Andra söndagen i fastan: Den kämpande tron

Författare: Lisa Westberg, pilgrimspräst i Masthuggs församling Svenska kyrkan

Andra årgångens texter:
Första Kungaboken 19:1-8
Första Korinthierbrevet 10:12-13
Lukasevangeliet 7:36-8:3

Dagens evangelietext finner vi i Lukasevangeliet, och i ett skede av Jesus tidiga aktiva liv.  En farisée vill lära känna Jesus, höra vad han har att säga om lagen och om traditionen, och bjuder in till en vänskapande måltid i sitt hem. På något sätt får även en kvinna, och en av många illa ansedd kvinna dessutom, tillgång till rummet och till Jesus.  Ett antal väl pålästa och väl anpassade människor, en illa ansedd och helt gränslös person, och en stillsam och provokativ sannings-sägare i samma rum – sådan är situationen.    

Det är ganska lätt att måla upp en liknande situation i vår tid. 

Vi, prästerna, teologerna, de bildade, har bjudit in Jesus på vegansk middag: sojafärsbiffar med quinoa och ekologiska tomater, och till detta ett gott naturvin. 

In sniker då stans värsta greenwash-företagare. Någon som söndrar den sociala och kulturella livsväven och uppmuntrar till skamlös njutning; en solklar syndare i våra ögon. 

Det är tyst runt hen. Ingen vill ha hen där. Hen själv uttrycker sig i tårar, i knäfall, omsorgshandlingar.

Det larmar kring de rättfärdiga. I själen på oss, och i orden vi säger.  

Synderskan lämnar scenen, upprättad. Utblottelsen togs emot av Jesus som ett sant uttryck för tro och för ånger, och han vill påminna hen då : du är redan förlåten.  Du har en stark tro.  Gå i denna vetskap, och tjäna Guds skapelse med nyväckt glädje. 

Jesus lämnar bordet, mätt och glad kan man tänka sig.  Vandrar vidare i världen tillsammans med några av de kvinnor och män som drogs med i denna känslomässigt krävande rörelse : att se sin egen otillräcklighet i hur vi hanterar våra liv. Ja, jag fann inget annat sätt att försörja familjen på. Ja, jag tog inte hand om mig själv, jag skämdes för min psykiska ohälsa. Ja, jag lätt skammen ta över mitt vara. Ja, jag tänkte bara på mig själv faktiskt, och mitt eget förhärligande.

Att se denna sin egen otillräcklighet, den som ibland kallas brist, eller ännu svartare: synd; att stå i den, ta ansvar för den, och falla på knä inför Gud, ta emot förlåtelse, och sedan försöka igen, upprättad i världen – den rörelsen.  Den rörelsen är den stora våg av omsorg och nåd en kristen bjuds in att vara del av, varje morgon och varje gudstjänst. Den rörelsen är del av vår tros-tradition.

Och här tänker jag att det finns mycket gott att hämta för såväl vår klimatångest som vår önskan att göra bättre.  Jag är en av dem som ofta bråkar med föreställningen om människan som förvaltare.  Det är viktigt för en god teologi att komma bort från tanken på människan som skapelsens krona. Men, med hjälp av dagens synderska, får vi blick för det som glimrar i förvaltarskapet, nämligen ansvaret.  Vi har ju ett enormt ansvar för det som sker. Ingen annan art kan skyllas för den annalkande katastrofen. Det är därför helt rimligt att vi får ångest och känner skuld och vill gå och gömma oss i jorden i förtid. 

Men vi är ju redan förlåtna! Tro det. Då blir det lättare att leva vidare, trots allt.

Och kanske kan vi börja lyfta fram tanken om bot igen, så Luthersk kyrka vi är.  Botgöring, inte som någon form av helgelse. Utan för att förlägga en önskan om att vara del av lösningen i en trosbaserad mänsklighetens historia.  Att det finns ett gensvar på Guds oändliga nåd, en högst mänsklig och absolut hoppfull rörelse i oss att svara ann på det goda vi får del av. Och ju mer vi får förlåtet, desto mer vill vi ge tillbaka. 

Förblir vi i stumhet. I form och ordning. Då tystnar tonen från himlen. Den Gud som närmar sig på domens dag, och som vi bjuds in att komma lite närmare under fastetiden, blir skrämmande sträng och fåordig om vi förväntar oss rättvisa. 

Men i knäfall och tårar och brustna kärl, där möts vi av en medlidande Gud. Som kämpar för sin tro på oss liksom vi kämpar för vår tro på oss själva.