Kristi förklarings dag: Jesu förhärligad
Författare: Fredrik Ivarsson, präst och medförfattare till boken Med alla levande varelser: Hopp och motstånd i klimatkrisens skugga
Andra årgångens texter:
Andra Moseboken 34:27-35
Andra Korinthierbrevet 3:9-18
Markusevangeliet 9:1-13
Berättelsen om förklaringsberget handlar om vad vi ser och inte ser, vad vi fäster blicken på och vad vi väljer att inte se.
Uppe på berget fick Petrus, Jakob och Johannes se en glimt av den himmelska världen. Allt var lysande och klart och fullkomligt. Men plötsligt såg de ingenting alls längre, när molnet sänkte sig över dem. Och sedan såg de bara Jesus, som såg ut på det alldeles vanliga och vardagliga sättet. På vägen ner från berget talar Jesus med dem om att han måste lida och bli föraktad, dö och uppstå. Hur skulle de få ihop allt detta? Hur ska vi få ihop det?
Ibland kan också vi se glimtar av himlen här på jorden, när allt är lysande och klart och fullkomligt. För min del handlar sådana glimtar ofta om naturupplevelser, och känslan av att vara ett med tillvaron, här och nu. Sådana glimtar av paradiset kan vara viktiga för att värdera Guds skapelse, för att uppfatta välsignelsen som är inandad i allt som lever på jorden. Samtidigt kan glimtarna av paradis också öka sorgen över allt som är på väg att gå förlorat.
Förödelsen pågår redan, det vet vi. Och det finns inte mycket som tyder på att vi ska kunna bromsa klimatförändringarna och massutdöendet av växter och djur. Det är lätt att tappa modet. Eller att förtränga det som sker och välja att inte se.
När vi är i töcknet och inte kan se något ljus alls, då når oss ändå rösten. Skapelserösten som säger: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.”
Rösten säger inte som vi kanske oftast gjort i vår lutherska tradition: ”Tro på honom”. Rösten säger: ”Lyssna till honom.” I vår tid kan det vara viktigare än någonsin att lyssna på vad Jesus säger till oss. I en tid av död kan orden ge liv.
Jesus säger till oss: ”Se på himlens fåglar”, ”Se på ängens liljor”. Guds älskade son vill lära oss att se Guds älskade fåglar och Guds älskade liljor. Hela skapelsen är full av skönhet och varje liten del av
skapelsen finns till för att Gud är kärlek och vill att vi finns. Att se skapelsens skönhet och skörhet kan öka vår sorg. Men sorgen är inte farlig. Det är viktigare att vi ser skönheten och kärleken som vi är en del av och hör samman med.
Jesus säger till oss: ”Samla inte skatter här på jorden”, ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”. Det är tekniskt möjligt att stoppa förödelsen av jorden. Det som hindrar oss är samlandet av skatter på jorden. Tillväxten måste öka, vi måste ha mer pengar, mer energi, mer produktion, mer prylar, mer transporter. Detta är den breda vägen som leder till fördärvet. Vägen till livet är att samla skatter i himlen, det vill säga att värdera det som Gud värderar: Skapelsen, livet, gemenskapen, delandet.
Jesus säger till oss: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” När molnet skingras och lärjungarna bara ser Jesus, då ser de den himmelska världens skönhet och Guds älskade son, samtidigt som de ser en fattig snickare i enkla och otvättade kläder. Så får vi se på alla människor och alla levande varelser. I sin enkelhet och ringhet är de Guds älskade barn. Det vi gör för dem, det gör vi för Gud.
På vägen ner från berget talar Jesus om lidande, död och uppståndelse. Tron på uppståndelsen är inte en tro på odödlighet och osårbarhet. Lidande och död är ofrånkomligt, för var och en personligen och för världen vi lever i. Men med tron på uppståndelsen kan vi möta förgängelsen. Och vi ska inte möta döden förrän vi sett att Guds rike har makt över förgängelsen.