Tredje söndagen efter trefaldighet
Författare: Maggi Nordström, präst i Svenska kyrkan Fresta församling.
Första årgångens texter:
Mik 7:18-20
Rom 5:6-11
Luk 15:1-7
Ps 119:170-176
Sannerligen, allt i denna världen hör så mycket samman, att den är en kropp. Den tillhör Gud, som andas in liv i alltet dag för dag och stund för stund. Och som gjorde oss människor också till flockdjur, som känner av varandras känslor och vill röra oss trofast i enlighet med gemenskapens bestämmelse.
Det är en fråga om målet med allting när vi idag får ta del av evangeliet om det förlorade fåret. I tillit till att det berör oss och våra egna livsval. Vart skulle fåret ta vägen om inte käppen och staven ledde den i trygghet? Käppen visar fåren till rätta, den slår inte, utom för att skydda de oskyldiga från vilddjur. Och staven med sin krok fångar upp det får som fallit och skyddar även det från dödens hot.
Jesus ger sig i berättelsen ut och letar efter det vilsegångna fåret. Jag, min fårskalle, tror i min enfald ibland att fåret inte ville tillhöra flocken utan gav sig av för att bli fri, eller oberoende. Men det står skrivet att det inte hittar vägen tillbaka på egen hand.
Jag tänker att idag, eller alltid, är det vi i den rika delen av världen som är vilse. Vi vet knappt att vi rent av är förlorade när vi vänder oss ifrån resten av skapelsen och lever för vår egen skull. I antropocens förlorade tid ser vi endast oss själva i skapelsens mitt.
I själva verket står Gud i centrum för alltets längtan efter hemkomst. I Andens rike är det stört omöjligt att inte värna och högvörda och leva i förbundenheten. Det är den yttersta och innersta sanningen om oss.
Men när vi sviker och förser oss över hövan så förlorar vi oss själva och vägen. Dessutom suger vi livskraft ur resten, de stilla och förtröstande som genom att ge ut av sig själva försörjer oss. Varevigaste kalhuggen skog, eller utrotningshotade bi som ger oss honungen som flödar över i det förlovade landet, ber oss bryta upp, i hast.
Det har dröjt länge nog, vi ber att det inte är för länge. Inte förrän med nästa generation nådde de som bröt upp ur slaveriet i Egypten fram. Jag ser nu barnen framför mig. De som gemensamt förbundit sig till det brinnande hoppet och avsätter fredagar för att protestera mot rotlösheten i en förment vuxenvärld som inte ser längre än näsan räcker. De som vreda stämmer styrande för att de inte följer sina egna målskrivningar. De som vet vad som är rätt och fel, ont och gott. Och inte ger sig.
Det är inte minst för deras skull Jesus med bestämda steg nu ger sig ut för att hämta hem de vilsegångna, även den som är en fårskalle. Han finner henne, förbarmar sig, böjer sig ner och bär henne hem genom natten på sina trötta axlar. Inte för hennes egen skull endast, utan för att hela flockens oro ska få glädjas. Det är inte gott när en hela tiden ligger efter och stretar emot Guds välsignade rörelse som är kärlekens kraft att nyskapa en värld.
Guds Son, Människosonen, har ingenstans att vila sitt huvud, utom där de 99 kvarlämnade fåren hållits, i väntan på käppens och stavens ingripande. De fattiga i världen, dessa Guds innerligt välsignade, nej saliga! De ska en dag få all rätt i sina händer. Kanske är det i morgon! Då reser de sig ur plastfyllda hav och skogar som kvider av bristen på ömsint mångfald, och ges makt igen över jorden, och Gud låter himlen öppna sig för att med dem och alltet förena sig – då blir allt som det ska.
Det ska ske. Det har skett då klippan brast och du trädde fram i morgonljuset. Kom, Herre Jesus, snart!
Amen.