Julnatten: Den heliga natten/Juldagen: Jesu födelse
Författare: Johan Garde, präst i Svenska kyrkan
Andra årgångens texter:
Jesaja 9:1a, 2-7
Hebreerbrevet 1:1-6
1 Joh 1:1-4
Lukasevangeliet 2:1-20
Att dra kopplingen mellan kyrka och skandal känns inte särskilt svårt. Det finns alltid någon skandal någonstans i kyrkan oavsett om det är något nytt påhitt i den lokala församlingen eller om det är avslöjanden av fruktansvärda övergrepp och maktmissbruk inom den kyrkliga hierarkin. Men oftast så tänker vi nog inte dagligdags på inkarnationen som den stora skandalen inom kyrkan. Vi är vana vid att höra julevangeliets beskrivning av Jesu födelse och de flesta, oavsett ålder, kan dra sig till minnes att ha hört om ängeln Gabriels besök hos Jungfru Maria. Vanan gör att budskapen känns ganska hemtamt. Gud blir människa och läggs i en liten krubba. Det är gulligt och mysigt. Det är förknippat med julnattsmässans eller julottans dåsiga trötthet och levande ljus och marschaller som lyser upp vintermörkret.
Men teologiskt är det ju onekligen en fullständigt befängd skandal. Att Gud väljer att bli människa. Att den obeskrivbara som, med sitt ord, lät ljuset bli till och som formade hela skapelsen efter sin vilja låter sig, genom Ordet, bli till en del av den skapelsen är obegripligt. Det är inte bara obegripligt. Det är för många både otänkbart och närmast perverst. Att Gud skulle ställa sig under det mänskliga livets villkor och acceptera allt det som en mänsklig tillvaro innebär. Att Gud föds in i världen i ett kaos av svett, blod och tårar är i det närmaste otänkbart. Att Gud som människa skulle behöva lära sig att gå på toaletten, kladda med maten och kräkas om han ätit något dåligt. Att Gud skulle ha en kropp som genomgick puberteten med alla de kroppsliga förändringar som det innebär, inte kunna kontrollera sin röst och gå igenom de känslostormar som tonåren innebär. Att Gud skulle ha vänner, omfamna sin mamma, få sand mellan tårna när han gick längs en strand eller känna en ljummen vind emot huden. Allt det är en skandal.
Det är en skandal under förutsättningen att det skapade är orent och smutsigt. Det är en skandal som står i kontrast till det andliga och rena. Men tänk om det inte är så? Om de ord som Gud talar på bibelns allra första sidor är sanna. Att allt det skapade är gott. Till och med mycket gott. Inte bara det där som vi föreställer oss fanns i Eden, med vackra blommor, underbara träd och frukter, utan allt det som Gud skapade. Hur provocerande är det att se på hela den mänskliga tillvaron med alla kroppsvätskor, osäkerheter och oklarheter som mycket gott? Vad innebär det för vår bild av resten av skapelsen? Tänk om både den lilla stenen som fastnat under skon och dammråttan under soffan är något som är mycket gott.
Hur formar det vår syn på vad vi ska använda allt det skapade till och vad får det för konsekvenser för vad vi med gott samvete kan göra med den skapelse vi fått att förvalta?
Kanske gör det ingen skillnad. Eller så ger det ytterligare en dimension av absurditeten att vi ägnar så mycket av det goda som Gud skapat till att göra skada på Guds skapelse. Att ta den metall som vi kan få fram ur jorden och forma den till vapen blir kanske ännu mer perverst om vi ser metallen som en del av det goda som Gud skapat. Att skövla den regnskog som Gud gjort till sprudlande och livgivande ekosystem för att i stället låta det bli odling och betesmark som skadar hela världens klimat. Det blir att förvrida Guds intention för skapelsen till oigenkännlighet. Kanske är det själva urtypen av synd.
Kanske är inkarnationens stora skandal egentligen att vi förvridit synen på skapelsen till den milda grad att vi inte kan acceptera att den är vad Gud själv sagt att den är. Guds människoblivande i Jesus är en påminnelse om vad vi är kallade till som mänsklighet. Jesus, den sanna människan, den nya Adam, föds in i världen i enkelhet. Gud intar inte sin plats i världen med våld utan med ödmjukhet. Vår kallelse är den samma. Att förvalta skapelsen så att den kan kännas igen för vad den är och vad Guds intention är att den ska vara. Mycket god.