Sexagesima: Det levande ordet

Författare: Lisa Westberg, pilgrimspräst i Masthuggs församling Svenska kyrkan

Andra årgångens texter:
Psaltaren 119:129-135
Romarbrevet 10:13-17
Johannesevangeliet 7:40-52

Flodpärlmussla. 

15 år var jag, första gången flodpärlmusslan och jag möttes.  Hon började dyka upp i olika typer av texter som passerade förbi. Hon var hotad, sa de som visste något. Hotad av ett motorvägsbygge som skulle gå tillräckligt nära hennes livsrum för att förorena och störa. Vi bör föra hennes talan, förstod jag. Sätta stop för motorvägsbygget, och stopp för herrarna vid runda bordet av Europeiska industrialister och deras nya attraktiva plan för hur allt går fortare nu, hur mycket pengar som sparas när allt går ”just-in-time” och när strömmen av lastbilar från fabrik A till fabrik b slutar erkänna nattens och dagens skiftningar. 

Trädkramare. 

15 år var jag, första gången jag hörde talas om trädkramare.  Den här gången var trädkramare namnet vi gav oss själva, vi som protesterade mot motorvägsbygget genom Bohuslän, genom Ljungskile och strax bredvid natur-reservatet vid Bratteforsån.

Men ordet är fritt.  Vem som helst kan bli en som kramar träd.

”Det står skrivet : skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.”

Orden är tagna ur söndagens episteltext i Romarbrevet. Temat på dagen, som också getts namnet Reformationsdagen, är Det levande ordet. Både epistel och evangelie-texterna rör sig kring vankelmod och ohörsamhet.  Johannestexten ur beskriver hur de lärde, de med mycket att förlora, hittar sätt att både avfärda den ton av skönhet och sanning många erfarit när Jesus talar, och att hävda skriften framför det talade ordet.

Romarbrevet målar upp en församling med öron som inte hör.  Eller, snarare, som hör, men inte förstår vad de hör.  Eller inte kan urskilja vad som är värt att höras på. Paulus talar också till den som förkunnar. ”Tro bygger på förkunnelse,” skriver han. Många av oss på denna blogg är förkunnare, och alla på denna blogg, vågar jag tänka, är angelägna om att människor kommer till sin tro.

Här vill jag återgå till Flodpärlmusslan. Det är utan tvekan att hennes namn bär bud om goda ting.  Att hon lever kvar där i ån, bland andra dyrbara och sköra arter: laxöring, strömstare, skogsduva. Men vilken Gud bär bud om goda ting till dessa varelser?

Och frågan är: kan vi älska det vi inte känner namnet på ?

Den frågan ställde sig några människor – poeter, illustratörer, musiker – som bebor de brittiska öarna.  De hade lagt märke till att i en mycket väl använd brittisk ”Ordbok för barn” hade man i den senaste upplagan 2015 börjat ta bort ord som man tidigare ansåg ingår i ett barns vokabulär.  Ord som snok, björnbär, ormbunke, korp. På snokens, björnbärets, ormbunkens och korpens plats står nu ord som dator, mobil, chat, och minecraft.  Snok, björnbär, ormbunke och korp användes inte längre tillräckligt ofta för att få ta upp plats.   

Kan en älska det en inte har ord för?

Ö-människorna blev rädda när det ställde sig den frågan.  För nästa fråga blev: kan en bry sig om och uppoffra sig för något en inte älskar?  Så de började jobba på en bok som kom att heta ”The Lost Words.”  Med boken vill författarna locka åter den nära nog förlorade magin och förunderligheten i naturen som omger oss.  Till varje förlorat ord, säg Blåklocka, finns i boken en vers och en illustration, och, sedan 2019, även en sång.  Sångerna kallas lockelse-sånger.   Kanske om vi sjunger blåklocka tillräckligt många gånger.  Kanske om vi ger blåklockan all vår hängivelse och kärlek. Kanske blir hon kvar hos oss? 

Samma fråga ställer jag mig när det gäller det levande ordet : Guds enda barn, människa och Gud, förkroppsligad, evig kärlek, nåd.  Kan en älska det en inte har ord för? Vem kan förkunna vår räddare, vår skapare, så att barnen kommer till tro och världen kan leva? Hur ska de känna igen sin skapare, och älska hen?

Jag tror vi behöver berätta om en Gud som inte känner sig hotad i sin allsmäktighet av att blåklockan också har en sång, utan känner sig hemmahörande.

En regnets Gud, som faller över vår jord, fuktar våra själar, gör att vi öppnar oss, tar emot, gror och tror.

Jag tror vi ska ge oss lov att läsa texten med hjärtat först, lyssna och lita på det som ljuder skönt.

För jag tror att vi behöver en Gud som blottlägger och förklarar våra innersta tankar, rustar oss med ord och sänder oss ut.

Med Sofia Jannok i ryggen, med trädkramare, skogseremiter och ökenmödrar och fäder, ställer vi oss sen upp här, mellan det som är farligt och det vi älskar och säger, hit men inte längre. Inte flodpärlmusslan, inte blåklockan, inte Guds barn och inte Gállok.