Långfredagen: Korset
Författare: Embla Trygg, prästkandidat
Texter:
Jesaja 53:1-12
Filipperbrevet 2:6-8
Lukasevangeliet 23:26-49
Hopp i en hopplös tid. Jag skickar det som förslag på rubrik till en föreläsning jag ska hålla som del i min utbildning. Jag har stört mig lite på uppgiften, att ta fram en hoppets teologi. Hopp, hopp, hopp. Alltid detta hopp. Och som prästkandidat som snart ska ut i tjänst går det ju inte att säga ”kan vi inte prata lite om hopplöshet i stället?”. Prästens (eller pastorns) främsta uppgift sägs ibland vara att tjäna som ställföreträdande hopp. Så jag kompromissar med mig själv och uppgiften. Hopp i en hopplös tid.
I kyrkoåret finns egentligen bara en hopplös tid, en liturgisk svart dag, långfredagen. En dag där vi i det drama som är passionsberättelsen får ta hopplösheten på djupaste allvar. På långfredagen ska vi inte predika hopp, fick jag lära mig en gång.
På långfredagen dör Jesus. Han är död. Det är ett absolut, uppståndelsen har ännu inte skett. Det är en tid då det är för sent. Konsekvenserna är ett nu, inte en framtid. Och så sorgen. Sorgen över ett barn, ett syskon, en vän, en lärare. På bara några timmar har livet radikalt förändrats för de människor som stod Jesus nära. Det djupt mänskliga i berättelsen om Jesu död skiljer sig inte nämnvärt från berättelsen om när andra barn, syskon, vänner och lärare dör. Personen kommer inte att komma tillbaka till oss och livet här på jorden, det är ett absolut. Konsekvensen av att leva är att dö, och i och med det blir livet och framtiden ofta radikalt förändrat för de som blir kvar. Utan den realisationen, den tillfälliga hopplöshet det kan medföra, är det svårt att omsätta sorgen i ett sorgearbete. Är vi medvetna om detta blir det enklare för oss som medmänniskor att våga möta och stanna hos den som befinner sig i hopplöshetens land, oavsett om vi är pastorer, vänner eller kollegor till den i sorg.
Jesu död är alltså en berättelse om en människas död, men det är också en berättelse om en mänsklighet som tar död på det som lever:
Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade? (Luk 23: 28-31).
Det är som att Jesus talar rakt in i vår tid. Han ber oss sörja våra, och nästkommande generations liv, medan vi ännu lever. Han ger uttryck för vår komplexa relation med skapelsen. Jesus frågar oss hur illa vi kommer behandla den natur som dött, då vi kunde med att döda den natur som fortfarande levde. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad ska då inte ske med det förtorkade? Det känns hopplöst. Konsekvenserna av mänsklighetens utarmande av naturens resurser är redan här, är nu. Den realisationen var, i alla fall i mitt fall, i det närmsta som att för första gången förstå att även jag själv en dag ska dö. Även denna hopplöshet, typisk för min och den yngre generationen, är ett uttryck för sorg. En sorg som skulle behöva omsättas i ett sorgearbete. Ett uttryck för en sorg där vuxenvärldens reaktion allt för ofta inleds med ordet ”hopp”. Hopp, hopp, hopp. Alltid detta hopp, som petar och möblerar om i realisationen att konsekvenserna av människans utarmande av jordens resurser är NU. En sorg många av oss inte ges tillfälle att acceptera, inte lyckas omsätta i sorgearbete. En sorg i vilken vi fastnar, för att dörren som måste stängas fortsätts haspas upp på glänt.
Hopplösheten är skrämmande, men på något sätt föder den aktivitet. Det finns inte längre något att förlora när vi nått botten, och kanske är det därför vi när vi befinner oss där ofta rent instinktivt börjar agera. Jag funderar ibland på vad som skulle hända om vi fick tid att sörja jorden så som vi känner den, livet och framtiden så som vi föreställt oss det, ordentligt. Om vi fick möjlighet att acceptera att det i vissa avseenden redan är för sent, att arter redan utplånats, att samhällen redan nu kollapsar under allt kraftigare oväder, hur krig och energipolitik inte går att separera. Kanske innebär det en insikt att vi inte längre bara måste kämpa för gröna träd, utan också för de förtorkade. Hedra minnet av den natur som var, de arter som var, nyorientera oss och göra något för det liv som faktiskt finns kvar.
Kanske kan helighållandet av långfredagen bli ett utrymme att sörja skapelsen. En tid, kort och koncis nog, att våga motstå impulsen att fly hopplösheten. Våga motstå impulsen att fly hopplösheten så att hoppet, när det återvänder, sker på sitt eget villkor i den verklighet som är, i stället för den verklighet vi önskar skulle vara. Hur sörjer vi den skapelse som just nu går förlorad? Jag vet inte. Men på fredag klär jag mig i svart; för skapelsen och Gud som dör till följd av människans besinningslöshet.