Skärtorsdagen: Det nya förbundet
Författare: Sofie Söderin, präst i Svenska kyrkan och samordnare för Skapelse & Existens
Johannesseriens texter:
Jeremia 31:31–34
Hebreerbrevet 10:12-18
Johannesevangeliet 13:1–17
Vad gör Jesus när han vet att slutet är nära? Hur gör han för att understryka för sina lärjungar vad hans budskap är, och hur de ska leva tillsammans när han lämnat dem?
Jo, han visar dem genom ett exempel och tvättar deras fötter. Att göra det var verkligen att ödmjuka sig, till och med förödmjuka sig – därav Petrus skarpa protest: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!”. Petrus protesterade mot Jesus vilja att tvätta hans fötter eftersom det i hans värld skulle innebära att han satte sig över Jesus och det skulle helt gå emot vad han trodde om Jesus identitet och status. Först när Jesus förklarar att fottvagningen handlar om gemenskap så går Petrus med på det. Det är inte själva handlingen i sig utan vad den symboliserar som får Petrus att först reagera med förskräckelse och sedan med lika stor iver när han inser att fottvagningen är en inbjudan till att höra samman med Jesus.
Jesus tvättar sedan alla lärjungarnas fötter och sätter sig vid bordet med dem igen. ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er?”, frågar han. Tiden är knapp – döden och slutet är nära – nu gäller det att inskärpa det allra viktigaste. Jesus är tydlig: ”Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag gjort med er”. Helt enkelt: var varandras likar, gör inte skillnad på människor.
I exemplet här är det ju just människor Jesus talar om, men jag undrar om inte hans undervisande exempel kan sägas vara en kritik av alla slags skadliga hierarkier. Här kan man tänka olika, men jag tänker att den världsbild den moderna, västerländska människan levt med särskilt tydligt de senaste 100-150 åren är den hierarkiska världsbilden. Den som bygger på en tydlig rangordning i fråga om vem som har mest makt, flest tillgångar och vem som upplever minst utsatthet och diskriminering. Högst upp hittar vi den vita mannen, följt av den vita kvinnan, barn, svarta och rasifierade, i sin tur följda av djur som vi upplever som lika oss, sedan av andra däggdjur, av fiskar, fåglar, och smådjur och insekter. Längst ned hittar vi dem som vi anser vara minst lika oss likväl de vi bryr oss minst om. Gud i den här hierarkin svävar ovanför toppen – och därmed är människan – särskilt den vite mannen – automatiskt närmre Gud än talgoxen och myran och mörten.
Ekoteologi handlar om att göra upp med den världsbilden – att söka en mindre hierarkisk förståelse av hur världen ser ut. Att inse att vi hör ihop både med andra människor och med de djur vi tycker om men också med de vi upplever som obehagliga eller livlösa – så som insekter eller fiskar. Jesus säger: ”en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så”. Jesus säger klart och tydligt att vi ska röra oss bort från hierarkier, bort från ett tänkande som ger vissa högre status än andra. Det är så vi ska bli saliga – det är så vi ska möta Gud. För Gud möter vi inte när vi försöker klättra i hierarkin eller kontrollera de som vi anser stå under oss. Gud möter vi när vi söker gemenskap och relation, så som lärjungarna fick uppleva när Jesus tvättar deras fötter.
Petrus reagerar starkt när Jesus vill tvätta hans fötter, för att det för honom är en helt otänkbar handling från någon som är hans förebild, hans ledare, hans lärare och – inte minst – Messias. Jag undrar vilka slags hierarkiuppvändande handlingar vi skulle reagera så starkt på idag?
Ett sådant exempel kom jag att tänka på när jag häromveckan hörde ett föredrag av Jennie Högberg om djurens plats i kyrkan och i teologin. Hon belyste hur lite plats vi oftast ger djuren i våra böner, i våra riter och i vår kyrkliga gemenskap. Och det är inte okontroversiellt att försöka bereda plats för djuren i kyrkan. Att be för djur som lider, att välsigna djur och ge dem en begravning kan uppröra eftersom det antyder att djuren skulle ha samma status som människan. Det antyder en devalvering av människans värde – det är i alla fall mångas instinktiva reaktion. Men, så säger de som tänker med det synsätt Jennie lyfte fram: det handlar inte om att sänka människans värde - det handlar om gemenskap. Det handlar om samhörighet, om insikten om att allt levande hör ihop och äger värde. Så, kanske kan Jesu ord denna skärtorsdag bjuda in oss till att tvätta varandras fötter. Till att skapa gemenskaper bortom hierarkier och uppdelningar.
Så bygger vi bit för bit Guds rike här och nu.