Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet: Samhällsansvar
Författare: Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan Karlstad
Tredje årgångens texter:
Andra Moseboken 23:1-9
Andra Korinthierbrevet 8:9-15
Matteusevangeliet 12:15-21
Psaltaren 40:14-18
Varför ska jag som kristen bry mig om klimat och miljö? Varför ska vi engagera oss i frågor om skogsbruk och biologisk mångfald? Ska inte kyrkan syssla med kärnuppdraget – att predika om Jesus? Sådana frågor, mer eller mindre kritiskt formulerade, dyker upp ibland när vi predikar ekoteologiskt. Engagemang för människor, på kyrkspråk diakoni eller tjänst, är en given del av det kristna uppdraget. Att kyrkoåret har rubriker som ”Medmänniskan”, ”Att leva tillsammans” och den här söndagens tema ”Samhällsansvar” är ett uttryck för det. Texterna ger oss etiska riktlinjer för konkret omsorg och ansvarstagande människor emellan, inte minst för utsatta. Men ska vi verkligen blanda in engagemang för sådant som humlor eller salamandrar och deras livsmiljöer? Mot fossilberoendet? Borde inte kyrkan ha fullt upp ändå?
Svaret är ”ja, vi ska bry oss om klimat och miljö”. Men det behöver motiveras teologiskt, igen och igen. Texterna för den här söndagen tänker jag bjuder in till åtminstone två ingångar till sådana teologiska resonemang. Till tröst för den som är trött på djur och natur, ligger fokus i det ena resonemanget faktiskt på människor. Men, visar det sig, allt hänger ändå ihop.
Den ena ingången handlar om det som genomsyrar såväl den gammaltestamentliga läsningen som texterna från Nya Testamentet: rättfärdighet, rättvisa, utjämning. Det är ingen nyhet att Gud står på den minstas sida. Men i vår tid stavas detta Guds ställningstagande för de mest utsatta ”klimaträttvisa”. De som smutsar ner och släpper ut mest är inte samma personer som drabbas hårdast av konsekvenserna av utsläppen. Med andra ord kan klimatförändringarna beskrivas som vår tids mest globala och största rättvisefråga. Här i Sverige hörs ofta argument av typen ”Kina är de som släpper ut mest växthusgaser – ansvaret borde ligga på dem.” Men det är bara att titta på varenda någorlunda nyinköpt pryl och klädesplagg vi har hemma för att det ska bli tydligt att tillverkningen av det mesta vi konsumerar sker utomlands, inte så sällan i Kina. Med andra ord placerar vi de utsläpp som tillverkningen orsakar i andra länder. En slags utsläppsexport. Samtidigt är det i de länder där utsläppen per capita är låga som de finns som drabbas värst av klimatförändringarna. Ytterligare ett perspektiv som vi i vår demokrati lätt glömmer är att människor runt om i världen har olika förutsättningar att höja sin röst och själva leva hållbara liv. Allt bero på var vi är födda, till vilket kön och i vilka socioekonomiska villkor. Vi glömmer att det är lättare att engagera sig om vi har fått utbildning, lever i en fredlig demokrati och slipper ägna vår tid och kraft åt att trygga att våra barn får tillräckligt med mat eller huka inför olika sorters våld, med andra ord kämpa för vår egen överlevnad.
Klimaträttvisa handlar också om vår relation till kommande generationer och deras möjlighet att leva goda liv på Jorden. I Andra Korintierbrevet resonerar brevskrivaren Paulus om fattigdom och rikedom. Det är inte meningen att andra ska få det bättre och ni få det svårt, säger han till församlingen i Korinth. Han förespråkar inte självplågeri utan säger sansat att det är en fråga om jämvikt. Och visst gäller hans resonemang även det omvända perspektivet, och framåt i tiden. Inte så sällan hörs argumentet att vår generations överflöd, vår överkonsumtion har skapat arbete och välstånd. Men det är bara för vissa och på kort sikt. Redan nu vet vi att människor är drabbade av översvämningar och torka, i länder som inte har resurser till klimatanpassning. Överkonsumtion kommer inte att hjälpa oss in i en vare sig rättvis eller hållbar framtid.
Den andra teologiska ingången tar sin början mitt i texten från Andra Mosebok. Närmare bestämt där först en oxe och en åsna har gått vilse, och därefter en åsna segnar ner till marken under en alldeles för stor börda. Fiendens djur, ovännens åsna. Texten i sin helhet uppmanar till omsorg om den fattige och om människans egendom, djuren. Men jag läser också in en omsorg om djuret i sig självt. Djuren, som är utlämnade åt människornas välvilja, ska inte straffas för vad vi tycker om deras ägare. De vilsekomna djuren ska tas om hand, och den överlastade åsnan som inte kan hålla sig på benen ska lastas av, oavsett vems det är. Med andra ord: Vi, som har makten i våra händer, får inte behandla våra medvarelser hur som helst. Guds kärlek och omsorg har vidare kretsar än våra egna. Den omfattar fiender, oxar och åsnor, liksom sparvar, floder och träd.
I GT finns gott om exempel på uttryck för samhörighet mellan Gud och naturen. Gud talar till oss genom alla levande varelser. Men de ser också något som vi människor inte ser. Kanske tydligast uttryckt i berättelsen om Bileams åsna i Fjärde Mosebok. Och när lovsången till Gud beskrivs, är det träd och floder som jublar och klappar händer, inte bara människan. Gud och alla levande varelser har sina egna relationer, människan förutan.
