Påsknatten: Genom död till liv

Författare: Embla Trygg, präst i Svenska kyrkan

Johannesseriens texter:

Job 19:25-27

Efesierbrevet 2:1-6

Johannesevangeliet 20: 1-10

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

[…]

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Visst är det så också med döden?

Döden, som ofta beskrivs som absolut, linjär.

Samtidigt vet vi ju att döden är cirkulär.

Årstider kommer och går, knoppar brister, blommar ut i sommar.

När vi beskriver döden som cirkulär hamnar vi ofta i hösten.

När skapelsen blir övermogen, brunar, multnar.

Men är inte döden ändå mest som våren?

Som när det varit kallt och fruset, lugnt, förutsägbart,

och så plötsligt(!) blir världen oförutsägbar, instabil, annat.

Varje vinter glömmer vi hur våren kändes.

Är det inte också så med liv och död?

När de liv vi tar för givet plötsligt inte längre är och vi i saknad brister som knoppar.

Kanske var det också så den där påsken för länge sedan,

när lärjungarna fortfarande var väntande knoppar.

När de ännu inte hade förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

När de stod mitt i sorgen över Jesus död.

Så plötsligt(!) är han inte längre i graven

och världen är för alltid förändrad.

Med en vår som fortfarande tvekar,

med knoppar fortfarande i dvala några timmar till.

Förvandling gör ont.

För den som blir lämnad kvar kan det kännas fruktansvärt att behöva blomma.

Att inte längre kunna gömma sig i sitt hölje. Att axla en ny roll, en ny vardag.

Kanske är det just under påsknatten knopparna börjar brista?

Kanske är det i förvirringen över den tomma graven som lärjungarna i växtvärk börjar blomma?

Kanske anar de.

Kanske vill de det inte.

Kanske ser de det inte.

Men det är oundvikligt.

För någonstans i rädslan, sorgen, smärtan vänder det

och vi kan se det liv vi blivit;

att vi är arvet av de liv som varit,

att vi bär frön av de vi saknar med oss.

Att vi, likt lärjungarna, bereder väg för de liv som ännu inte har blommat.

För snart, om bara några timmar brister knopparna,

skapar en spricka mellan liv död och Rosen, Jesus, kommer åter.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

Referenser

Boye, Karin: Ja visst gör det ont ur diktsamlingen För trädets skull, https://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/ja-visst-gor-det-ont.shtml