Tredje söndagen i fastan: Kampen mot ondskan
Författare: Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan
Andra årgångens texter:
Jesaja 59:14-17
Efesierbrevet 6:10-18
Markusevangeliet 5:24-34
Psaltaren 25:12-22
När jag skriver detta, pågår krig i Ukraina sedan några dagar. Vi har samlats till ekumenisk bön för fred, vi har ropat Kyrie eleison och många ljus har tänts. Och jag slås av hur slumrande bibeltexter kommer till liv och talar rakt in i det som är. ”Rätten trängs tillbaka”, ”ärligheten snubblar på torget”. Profeten Jesaja beskriver både sin samtid och vår. Men, försäkrar han, Gud vredgas och klär sig i ”rättfärdighetens harnesk” och ”segerns hjälm” för att slå tillbaka. Krigsmetaforen fortsätter i Efesierbrevet, nu riktad till oss. Vi uppmanas att klä oss i Guds rustning med sanningen som bälte, rättfärdigheten som pansar och som skor på våra fötter villighet att gå med budskapet om fred.
I vanliga fall är jag inte förtjust i metaforer som anspelar på rustning och krig. Men när pansarfordon rullar på nyss fredliga gator och missiler träffar bostadshus, då känns det som en lättnad när bibelorden svarar upp mot den verkligheten, när de manar till kamp, fast med andra sorters pansar och rustningar än de som tjänar förödelse och förstörelse. Sanning, kunskap och vilja är en del av utrustningen.
Krig är vansinne. Och vansinnigt miljöförstörande. Bombningar av vapen- och bränsleförråd orsakar bränder som sprider giftig rök och aska. Med sotet följer tungmetaller, bland det giftigaste som finns för både människor och ekosystem. Det skum som släcker bränderna innehåller PFAS som inte bryts ned i naturen, och som anses vara skadligt för både hälsa och miljö. I skrivande stund kommer oroande rapporter från Ukrainas östra delar om övergivna kolgruvor som översvämmas, där giftigt lakvatten utgör en fara för dricksvattentäkterna.
Oavsett freds- eller krigstid är militär verksamhet dåligt för klimat och miljö. De gamla granater som dumpades i en tjärn några hundra meter från min bostad, på ett tidigare militärt övningsfält, är en mikroskopisk droppe i ett hav av föroreningar som krigsmakter världen över åstadkommit, lokalt och globalt: kväveoxider, olja, bly, andra metaller, diverse förbränningsprodukter, radioaktiva ämnen och koldioxid.
Tyst ropar marken, vattnet och luften sitt Kyrie eleison där kriget går fram. Vrede och motstånd mot krig, kamp för fred är det enda rimliga, för människans skull, för hela vår planets skull. Men det kan kännas hopplöst. Så många sånger har sjungits, så många ljus har tänts, så många olika sorters förbindelser har odlats, och så stora diplomatiska ansträngningar – och ändå står vi här. Igen. Fast med konflikten på närmare håll än vad vi är vana vid. Kampen mot ondskan tycks aldrig ta slut. Nu står vi inför två existentiella hot: klimatförändringarna och kärnvapenhotet. Vad kan lilla jag göra?
Efter den ekumeniska bönen för Ukraina där jag deltog kom tacksamma kommentarer. ”Det kändes bra att samlas så här.” Ljusen vi tände var många. För varje ny låga blev ljuset starkare, och berättade om andra krafter än död och förstörelse, andra makter än propagandans och de falska nyheternas.. Kraften i längtan efter sanning och rättfärdighet är verklig. Makten i villigheten att gå ut med budskapet om fred likaså. Det finns en större berättelse än den om förödelse.