Kan den överlastade åsnan, den som tillhör en ovän, stå för något mer? Jag tänker på hårt belastade ekosystem. Det är lätt att hamna i ogripbar storskalighet, som länder vars styren vi inte känner sympati med, eller i ekonomiska system. Men mer vardagligt kan det handla om samtal vid fikabord om semesterresor eller ombyggda kök. Vi får inte lämna dem som dignar under en ohållbar börda utan hjälp, lyder uppmaningen från Gud. Men hur ska jag göra för att inte skapa dålig stämning vid fikat, för att inte bli ovänner? Det står ingenting om det i den gammaltestamentliga texten, de etiska resonemangen begränsar sig till raka uppmaningar. ”Du skall, du skall inte…” ”Du skall inte följa mängden i det som är ont…” lyder ett bud som verkligen inbjuder till reflektion. Hur går det till att inte följa den fossilberoende mängden i den vardag som är vår? Hur kan vi odla en sådan ståndaktighet och integritet? Kan vi skapa sammanhang där det går att samtala om att avstå? För eftersom det med Paulus ord är frågan om jämvikt, är det inte så att vi i vårt privilegierade läge måste göra just det? Vad vinner vi i så fall? Här behöver vi dela erfarenheter och tankar, men också lämna våra trygga zoner och gå in i det som är riktigt obekvämt både för oss själva och för andra.
Vi har olika roller och funktioner i det samhälle vi är en del av. Vi har också olika uppfattningar om hur samhället ska skötas, olika ideologiska och politiska ståndpunkter. Men följer vi den röda tråden i dagens texter finns ingen tvekan om att uppdraget till kristna är att verka för upprättelse och försoning, för rättvisa och för det goda. Jesus kom för att förkunna rätten för folken, för att ge folken hopp om framtiden. Hopp går hand i hand med handling, något som Jesus själv visade när han inte bara förkunnade utan också agerade – delade bröd, botade, och till sist gick ända in i lidandet och döden. Det är så Jesus är trovärdig som Guds ansikte i världen, inkarnationen. Jesus visar hur Gud älskar genom att gestalta rättvisa, upprättelse, befrielse och helande för det knäckta strået och den tynande lågan.
I den ekologiska krisen står knäckta strån och tynande lågor för mer än bara människoöden. Samtidigt är de fortfarande bilder av människor som drabbas av konsekvenserna av kriserna. Och allt, livet för människor och livet för växter, djur, svampar och alger är sammanvävt. Utan levande ekologiska vävar fungerar inte försörjningen av livsmedel och vatten till det mänskliga samhället. Utan fungerande ekosystem kommer vi inte ens ha något mänskligt samhälle att ta ansvar för. Mänskligt liv, biologisk mångfald, klimat, rent vatten, luft och jord är delar av samma pussel där alla bitar behövs för att det ska bli en fungerande och hållbar helhet, en trygg framtid.
Detta faktum behöver vi i vårt samhälle få en större och djupare förståelse för. Jag tänker att liksom vi lever i ett sekulariserat samhälle som i mycket tappat sin förståelse för betydelsen av kristen tro och religion över huvudtaget som ett uttryck för att vi människor är en del av en större helhet, så lever vi i ett samhälle som tappat förståelsen för hur beroende vi är av naturens större helhet. Liksom individer har förlorat relationen med det vi kallar Gud, har många också tappat relationen till såväl enskilda arter som till naturens kretslopps stora sammanhang. Till väven som håller oss alla vid liv.
När frågan varför kyrkan ska engagera sig dyker upp, behöver vi samtal och sund debatt om vad som är gott och rätt att göra. Men vi kan aldrig bortse från att det ansvar som motiveras av kristen tro gäller fler samhällen än det mänskliga: för bisamhällen, fladdermuskolonier och det osynliga mikrobiologiska samhället under marken som ger oss jord att odla i. Vi har samhällsansvar för hoppstjärtarna och rundmaskarna under markytan, växterna på kalfjället, för korallrevens färgsprakande och artrika samhällen i havet. Vi har ansvar för de flera hundra år gamla tallarna i det svenska landskapet där talltitan trivs och för grönskan i städerna. För att fler ska få möjlighet att skapa relation till den mångskiftande verklighet av insekter, träd, buskar, fågelliv, väder och vind som vi kallar natur.
Kyrkans ansvar handlar om värderingar. Alla uppmaningarna vi läser i Andra Mosebok liksom resonemanget i Andra Korintierbrevet syftar till en sammanhållning där ingen lämnas ensam. Var och en har sitt bidrag. Alla räknas, alla behövs. Tal om värderingar ekar tomt om det inte också rimmar med handling. Våra liv går in i Jesus liv, som går in i våra liv, som tar gestalt i tillsammanslivet med Kristus. Ett sammanhållet liv för rättfärdighetens skull, för framtidens skull.
Vidare läsning och lyssning:
Johanna Nilsson, Maria Soxbo & Emma Sundh, 2020. Klimatasken
Sommar i P1, Maria Wolrath Söderberg, 10 augusti 2023.