Andra söndagen efter trefaldighet: Kallelsen till Guds rike

Författare: Präst i Svenska kyrkan, ledamot i föreningen Vildåsnan

Tredje årgångens texter:
Domarboken 6:7-16
Första Korinthierbrevet 1:26-31
Markusevangeliet 2:13-17

Det är svårt att vara perfekt.

Den som är perfekt får ju aldrig göra fel, det ligger i själva definitionen. Alla som känt någon, eller för den delen varit en person, som velat komma in på en utbildning som kräver högsta betyg i samtliga ämnen känner igen den fruktansvärda pressen som ständigt gör sig påmind. Ett enda misslyckande riskerar att rasera allt.

Den som vill vara perfekt kan aldrig chansa, kan aldrig ta en risk eftersom att sannolikheten att misslyckas blir för stor, eller ens mätbar. Den som vill vara perfekt måste istället se till att alltid göra det säkraste, alltid välja alternativet med högst vinstchans. Men även att välja det med högst vinstchans orsakar ångest, kanske till och med panik, eftersom vinstchans, oavsett hur stor, även innebär risken att förlora.

Författaren James Clear berättar i boken ”Atomic Habits” om en professor i fotografi vid ett universitet i Florida som gör ett experiment med sina studenter. Studenterna delas in i två grupper där den ena blir ”kvalité-gruppen” och den andra blir ”Kvantitet-gruppen”. Professorn berättar att de två grupperna kommer betygsättas på olika sätt. Kvalité-gruppen behöver under kursen bara lämna in ett enda foto som kommer betygsättas utifrån hur bra fotografiet är. Kvantitet-gruppen kommer istället att att få sitt betyg baserat på hur många fotografier de lämnar in. Ju fler fotografier som lämnas in, desto högre betyg.

Vilken grupp fick högst betyg? Det kommer jag inte ihåg. Men det som var betydligt intressantare är istället frågan: Vilken grupp tog bäst bilder? Den grupp som hade kvalité som sitt mål eller den grupp för vilka kvalité var irrelevant? Svaret är, kanske förvånande, att kvantitet-gruppen lämnade in de bästa bilderna. De studenter som ägnade kursen åt att ta så många bilder som möjligt prövade sig fram, misslyckades och prövade igen. Deras misslyckade bilder räknades precis som deras lyckade och därför blev misslyckanden inget hinder. Genom sina många försök blev de, trots många dåliga resultat, bättre för varje gång. Kvalité-gruppen ägna istället stor del av sin tid till att reflektera kring hur det bästa fotot skulle se ut, vilka proportioner det skulle ha och hur det skulle framkallas. Deras process och inriktning gav inte utrymme för att pröva sig fram i samma utsträckning vilket till slut gav ett sämre resultat.

Att vara kallad till Guds rike innebär inte att vara i kvalitetsgruppen, det är att vara fast förankrad i kvantitetsgruppen. Att vara kallad till Guds rike innebär inte att jag är perfekt. Det innebär att inse att jag är en syndare.

En syndare är inte perfekt, det ligger i själva definitionen. En syndare behöver därför inte oroa sig för pressen som ligger på den perfekte, det är redan kört. Istället kan syndaren pröva sig fram, chansa, ta risker och satsa på det som verkar bäst, oavsett om det är högst vinstchans eller inte. Syndaren kan göra otaliga försök, misslyckas lika många gånger och ändå våga försöka igen för processen är viktigare än resultatet.

Den som är perfekt är bunden av att aldrig få misslyckas medan syndaren är befriad till att ständigt misslyckas och pröva igen.

Som kyrka behöver vi inse och påminna oss om att vi är syndare. Det gäller särskilt i fråga om skapelsen. Vi behöver våga pröva idéer och experimentera med lösningar för att göra Gudsriket synligt här och nu. Om vi försöker vara perfekta och hitta de mest effektiva lösningarna, de bästa strategierna så kommer vi fastna i passivitet. Som syndare kan vi pröva, misslyckas och pröva igen. Paradoxalt nog är det dessutom det enda sättet för oss att bli allt mer lika Jesus själv, den ende som faktiskt är vad vi aldrig klarar, helt perfekt.