Långfredagen: Korset

Författare: Åke Jonsson, teol. dr och pastor

Johannesseriens texter:

Jesaja 53:1-12

Hebreerbrevet 10:19-25

Johannesevangeliet 19:17-37

Psaltaren 22

Livets träd

Trädet är en omtyckt symbol i många religioner. Det förkroppsligar livet och mötespunkten för himlen, jorden och vattnet.  Träden är också läkande. Aspen kunde lindra feber eftersom den skälver i vinden. Trädet formad som en kvinna symboliserar till det yttre Moder Jord, till det inre en osynlig livskraft som är liksom sovande tills den befruktas av vinden, regnet och solen.

Bibeln börjar och slutar med trädet som symbol för Guds liv. I Edens lustgård har livets träd och kunskapens träd en central plats och i Upp 22 framställs lyckan i den nya världen med bilden av ett träd som bär frukt tolv gånger om året och vars blad är läkedom för folken. I psaltarpsalmerna och i Jesu liknelser är det fruktbärande trädet en metafor för dem som lever ett gudfruktigt liv. I Jesus Syraks vishet, kap 24 beskrivs Visheten som ett träd.

Trädet är ursymbolen för livet och för Gud och skapelsens vishet. Trädet är en del av kolcykeln, dess blad lever av fotosyntesen och det levande trädet bidrar till att rädda klimatet genom att samla in koldioxiden Trädet är också en underbart skön bild av människan. Och vi älskar träd, kanske just därför.

”Ett ensamt träd skall jag vara på slätten” skriver Edith och samma år skriver hon om våra systrar som ”går i brokiga kläder, våra systrar stå vid vattnen och sjunga” och i samma dikt ”men jag slår mina armar kring ett kors och gråter”.

I bibeln framställs den goda människan som ett träd.

Den ”som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg” är ”som ett träd planterat nära vatten” (Psaltaren 1). Människor som gör det goda, som hjälper de fattiga, som tar sig an de svaga, som ger andra livsmod, som skyddar naturen liknar friska träd vid vattenbäckar. De ger hopp och mod till världen.

Det kristna korset – som är i centrum för vår meditation idag – har också varit en symbol för livets träd. En legend från 300-talet säger att kejsar Konstantins mor Helena hade låtit gräva fram korset som Jesus hängdes upp på och upptäckt att dess flisor kunde uppväcka döda. På långfredagen sjungs: Höga kors du enda ädla bland de träd som vuxit här. Fast du ej bär blad och blommor intet träd din like är. Ljuva stam med ljuva grenar som din ljuva börda bär (Psalm 456 i Svenska kyrkans psalmbok).

Idag på långfredagen ser vi ett träd som är ett kors. Men det är ju en karikatyr av ett träd. Utan liv. Sönderhugget och avkvistat. Och hopfogat igen till något som bara liknar ett träd. Det är ett konstgjort träd. Det var en gång ett levande träd med rot och grenar och allt. Ett acasiaträd eller en ceder, en ek eller terebint. Eller en pil med rötter långt ner i marken. Men nu är det bara en skrämmande kopia.

Detta träd är karikatyren av världen och av människan. Ett träd som inte längre gör nytta i naturen. Och en symbol för den människa som är rotlös, avhuggen från sitt ursprung, i protest mot sin Skapare. Mänskligheten med all dess svek finns inskriven i detta träd. Det är den konstgjorda människan, kopian av det original som vi inte längre tycker oss se. Det är inte den goda människan utan den egoistiska människan och hon är symbolsikt inritad i korset, det konstgjorda trädet. Det ser ut som en människa med armarna utsträckta. Syraks bok som så vackert talar om visheten som livets träd talar oerhört föraktfullt, med djupt nedsättande bilder om de lata människorna, de fräcka, de enfaldiga, de ohyfsade och dårarna.

Jesus är enligt de första kristnas vittnesbörd den goda människan, den som är som ett träd vid vattnet, men han avbildas idag på långfredagen inte som en grönskande ek eller en vårlik björk utan han avbildas som fastnaglad vid det konstgjorda trädet, fastnaglad vid den dåliga kopian av den sanna människan.

Han som kallar sig för ett levande vinträd och ett skott ur Isais stam, identifierar sig idag inte med den friska, sunda, starka, solidariska, goda människan utan med den sjuka, den onda, egoistiska, upproriska, rotlösa, hemlösa människan.

Med andra ord: sammanväxt med dig och mig sådana som vi är även när vi skäms för oss själva.

En man på ett kors, så ensam han är,

ej far eller syskon, ej vänner är där.

En man på ett kors och Gud har gjort

vår hemlöshet till sitt hem.

(Geoffrey Ainger, Anders Frostenson)

Jesus kallades för Immanuel. Det betyder Gud med oss. Så skulle han heta och detta namn Gud med oss blev ledstjärnan för Jesus under hela hans liv. Han styrdes av detta namn hela livet: Gud med oss. Är det inte det som är det anstötliga med Jesus? Gud för oss är inte lika anstötligt (det är välgörenhetsguden). Det anstötliga med Jesus var inte att han botade sjuka och drev ut onda andar, att han gjorde väl och hjälpte människor i nöd. Utan det som väckte människors vrede det var att han var med. Att han var med även dem som bröt mot livets grundregler. Att han inte protesterade mot deras livsstil genom avståndstagande. Att han upprättade ett medlemskap med dessa.

Idag på långfredagen naglas Kristus fast vid det konstgjorda trädet. I dag på långfredagen naglas Kristus fast vid den människa som inte orkar vara medmänsklig, som inte orkar förbättra värden, som har fel åsikter, som är elak mot sina närmaste, som inte gör goda gärningar. Givetvis med de andra också, men det är inte det som är budskapet nu.

Idag lämnar vi inte Golgata för även den plats där mänsklighetens dåliga kopia är uppställd är uppfylld av en närvaro, en gudomlig närvaro som har gjort vår hemlöshet till sitt hem. Det är det gudomliga medlemskapet.