Midsommardagen: Skapelsen
Författare: Helene Blomqvist, docent i litteraturvetenskap med teologisk inriktning
Första årgångens texter:
1 Mos. 1: 1–13
Apg. 14: 15–17
Joh. 1: 1–5
Ps. 104: 1–13
I dagens evangelium, Johannesprologen, ligger fokus framför allt på Skaparen själv, den som är förutsättningen för själva skaparverket. Johannes slår fast att skapelsen sker genom Ordet. Logos-begreppet är mångfacetterat, men kan också översättas ’mening’ eller ’begrepp’. Vi får veta att drivkraften i skapelsen är meningsfullhet. Det Gud skapar är fullt av mening och fullt av liv. I skaparordet fanns liv, liv i överflöd, ständigt nytt pulserande liv. Vi får också veta att detta meningsfulla liv är ett ljusets liv. I Norden, i midsommartid, är det inte svårt att tro på att ljuset har särskild mening och särskilda kvaliteter. Efter alla månader av mörker och kyla ger oss vårljusets ankomst och gradvisa tillväxt fram till midsommar en känsla av stor, stor lättnad: äntligen! Vi blir glada och lätta till sinnes när björkarna spricker ut, när blommor tittar fram ur marken och när bofink och lövsångare sjunger sina trudelutter. Och vi dricker ljus, vi äter ljus, vi andas ljus och känner livet förnyas. I C. S. Lewis fantasybok Kung Kaspian och skeppet Gryningen (1952) seglar några barn över ett hav som gradvis går från salt till sött och solen tycks komma närmare och närmare. Det blir ljusare och ljusare, utan att bli hett. Nu behöver barnen inte längre äta. Det räcker att dricka av det söta vattnet. De har inte heller längre behov av att prata så mycket med varandra. De får sin tillfredsställelse helt och hållet av ljuset. Här har författaren helt klart hämtat inspiration från midsommartid i nordliga länder.
Om vi läser Johannesprologen noga och om vi dessutom jämför med skapelseberättelsen i 1 Mos. 1 förstår vi dock att det ljus som det här talas om inte primärt är det efterlängtade solljuset, utan att vi rör oss på bildspråksplanet. I begynnelsen är det kaos och mörker, ett avgrundsmörker råder. Men det är inte bara nattsvart för där finns också Gudsvinden, den starka, friska, som sveper fram över kaosvattnen. Och Ordet finns där, Guds meningsvilja. Och Gud säger sitt: Varde ljus! Ljus, bli till! Och nu kan mörkret skiljas från ljuset. Anti-varat utdefinieras från Varat, det Gudsskapade, alltigenom goda. Och liv och åter liv flödar nu ur Guds väsen, en aldrig sinande rikedom av arter: växter, träd, blommor, fåglar, insekter, djur av alla de slag … Och Gud ser att alltsammans är mycket gott. Och vi öppnar våra ögon och ser resultaten av Guds generösa skaparvilja, som är ständigt ny. Ständigt skapar Gud nytt liv i överflöd, nya fågelungar, nya rådjurskid, nya träd sår sig hela tiden. Och nya små människobarn, varje gång ett underverk. I Pär Lagerkvist Det eviga leendet (1920) går människorna till Gud – i gestalt av en vedsågande gubbe – för att ställa honom till svars för allt. När de frågar honom vad han tänkte när han skapade barnen svarar han: ”Då tänkte jag ingenting. Då var jag bara lycklig.”
Om fokus ligger på Gud i evangelietexten och på skapelseprocessen och skapelsens under i den gammaltestamentliga texten, ligger fokus i episteltexten på människan. Vi läser att Gud har en god vilja och en mening också med människan. Skapelsen kan mätta oss och fylla våra hjärtan med glädje. Men om vi människor inte tacksamt tar emot Guds goda gåvor utan istället förolämpar Gud genom att skövla och förgöra skapelsen, då släcker vi inte bara glädjen i våra egna hjärtan, utan kväver också det hoppfulla liv som ständigt vill spira ur Skaparens outtömliga generositet. Sorg och mörker sprider sig över jorden.
Våra hjärtan blir bedrövade när vi ser skogar ersättas av oändliga, vederstyggliga hyggen och ogenomträngliga gran- eller tallplantager. Vi blir inte glada när fågelsången avtar på grund av insektsdöd. Vi blir inte glada när vi förstår hur hela ekosystem överallt slås ut av människans rovdrift på naturen. Som Olof Hartman skrev i Fågelsträck (1982): ”Uppfattningen att naturen är ett slags nöjestillställning för människan har många farliga dimensioner. När man betraktar den som en jättestor bricka där man bara har att ta för sig händer det att brickan en vacker dag är tom. […] När människan inte längre uppfattar sig som en del av skapelsen och en partner till Skaparen, då stympas människoanden, och kvar står förfogaren, utnyttjaren, exploatören.” Det finns de som ropar: Stopp! Greta Tunberg och alla ungdomar i Fridays for Future är några av dem. Men slutar rovdriften?
Kan vi vara glada längre? Måste vi inte gråta när vi ser hur människan håller på och fördärvar skapelsen? Jo, vi måste gråta och ropa: Miserere! Kyrie Eleison! Herre, förbarma dig! I evangelietexten läser vi dock att ljuset lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det. Vi förstår inte hur det skall gå till men om vi tror att livskrafterna, meningsviljan, Gudsljuset i slutänden skall visa sig vara starkare än mörker, kaos och destruktion, om vi går ihop, om vi står tillsammans med alla goda krafter och envist fortsätter att ropa: Stopp!, då kan vi fyllas av hopp och mod till att åstadkomma en kursändring innan det är för sent.
Säg inte att skogen lever när den är död.
Säg inte att tjäderns tystnad är dess närvaro,
eller att björkens död är skogens liv.
Säg inte att en svala gör en sommar, eller att
en stormfällning födde alla Värmlands barkborrar.
Säg inte att tallen dör av brist på DDT,
när dess död är brist på insikt, brist
på hänsyn till naturens lagar. Vi som bär
skogens röster i oss,
säg inte att vårt tålamod är oändligt.
VÅRT TÅLAMOD ÄR INTE OÄNDLIGT.
En gång var allting slump, men inte längre.
Skogens liv är inte slump, det föds
ur solen ljus, ur luftens koldioxid
och vattnets spegel.
Skogens död är inte slump,
graven grävs
med penningprofitens spadtag.
Ni skogens dödgrävare,
ni giftets och Stiftets mörkmän:
Träd fram!
(ur ”Varje människa är en skog”, Av skog är du kommen, Bengt Berg 1980).