Pingstdagen: Den Heliga Anden
Författare: Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan och biolog
Tredje årgångens texter:
Jesaja 12:1-6
Apostlagärningarna 2:1-11
Johannesevangeliet 7:37-39
Alternativ text: Efesierbrevet 2:17-22
Psaltaren 104:27-31
I fjällen smälter snön och i älven är vattnet strömt och högt. I pingstens texter är elementen eld, luft och, i denna årgångs evangelium, strömmande, levande vatten.
Men den där högtiden, under vars sista och största dag Jesus reser sig och ropar ut sin inbjudan, är inte pingsten – den finns inte än. Det folket i Jerusalem firar denna dag är den judiska lövhyddohögtiden[i]. Den inträffar på hösten, och är en tacksägelse- och skördefest. Källan till tacksamheten är att Israels folk efter flykten från Egypten och den 40 år långa vandringen genom torr och ofruktbar öken, till slut når fram till grönskans och vattenkällornas land. I biblisk matematik betyder talet 40 helt enkelt ”länge”. Folket var länge i öknen. De förtvivlade och försmäktade, tappade tron, tog upp den igen och höll ut innan de äntligen kunde vända sig till varandra och utbrista – Vi klarade det! Vi klarade det verkligen! Ja, vem skulle inte vilja fira och högtidlighålla något sådant, och det under flera dagar?
När Jesus firar lövhyddofestivalen i Jerusalem, har högtiden antagligen funnits många hundra år. Bland alla riter och ceremonier som bar festen fanns en med vatten, så dyrbart i öknen, detta vatten som folket törstat så efter och som i det nya landet var samlat i hela glittrande sjöar och strömmande bäckar. I staden Jerusalem fanns friskt vatten samlat i en damm, Siloadammen, och varje dag under lövhyddohögtiden bars vatten därifrån till templet, för att i offerceremonin bäras fram av prästen.
Under ceremonin lästes två profettexter:
Där floden rinner ut skall det vimla av liv i vattnet, fisk skall finnas i överflöd. Där detta vatten rinner ut blir allt vatten friskt. Där floden rinner ut kan allt leva. [...] Längs floden, utmed båda stränderna, skall alla slags fruktträd växa. Deras blad skall inte vissna och deras frukt aldrig ta slut. Varje månad bär de ny frukt, ty de får sitt vatten från helgedomen. Deras frukt skall ge föda och deras blad läkedom. (Hes 47:9,12)
Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem [...] Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda. (Sak 14:8–9)
Orden formligen vibrerar av liv. Och det står klart att Gudsrikesvisionen finns inte bara i Nya Testamentet utan är i högsta grad närvarande i de gammaltestamentliga profettexterna. Där, mitt i flödet av Guds löften inför framtiden, placerar Jesus sig själv.
Vad säger oss nu detta? Så har kristna frågat genom historien, och eftersom tolkningen redan finns att läsa i Johannesevangeliet självt har svaret setts som helt uppenbart: Det levande vattnet som Jesus talar om är en metafor för Andens verkan i den Jesustroende människan. Törsten är en bild för människans längtan efter Gudsgemenskap. Och så har teologer av alla slag med ett metaforiskt språk beskrivit människan som en törstande i öknen, som söker den källa som kan stilla hennes törst. Människan dras oemotståndligt mot flödet med levande vatten, det vill säga Jesus eller Anden, och denna längtan är en inneboende egenskap hos oss, nedlagd av Gud, odlad av Anden. Så har tolkningen gått vidare till att Jesus inbjudan är en fråga om mitt, individens, människans förhållande till Gud. Mitt, individens, människans behov av att söka Gud, och Jesus svar på det. ”Alla förstår inte att det är i Gud vår andliga törst stillas”, heter det ibland från kristna som själva bärs av en övertygelse av att så att säga ha nått fram och nu är i hamn. Och kanske är det så. Många kristna är i alla fall uppfyllda av uppfattningen att bara människor bekänner Jesus och tar emot Anden så är det viktigaste gjort.
Men räcker det med en sådan metaforisk och antropocentrisk tolkning? Jag undrar det. Har inte detta perspektiv, som vi tagit så för givet, trots allt varit för snävt och fått oss att tappa bort något väsentligt? Jesus rop sker inte i ett vakuum, utan i en kontext, lövhyddohögtidens glädje. Och lövhyddofesten springer inte bara fram ur en tacksamhet riktad bakåt i tiden, och är inte heller enbart ett uttryck för glädje över Guds gåvor i nuet, utan handlar också om framtiden. De gammaltestamentliga profetorden som läses under vattenceremonin formulerar Guds önskan framåt, och här nämns egentligen inget om individens relation till Gud. Profeterna målar istället upp bilden av en flod med friskt vatten där ”allt” kan leva. Jag ser framför mig ett vatten där fiskarna slår, groddjuren frodas i strandkanten, insekterna surrar, fjärilarna fladdrar, fåglarna matar sina ungar, vassen, starren och svärdsliljorna blommar och omsluter det flödande vattnet. Och längs flodbankarna trivs träden vars blad ger läkedom och vars blomning ger frukt. Allt som allt ett påtagligt myller av liv, en biologisk mångfald, en fungerande ekologisk väv, som människan får leva i, av och fröjdas över. Så, alldeles konkret, vill Gud att det ska vara.
