Midfastosöndagen: Livets bröd
Författare: Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan och biolog
Första årgångens texter:
Andra Kungaboken 4:42-44
Andra Korintierbrevet 9:8-10
Johannesevangeliet 6:1-15
Psaltaren 107:1-9
Pizza – så gott! Och så mättsamt! ”Jag orkar inte kanterna…”
Livets bröd. Det är inte lätt för oss att förstå texterna idag, övermätta på pizza, semla, korv med bröd, kebabrulle, räkmacka, kanelbulle och wienerbröd som vi är. Det är inte lätt att leva oss in i ett synsätt där brödet är nästan heligt.
Med epistelns ord är Gud den som förmår ge oss allt gott, och det i rikligt mått. Och meningen är inte att vi ska behålla för oss själva, utan vi ska dela vidare ”till varje gott ändamål.” Idag nås vi av budskap att inte lägga maten på hög i våra kylskåp så att den blir dålig, att äta upp det vi lägger på tallriken, och nog har vi på kort tid blivit mycket mer medvetna. I skolan vägs matsvinnet varje dag med tydliga mål att minska det och vi kan köpa varor med kort datum till sänkt pris i affären. Men – vem ska jag dela vidare till i min vardag? Att det finns mer än vi behöver av bröd är normalitet för väldigt många åtminstone i vårt land. Bröd ligger trea på listan över livsmedel som slängs mest av de svenska hushållen. Det är nog ingen kvalificerad gissning att det är få som tänker på riklig tillgång på bröd som ett Guds underverk, som ett mirakel att vara rädd om.
Ser vi i ett globalt perspektiv blir temat snudd på paradoxalt. För mat utgör faktiskt den enskilt viktigaste orsaken till förtidig död. En uppskattning säger att 11 miljoner människor per år dör i förtid på grund av ohälsosam mat. Samtidigt slukar matproduktionen färskvatten och landområden, utplånar biodiversitet och välfungerande ekosystem. Men detta slår tillbaka. Utan träd, pollinerare och daggmaskar går det inte att producera livsmedel.
Mitt i alltihop har vi den nu: den välkända berättelsen om brödundret. I alla fyra evangelierna finns den och evangelisten Johannes berättar den på sitt eget sätt. Bilden av ett överflöd av bröd är ett väsentligt tecken på vem Jesus är, på Guds närvaro. En textkommentar är noga med att påpeka att visserligen är det en fin tanke att Gud bekymrar sig över tillståndet i världen, men det inte är Johannes poäng. Läser vi hela Johannesevangeliets kapitel 6, fortsätter kommentaren, blir det tydligt att Jesus vill kontrastera det förgängliga livet med det eviga livet. Att Jesus är livets bröd handlar om att tron på Jesus ger evigt liv, och det är denna tro vi som lärjungar ska verka för. Brödundret är en utgångspunkt för att förstå att Jesus kan ge oss mer än det förgängliga livet här och nu. Och förmodligen tänkte Johannes, som många hellenistiska filosofer, att det jordiska, materiella, pekade på den egentliga verkligheten, sinnevärlden. Brödundret ska ge oss förståelse för hur det är i himlen, i evigheten.
Den tolkning av texten som kommentaren ger uttryck för ställer frågan om var vi lägger tyngdpunkten i vår tro. I livet här och nu, eller i evigheten? Ibland får ekoteologi och predikningar om klimat och miljö kritik för att de är ”politiska” och påpekanden kommer att vi ska förkunna att tron på Jesus handlar om frälsningen och inget annat. Berättelsen om brödundret bör läggas ut med fokus på att Jesus är vägen till evigt liv och har inget med pizzakanter, matsvinn och livsmedelsproduktion som hotar sig själv att göra.
