Pingstdagen: Den heliga Anden
Författare: Embla Trygg, prästkandidat för Stockholms stift, Svenska kyrkan
Första årgångens texter:
1 Mos 11:1-9
Apg 2:1-11
Joh 14:25-29
Blunda. Andas. Tänk dig nu att Gud står precis framför dig. Att det är Guds andedräkt, Guds Ande du drar in, genom näsan och lungorna, och sedan tillbaka ut. Att din andedräkt i sin tur blåses in i Gud.
Tänk dig nu att du sitter på en sten i en hage och att det är en ponny som står precis framför och andas med dig. Där är ni en stund och bara delar luft, delar liv, delar ande.
Det kan vara svårt att ge en mer konkret bild av den Heliga Anden än så. Även om vi själva kanske aldrig har suttit sådär nära en ponny så kan nog många av oss känna igen oss i bilden, verkligen minnas hur det känns med den där söta varma luften någon annan blåser in i oss.
Det är en tacksam bild. För vi tenderar att dela andning, luft, på detta konkreta sätt med de vi älskar eller blir älskade av. Bilden av Anden blir vacker för att den bygger på en spegling av de vi tycker om. Kanske känner vi vördnad både inför de liv vi delar luft med och själva luften i sig. Svårare är det kanske att se detta, och förlänga Andens kraft och närvaro i vår egen tankevärld, till de liv vi inte ser, inte älskar eller inte förstår. För det går ju inte att sitta och andas med en skalbagge på samma sätt som en ponny. Och det är svårt att se det enskilda livet i en av alla myror i mängden.
Samtidigt delar vi luft även med dessa, för oss kanske svårbegripliga, liv. Luften innesluter oss, trycker på från alla håll, såväl på människan som myran. Allt som lever här är atmosfäriskt liv. Luften är livsviktig för oss. Vi klarar oss inte utan den.
På samma sätt är det med den Heliga Anden. Vi behöver Anden för att leva. Det är inte för intet Anden ofta kallas för Livgiverskan. Anden innesluter och omsluter oss från alla håll. Likt atmosfärens lufttryck hjälper hon oss att stå upprätt, inte tryckas ihop och komprimeras av den tyngd det innebär att leva ibland.
”Känn ingen oro, tappa inte hoppet” viskar Gud till oss. Men det är ibland en svår uppgift att följa. Vi alla drabbas av sådant som är svårt och gör ont, det där som känns som en hård smäll i magen, så hård att luften går ur oss. Men även i detta är Gud med oss. Genom Jesus som själv vet hur det känns att tappa luften på det där viset. Genom den Heliga Anden som blåser ny luft, nytt liv i oss när vi tappat andan.
Anden kallas också ofta för Hjälparen. Visst stämmer den beskrivningen bra utifrån bilderna ovan? Men Anden är inte bara Hjälparen för oss individer, utan för hela kyrkan, kollektivt. Anden, Hjälparen, påminner oss om vårt uppdrag att själva göra det vi kan för skapelsen och varandra. För myran, trädet, bäcken, ponnyn, människan och luften.
När vi glömmer bort detta blir det som i berättelsen om Babels torn. Vi bygger uppåt, högre, större, utan att tänka på hur vårt byggande skadar resten av skapelsen. Så sitter vi till sist högt upp i vårt torn och har helt glömt hur det är att vara nere på marken. Vi har glömt skapelsens språk, vi ser inte hur den ropar till oss.
Såhär skriver Elisabeth Nordlander i psalmen Nära Marken:
Bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud.
Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små,
larven som kryper och myran som stretar och barn som lär sig gå.
Kanske är det just detta den Heliga Anden vill påminna oss om en pingstdag som denna. Om vårt gemensamma ansvar för skapelsen, om att våga vandra nära marken och se, verkligen se, Guds skapelseunder.