Midfastosöndagen: Livets bröd
Författare: Carolina Paulson, präst i Umeå stadsförsamling
Tredje årgångens texter:
Ordspråksboken 9:1-6
1:a Korinthierbrevet 10:1-6
Johannesevangeliet 6:48-59
Psaltaren 107:1-9
Text till Skapelse och Existens – Midfastosöndagen
Midfastosöndagen, brödsöndagen – en handlingens söndag, en söndag som manar till rättvisa och solidaritet. I psalm 296 sjunger vi Din nåd är stor, Ditt bröd är ett. Och när det delas räcker det till alla. Någonstans, varje dag bes Herrens bön, vi ber ”ge oss idag det bröd vi behöver”. ”Gud ge oss att äta av det levande brödet, bokstavligen bröd som ska mätta hungriga magar och bröd som försoningens och rättvisans tecken i form av Jesu kropp och blod” Livets bröd.
Jag står i mitt kök här hemma och bakar mitt surdegsbröd, som jag så ofta gör. För mig är att baka bröd något ursprungligt och något heligt. Mjöl, vatten och salt. På det klarar sig familjen hela veckan. Bröd är så essentiellt, från Skapelsen, till oss, för vår överlevnad att Jesus använde sig av just den liknelsen. Jag är livets bröd, den som kommer till mig skall aldrig hungra. Vi förstår precis vad det betyder. Från jorden till brödet till kroppen för vår överlevnads skull. I nattvardens gemenskap får vi ta del av Jesu kropp och blod i bröd och vin. Vi förstår att i den gemenskapen kring nattvardsbordet råder fred och rättvisa. Där kan vi mötas precis som vi är. Vi får alla del av ett och samma bröd. Men någonstans gick det fel. Och midfastosöndagen är handlingens söndag, söndagen som manar oss till att tänka på rättvisa och solidaritet. För alla får inte del av brödet. Det pågår en global hungerkris och 800 miljoner går och lägger sig hungriga ikväll. Människor är på flykt undan krig, katastrof och svält och bröd är en bristvara. I Sverige ser vi idag barnfamiljer som inte klarar sig hela månaden på sin inkomst. Barnens bröd, spannmål, vällingen är det som ökat mest i pris och i Stadsmissionens matkasseutdelning är det främst ensamstående mammor som kommer och hämtar ut matkassar idag. Vad hände med brödet som ska delas och räcka åt alla?
Jag står här i mitt priviligierade kök och bakar mitt surdegsbröd, men är brödet så heligt, kommer det kanske att få en bitter bismak? För jag bakar ju det bara till min familj och delar det inte med andra. Jag står i mässan och säger ”brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp – så är vi fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. En enda kropp, en enda Skapelse. En sargad skapelse där orättvisa råder. Orättvisa för att vi människor inte är solidariska varken med varandra eller djur och växter. Förutsättningarna är så olika för oss.
I min egen inkrökthet, börjar jag fundera på hur dålig jag är som inte delar med mig av mitt priviligierade bröd. Och jag fastnar i hur jag ska kunna rättfärdiga och få förlåtelse för att jag står där i mitt priviligierade kök i stället för att faktiskt göra något.
Idag väljer jag att tro att mitt surdegsbröd inte kommer att få en bitter bismak. För att välja brödet är en medveten handling. Spannmål är idag ett av de livsmedlen med lägst avtryck på vår skapelse. Det är i solidaritet med Skapelsen som jag varje vecka bakar mitt surdegsbröd och jag kan också välja att dela med mig av det då och då. Jag väljer också under mässan att bli manad till handling. En enda kropp – en enda skapelse. Denna söndag mitt i fastan blir vi uppmanade till handling. Kanske ska vi tänka, vad kan vi lägga till i stället för vad vi ska försaka. Kan vi lägga till dimensionen handling till solidaritet och rättvisa både med växter, djur och människor? Och om vi lägger till något kanske vi måste plocka bort något som en konsekvens av det? Jesus säger; Jag är livets bröd. Den som följer mig… I Jesu efterföljelse delas brödet åt alla. I nattvardens gemenskap manas vi till handling. Vad kan vi lägga till? Vad kan vi försaka? Vad kan vi göra för att hela den sargade Skapelsen? Du och jag, tillsammans.