Söndagens evangelium berättar den berättelsen med ett helt annat språk än kamp- och krigsmetaforernas. Sårbara människokroppar trängs med varandra i längtan efter helande och närhet till livets källa. Mitt i folkhopen finns en person, en kvinna, vars liv sakta och under lång tid har runnit ur henne. Hennes hopp är litet som en mantelflik. Men hon håller fast vid det. Tyst och obemärkt ropar hon, på det sätt som är möjligt för henne. Ingen noterar henne, inte förrän Jesus gör det. Rädd och darrande är hon, men Jesus bekräftar henne. Det lilla hoppet, den lilla beröringen räcker för att något stort ska ske, för att hon ska bli hörd, sedd och helad.
Vi håller på att göra planeten jorden till en obeboelig plats. Vi har verkligen inte tid med krig. Vi behöver lägga alla resurser på de enorma strukturella förändringar som behövs för att vi ska leva i fred med jordens biosfär. Mitt i frustrationen över att fel saker händer möter evangeliet oss inte med berättelsen om en stor maktdemonstration, eller en storskalig förändring, utan om ett helande av en individ, den tystaste, minsta och mest obemärkta, som i sin rädsla ändå längtansfyllt sträcker sig mot livets källa. Berättelsen som är större än förödelsen är den här söndagen en berättelse om uppmärksamhet, varsamhet och kärlek gentemot en som många gånger känt sig liten och betydelselös, som känt hoppet om förändring vika. Den stora berättelsen om kampen mot ondskan med sin riktning mot alltings återställelse och upprättelse tar idag sin början i Guds omsorg om en enskild, darrande människa som trots sin rädsla vågar följa sitt hopp. Finns inte här en särskild poäng? I krig finns bara två grupper: vänner och fiender. Individen försvinner, och det är en del av krigets fasa. Men i den andra berättelsen, i kampen mot ondskan, är varje varelse älskad, värdefull och får komma till sin rätt.
När många enskilda ljus lyser tillsammans, där varje ljus ger sitt bidrag, blir ljuset starkare. Och kanske uppstår det något mer och oväntat som inte kan förklaras av varje enskilt ljus för sig. Ljusen är inte bara fladdrande ljuslågor utan hjälpsändningar, insamlingar, fler diplomatiska ansträngningar, förnuftiga protester, fortsatt forskning, glädjen i att vara en del i kampen för det goda. Detta ”något mer” bär förmågan att hoppas för någon annan som inte själv orkar hoppas. Det bär modet att be om att själv få bäras när ens egen ork tryter. Det står för insikten att jag får tillåta mig att hitta glädjeämnen mitt i den svåraste av tider. Att jag får ta paus, och låta Gud möta också mig, i mina behov, i mitt livsöde. Kanske kallas detta något för helig Ande, eller uppståndelsekraft, Gud som verkar genom människor, mig själv och andra.
Och, tänker jag, när jag tittar igenom mina sociala medier, Gud verkar också genom det vi kallar naturen. Kanske är det jag, kanske styr algoritmerna i mitt flöde, eller kanske är det verkligen så att många, i svåra tider, tar sin tillflykt till skogen, stigarna, backarna och stränderna, och delar med sig av vårvinterbilder, blå himmel, smältande snö, glittrande vatten. Jag själv går ut igen och igen, andas, fyller lungorna med frisk marsluft, hör klirret och frasandet från de smältande isflaken när de slår mot stranden och talgoxens tsi-tu, känner solens värme, vilar. Död och förstörelse är starka krafter, men evangelieberättelserna och våra erfarenheter talar om andra starka krafter: tro, hopp och kärlek. Och viljan att än en gång stå upp och gå, handla för rätt och rättfärdighet, för fred och frid. Tätt sammanvävda är de, bönerna, Kristusropen och handlingarna för klimat, miljö, fred och hållbarhet.
Om några veckor drar kollegan och jag ihop en enkel manifestation, vi delar ut solrosfrön att plantera, så att Ukrainas nationalblomma kan få lysa på fler platser. Alla frön kommer inte att gro, men de som gör det skickar en signal: vi ber för er, vi hoppas åt er, rättfärdighetens sol har inte slocknat.
Läs mer på: Conflict and Environment Observatory https://ceobs.org/