Så tänker jag på förorenade floder. På uttorkade floder som inte stiger ens om våren. På reglerade älvar. Utsläpp från klädindustrier i Bangladesh som går rakt ut i vattendragen och dödar allt levande. Ovanligt låga vårvattennivåer i floder som Ebro i Spanien. Gullspångslaxen vars överlevnad nu är så skör så varje individ räknas. Här är inte fråga om några metaforer, utan fysisk verklighet här och nu. Inget bildspråk utan rena rop på hjälp.
Är den profetiska visionen om friskt vatten där allt kan leva enbart en metafor? Och handlar Jesus ord om Anden bara om relationen mellan mig och Gud? Jag tror inte det, i alla fall inte bara. De handlar lika mycket om Buriganga i Bangadesh, Ebro i Spanien och Gullspångsälven i norra Skaraborg. Om Guds önskan för dessa vatten och livet i och omkring dem.
Metaforisk och fysisk törst, andlig och kroppslig längtan behöver förstås inte skiljas åt. Törsten efter trygg tillgång på rent vatten där allt kan leva går ihop med törsten efter existentiell trygghet och glädje – och där ingår ett levande andligt liv. Lövhyddohögtiden kom till efter en mycket lång ökenvandring, efter erfarenheter av både fysisk törst och törst efter att få komma hem och att få känna gemenskap med Gud.
Profeternas ord får min tanke att sträcka sig framåt. Tänk om den judiska lövhyddohögtiden, liksom den kristna pingsten, får en fördjupad innebörd en gång i framtiden, som ett tacksamt firande av att ”vi klarade det”? Att vi blev så många som vågade lyssna på ropen från Guds livgivande Ande, övade upp vår känslighet för vad som är livsenligt och själva förmådde följa det så gott vi kunde, att vi gjorde verklig skillnad? Att vi blev så många som frågade oss vad som är verkligt viktigt i livet att vi vågade ett glödande engagemang för vattnet, för luften och jorden över alla slags gränser? Att det till slut inte blev oljan som flödade, utan det friska vattnet? Att vi lyckades rädda det som räddas kunde? Att vi på ett klokt sätt klarade att göra de svåra avvägningar mellan olika intressen som pingsten 2023 ännu låg framför? Att vi härdade ut under den långa ökenfärden, och sökte oss till det levande vattnet, bad fast vi inte visste hur, och gick fast vi inte visste vägen?
När prästen har utfört vattenceremonin sju gånger och höjt handen för att markera att allt är färdigt, mitt i festivalens klimax, reser sig Jesus och ropar –Kom till mig! Tro på mig! Något nytt ska komma. Och den kom, Andens tid. Eld, vind och vatten. Pingsten är kyrkans födelsedag, och kanske kan den dagen redan nu fyllas med än mer innehåll om liv och kärlek som föds och flödar, inom oss, mellan oss, och också mellan oss och den mer-än-mänskliga världen. Pingstdagen kan redan nu fira den erfarenhet och klokskap om liv och kärlek som är kyrkans. Anden för samman människor till ett Guds folk. Kyrka och församlingar lever vidare genom att nya människor berörs av vinden, elden, vattnet, av sin egen törst. Här finns en plats att forma, en plats att dela sorgen och glädjen, förtvivlan och förundran. I mitt eget privata liv, i det stora världsomspännande. Här finns språk för klagan och lovsång, för längtan efter Gudsgemenskap och rättfärdighet. En möjlig plats att tillsammans svara an på ropet och söka strömmarna av levande vatten under den långa ökenfärden. En plats där vi får alltings samhörighet bekräftad: Utan friskt vatten i världens floder och sjöar kan inte heller källan i människans inre flöda. Allt är en helhet. Men i Jesus rop den här dagen, finns omsorg, tröst och stöd. Det ljuder igen i sin glädje. ”Den dagen” ska jorden bli frisk, och på vägen dit kan varje människas liv, också mitt, vårt, innebära överraskande läkning och god frukt, just där jag och vi står. För vi är inte ensamma, och Anden flödar dag för dag, varje dag.
Läs mer:
Vattenstånd i Europas floder mars 2023:
https://www.efas.eu/en/hydrology?field_month_value=03&field_year_value=2023
Om Gullspångslaxen:
Om en av världens mest förorenade floder:
[i] Joh 7:2. Genom valet av denna evangelietext på pingstdagen blir två judiska högtider inblandade i årets pingst: Lövhyddofesten, Sukkot, där evangelietexten utspelar sig, och Veckofesten, Shavout, under vilken den första pingstdagen, som beskrivs i Apg, äger rum. Liksom Sukkot var Shavout en skördefest, fast den sistnämnda firades på våren, till tack för den första skörden. Shavout är också knuten till ökenvandringen då den firas till minne av när Israels folk tog emot de tio budorden vid Sinai berg. Shavout firas sju veckor efter Pesach, dvs 50 dagar efter påsk.