Kanske var Johannes intention just den. Men så är där detaljen om det gröna gräset. Det som folket slår sig ner på, det gröna gräset som det finns så gott om så att det liksom tar emot människorna som en välkomnande matta. Varför har Johannes tagit med det? Jag har inte långt till tanken att det finns där som en vink. Överflöd är ledordet, och att det finns gott om gräs på platsen är ytterligare ett tecken på det. Gud finns i gräset, i allt skapat, bär och omsluter med omsorg de hungrande, trötta och längtande varelserna som kommer hit på besök. Här kan djuren beta, människorna vila och äta, och finns det gott om gräs, finns säkert också gott om vatten och god och mullrik jord där daggmaskarna frodas. Visst är denna plätt på jorden en föraning om evigheten, men det är också en plats att kalla himmelsk mitt i förgängligheten. Åtminstone en frodig biotop, och som sådan också sårbar och utsatt. Jag tror att även Johannes visste att om vattenflödet stryps, om den rika mullen utarmas, då försvinner också det saftiga gräset och de i texten onämnda örterna.
Johannes ville kontrastera. Mörker mot ljus, död mot liv, förgänglighet mot evighet. Så vad finns det för kontraster i vårt ekoteologiska möte med brödundret? Jag tänker att det finns ett dödens överflöd - och så finns det ett livets överflöd.
Det överflöd som vi lever i kostar. Om vi tar det globala överflödet av mat, produceras det till priset av övergödda vattendrag, föroreningar av kemiska bekämpningsmedel, påverkan på klimatet, förlust av arter och dessutom en djurhållning som fortfarande dras med etiska problem. Det är ett dödens överflöd. Men det överflöd som dagens texter lovar oss att Gud förmår ge är av ett annat slag. Det belastar inte. Det tär inte. Det kommer med liv, och det knyter ihop bröd med rättfärdighet.
Vad är då rättfärdighet? Det har inte bara med individuell gudfruktighet att göra. I Gamla Testamentets profeter, liksom i dagens episteltext står det klart att det också handlar om rättvisa. Om att fördela det goda så att alla får del. Brödundret är en föraning om nattvardens måltid, där lite får räcka till alla. Hur var det nu med det politiska? Ordet ”politik” har sin rot i det grekiska ordet ”polis” som betyder ”stadsstat”. Politik handlar om hur vi vill ha det i staten, i samhället. Om nu texterna låter Gud själv tala om rättfärdighet och knyter ihop det med bröd till de fattiga, om nu Gud själv har sådan omsorg om människorna och djuren så att de både får gott om gräs att slå sig ner på och bröd att dela på, så är det lite svårt att tro att det bara handlar om evigheten. Varför skulle rättfärdigheten och rättvisan få vänta till en annan tillvaro? Varför skulle vi inte kunna tala om, och praktisera det redan nu? Varför skulle inte berättelsen kunna handla om både – och?
Så flätas det förgängliga samman med det himmelska. Livet här och nu tvinnas ihop med livet då och sedan. Pizzakanter, matproduktion, rättfärdighet, framtid, evighet. Nattvard – en liten smula bröd, några droppar vin som förändrar allt. Guds kärleksfulla närvaro i sin skapelse i koncentrat. Och tillsammans med den världsvida kyrkan genom alla tider ber vi igen och igen: Låt din vilja ske på jorden så som i himmelen. Ge oss idag det bröd vi behöver. Inte mer, inte mindre. Ett överflöd som inte dödar utan ger liv.
En bordsbön från 200-300-talet lyder:
Herre, vår Gud, himmelska, levande bröd,
som uppehåller allt skapat,
du har kommit ner från himlen
för att ge världen liv,
du har beskyddat oss med din hand
och ger oss din framtid;
välsigna vår mat och dryck
och hjälp oss att dela rättvist oss emellan
och tacka dej, du all god gåvas givare.
Amen
Läs mer:
https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/omraden/klimatet-och-jordbruket/
Gaffney, Owen och Rockström, Johan (2021). Jorden. Vår planets historia och framtid. Natur & Kultur, Stockholm.