Palmsöndagen: Vägen till korset
Författare: Anneli Sandberg, pastor Equmeniakyrkan och biolog
Johannesseriens texter:
Sakarja 2:10-13
Filipperbrevet 2:5-11
Johannesevangeliet 12:1-16
Psaltaren 118:19-29
I Himalayas bergstrakter, på 3000 – 5000 m höjd över havet, växer en ört som inte finns någon annanstans i världen. Den har blekblå eller blekrosa blommor, långsmala blad och rejäla rötter. Men trots att den tycks trivas på såväl karga och klippiga platser som i rhododendronskogar och betade bergsängar, så är arten klassad som akut utrotningshotad. Man tror att 80% av den har försvunnit det senaste decenniet, och den fortsätter att minska. Orsaken är de åtråvärda rötterna. Oljan som man utvinner ur dem påstås ha lugnande effekt och lär underlätta vid besvärliga förlossningar. Dessutom doftar den ljuvligt. Så hela plantan grävs upp, vilket är ödesdigert för artens överlevnad. Ökat betestryck och avskogning gör inte tillvaron lättare. Så är nardusörten, Nardostachys jatamansi, ett typiskt exempel på en art som idag hotas av utrotning på grund av att människan tar mer och mer mark i anspråk, förutom att fattiga bergsbor behöver den rikedom som nardusoljan fortfarande ger.
I huset i Betania, hos Marta, Maria och Lasaros, har matoset just bytts mot nardusens väldoft. Allt har blivit tyst och stilla. Allas blickar är vända mot Maria som står på knä vid Jesus fötter med hårtopparna fulla av balsam. Så bryts tystnaden. Judas som har hand om kassan påminner henne och alla i rummet om hur fruktansvärt dyr flaskan var. Kunde inte pengarna ha använts på något bättre sätt? Oljan hade fått resa långt och länge för att komma till Jerusalem och skulle bara användas droppvis. Förstod Maria dimensionerna av sitt slöseri? En hel flaska var värd en årslön, och hon sparade inget.
Nardusbalsam. Ett örtliniment som genom kyrkohistorien fått symbolisera överflödande kärlek. Men också Jesus förestående död. En vattendelare – ska den få slösas som begravningsbalsamering, i en kärlekshandling, eller skulle den ha sålts vidare, helst med vinst, med aldrig så ädla motiv – eller som Johannesevangeliet kraftigt antyder – mindre ädla motiv? Kärlek eller girighet?
Huset i Betania fylls av nardusens väldoft. Det symbolmättade som utspelar sig här är preludiet till Jesus intåg i Jerusalem. Profettexter ska uppfyllas. Sakarjas text talar om glädje och jubel för Gud lämnar sin helighet och kommer och tar sin boning på en plätt på jorden, som därmed blir helig också den. Jesus är den som kommer, sann Gud och sann människa. Räddningen är nära! Lovsången och jublet är utan gräns. Heligheten har landat på jorden.
I ett annat hus, i en annan tid, har en grupp kyrkligt engagerade personer samlats. Doftar det något, så är det möjligen kaffe. Vi äter kex utan palmolja och talar om klimatnödläge och heliga vanor. En kollega berättar en anekdot om sopsortering: En dag skriver en av hennes grannar på bostadsrättsföreningens facebooksida att hon hittat en soppåse med brännbart avfall i behållaren för kompost. I inlägget berättar grannen hur ledsen hon blev över synen av den felsorterade påsen. Långsamt inser kollegan att det måste vara hon som slängt sin soppåse fel. I hastigheten, helt oavsiktligt, men ändå. Hon, som alltid är så noga! Hon drabbas av vad hon beskriver som inget mindre än syndanöd. Hon ber förstås så hemskt mycket om ursäkt, och efteråt, berättar hon, kommer insikten att sopsortering faktiskt har blivit en helig vana för henne.
En annan deltagare i samtalet har svårt för det bruket av ordet ”helig”. Att sopsortera är en vana, men är den helig? invänder hon. –Helig betyder väl avskild? säger en tredje person. Och medan samtalet vindlar vidare om vad vi menar med helighet, kommer jag att tänka på ett berömt foto. Det kallas ”pale blue dot” och togs 1990 av rymdsonden Voyager 1 när den var på väg att lämna solsystemet för gott. Innan man förlorade kontakten med den, vändes den om för att göra en tillbakablick på den plats den kom från. Och så tog den ett foto som blev det sista som sändes från sonden till jorden. Fotot är grynigt och pixligt, men där kan urskiljas en liten blekblå punkt, bara 0,12 pixel stor – vårt hem i kosmos. Där finns allt liv vi känner till, avskilt från det kalla och döda universum genom en tunn, tunn hinna som vi kallar atmosfär. En ytterst liten prick med liv i kontrast mot den väldiga tomma rymden omkring. Och jag tänker på att helighet betyder avskildhet.
Den så kallade Gaia-hypotesen talar om biosfären, livet på jorden som en enda superorganism. Det finns teologer som säger att jorden är Guds kropp. Vad den än är, så är den något som är fundamentalt annorlunda jämfört med sin omgivning. Jorden är avskild – Jorden är helig.
Och vad Jorden än är, så är den skapad så att människan inte är en suverän, oberoende storhet på den, utan allt liv hänger ihop, förutsättningarna för allt liv hänger ihop. Detta är de gudagivna villkoren. Och här föds Jesus, som en av alla livsformer i livets heliga väv. Smord av en älskande medmänniska som satsade en förmögenhet, ska han ge sitt allt, sitt liv. Smord med växtoljan från nardusörtens rötter, en art med blekblå blommor som nu är rödlistad, på grund av hur människan far fram på helig mark ska han rida in i den heliga staden. Smord med denna växt, följd av dess ljuvliga doft, ger sig inkarnerad Gud in på sin sista vecka innan döden på korset. Den död som ska ge världen liv. Om kärleken får slå rot.
Samtalet om heliga vanor och klimatnödläget ska avrundas.
–Så älskade Gud världen… citerar pastorn som avslutar. -Varför står det ”världen”? Och inte bara ”människan”? frågar han eftertänksamt.
Från samtalet i kyrkobyggnaden på en minimal men skimrande blekblå punkt i universum går vi människor sedan hem var och en till sitt. Samtidigt i Himalayas klippskrevor, skogar och ängar växer fortfarande dyrbara nardusplantor, kanske på väg till sin egen begravning i sällskap med många, många andra växter som är betydligt mindre kända. Maria sparade inget. Jesus gav allt, för världens skull. Vad satsar vi? Får kärleken eller girigheten råda på den lilla blå planeten, vårt enda hem? Svaret, utifrån palmsöndagens texter, är enkelt. Nu behöver vi varandra för att göra det.
Läs mer:
https://www.planetary.org/worlds/pale-blue-dot
https://www.iucnredlist.org/species/50126627/88304158#taxonomy