomassa vänder så sitt vredgade ansikte till kyrkan: Är detta meningen? Varför har ni övergett Frälsarens väg?
Jag tror att många fler än vi som arbetar i kyrkan anar och känner Jesus, Människosonen. Hur han led och plågades ända ner i helvetets underjord. Och fastän han var rättfärdig utblottades han i mänskornas grymma händer. Eller som Han själv ville se det: de vet inte vad de gör. Fader, förlåt dem! Så sade han. Vi vet alla att det är gudomligt. Nåden som bara ges och flödar över.
Idag undergår skogar, koraller, hela hav och mångfalden av arter samma utsatthet som Jesus på korset. Och vad gör vi, som kallar oss Hans kyrka? Kanske står vi nu och skådar mot himlen, efter ledning? Med de många som samlas i hopp om att en ny tid ska bli till, där skogen och hela skapelsen får befrias från sitt slaveri undan förgängelsen tillsammans med barn och barnbarn och de fattiga på denna jord.
Ja, den som har hjärtat med sig ser kanske idag Kristus resa sig över folkens ära och fara till Himlen i sin helighet. Det är ju inte skyn som avses, utan en andlighetens dimension, Guds område. Som sträcker sig just så långt som Guds vilja sker. Det var ju det som definierade länder och riken förr i tiden: kungens maktutbredning.
Himmelsfärdsdagen är då Kristus enligt Skriften sätter sig på Faderns högra sida. Det handlar om en tronbestigning. Inte i det överflödsrike som uppehålls med självtillfredsställelse, övermakt och kamp för den egna statusen eller äran. Inte heller i det jordiska Israel som folket fortfarande satte sitt hopp till. Nej, idag på himmelsfärdsdagen blir den upp- och nervända världen till, äntligen! Där de minsta små är störst. Gud själv endast känner deras antal, alla de livsuppehållande småkrypens… Och alla de som inte får mat när skördarna krymper med klimatförändringen när vi rika håller hårt i våra plånböcker…
De små står i centrum med Herren i rättfärdighetens rike, och där råder den Högste, Guds son, som ingen annan är än tjänaren som böjde sig ner och avstod allt. Han är nu kung, honom tillhör makten och äran i evighet, amen.
Jag tänker att jag glömt Honom. Eller jag dolde mig för fredens och ömsinthetens furste som tron . Jo, jag såg honom när han trädde ner och jag hyllade honom som Vävaren som förbinder oss genom alla livets förbundenheter som ekologin låter oss veta mer och mer om. Alla ömsesidiga beroenden.
Men Gud – ovanför? O! Vördnad och ära. Universums alla förunderliga hemligheter – jag blir plötsligt så befriande otroligt liten. Ja, jag träder ner från min maktposition – över hemlösa inte minst, som jag drivit ut i skogen, när jag inte såg tillvaron från deras position. Jo det är sant. Jag faller till föga inför min vanmakt, ett syndafall som pågår är att jag fortsatt återfalla i att vara så inkrökt i mig själv. Jag ger mig – i Kristi sårade välsignade händer utbredda över jorden.
I samma stund jag gör det, ger jag Gud lov att stiga upp, upp, upp. I min och andras åsyn. Guds vilja får äntligen chans att bre ut sig, och människans makt begränsas. I största frivillighet. Medan Gud allsmäktig i sin tur delar med sig av makten genom att träda utom jordiskt synhåll och sända oss Hjälparen, den heliga Anden.
Förvandlingens under sker. Gud spränger existensens ramar. Himmel och jord är mer än förbundna, de är redan innerligt förenade! Det andliga bor i det materiella, materien blir Guds kropp. Guds hjärta bultar i våra. Skogens sår är våra.
Och huvudfrågan för världens liv klarnar som himmelen själv: vad behöver vi egentligen?
Inte är det högsta möjliga avkastning utan kanske faktiskt en levande skog som ger alltet liv och som stolt och mångfaldigt får stå kvar och bereda framtida generationer glädje och trygghet och frihet.
Om vi lät skogen stå ohuggen skulle det i världens nödtid motsvara nollutsläpp klimatmässigt från hela transportsektorn i vårt land, har jag hört sägas. Inte vet jag. Ni naturvetare som läser detta får gärna höra av er. Vad jag vet är att skogen inte tillhör människan, eller hennes kyrka. Den är Guds egen skog! Och därmed allas som bebor den och bor i Guds hjärta och Gud i oss. Lovad vare Du, älskade Herre, genom alla dina varelser!
Välsigna oss, Gud med solens ljus ovan oss, med jordens kraft under oss, med människors, djurs och alla levande varelsers omsorg om oss, med skogen, ditt väsens avbild, runt oss med din Hjälpare inom och utom oss, med den framtid du har berett till oss. Amen.
Tips till dig som vill lära dig mer om trädens inre liv ur ett naturvetenskapligt perspektiv: