Nionde söndagen efter trefaldighet: Goda förvaltare

Författare: Carolina Paulson, Miljösamordnare i Svenska kyrkan i Umeå och prästkandidat Luleå Stift

Andra årgångens texter:
Ordspråksboken 3:27-32
Efesierbrevet 4:20-28
Lukasevangeliet 12:42-48


En förvaltare äger ingenting själv, men får förtroende att ta hand om en annans egendom. Gud letar efter ovanligt vanliga människor att undervisa och utbilda till att bli goda förvaltare. Var och en av oss är utsedda att förvalta Guds skapelse, med allt det som är i Skapelsen och som kommer ur och av Skapelsen. Aposteln Paulus undervisning som vi hör i episteltexten utmanar oss. Märks det i våra liv att vi vill följa Jesus, verkligen lära känna honom. På vilket sätt skiljer sig ett kristet liv i efterföljelse från ett annat liv? Skiljer vi oss i vårt sätt att leva och handla i våra liv för att vi valt att ha Jesus i våra liv. Vad får det för konsekvenser och hur hänger det ihop med att vara goda förvaltare? Skiljer vi oss åt i vårt sätt att handla, tala eller hur vi använder vår tid?

Paulus uppmanar oss att sluta leva som förut och att vi ska förnyas i Anden. Genom Jesus Kristus får vi en chans att reflektera och tänka till. Vad är det vi gör med Skapelsen som vi inte äger utan bara förvaltar, lånar under vår korta tid som människa. Paulus säger att vi ska lägga av oss den gamla människan som är bedragen av sina begär, vi ska förnyas i ande och förstånd. Men hur lätt är det, det är ju ganska skönt att bara göra som vi alltid gjort? Jag tror att det som tidigare var individuella begär, det som fått epitetet synd, har i vår tid blivit kollektiva begär som normaliserats i vårt marknadsekonomiska tidevarv. Det har blivit fint att sträva efter framgång, rikedom och en levnadsstandard som kallas välfärd i vår del av världen. Det har blivit en självklarhet att vi ska kunna resa vart som helst, äta vad som helst och äga vad som helst. Och det har blivit en synd att tala om synd och våra begär. Under tidens gång har vissa grupper av människor, med makt, sopat sina begär, synder under mattan, för att hellre förstärka andra gruppers begär, till och med hittat på att samma begär är mer syndigt för en annan grupp än sin egen. Vår tids strävan efter en allt bättre välfärd har förblindat oss från att se ojämlikhet i hur jordens tillgångar fördelas, i att välfärden inte gäller alla. Men Paulus säger ”så är det inte med er, ni har lärt känna Kristus – såvida ni har hört honom och undervisats om honom”. Paulus ställer alltså här krav på oss som valt att lyssna till Jesus. Krav på oss som läser bibelns ord och låter oss undervisas av Jesu ord. Det kan kännas orättvist tungt men det är faktiskt vi, här i västvärlden, den kristna världen som utnyttjar Skapelsens resurser mest. I evangelietexten skriver Lukas; ”Av den som fått mycket skall det krävas mycket, och den som anförtrotts mycket skall få svara desto mer”. Det är dags att vi tar vårt ansvar både på en kollektiv och individuell nivå och trösten kommer när Paulus säger ”lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till er nästa, vi är ju varandras lemmar”. Paulus ger oss tillåtelse och redskap att säga sanningen för oss själva och för andra. Vi talar allt för sällan om vad det innebär konkret i våra liv och livsval att leva i efterföljelse. Vår tro måste visa sig i handling. Vi som kristna har ett ansvar att vara en röst för Guds skapelse som vi alla är en del av. Paulus säger till och med att det är okej att gripas av vrede, så länge vi inte syndar. Det tolkar jag som att vi får använda vår frustration och ilska, vilket i grunden är våra rädslor, för att slåss för ett mer hållbart sätt att leva tillsammans i Skapelsen så länge vi inte syndar, alltså inte gör det för Skapelsens skull utan för våra egna syftens skull. I slutet av episteln kommer slutsatsen, vi ska göra det för att vi ska dela med oss av det goda åt dem som behöver. Vi måste börja fördela Skapelsens resurser på ett mer jämlikt sätt. Paulus ställer inte bara krav på oss kristna, han ger oss hoppet om att i Jesu undervisning och i efterföljelsen finns redskapen till en mer hållbar värld.

Vi ska älska därför att Gud älskade oss först. I kärleken till Skapelsen finns också kärleken till våra medmänniskor. Att leva i Guds kärlek och förbli i den, är att i tankar, ord och handlingar försöka visa vår tacksamhet inför vad vi fått. Jesus sänder oss som nådens och det nya livets budbärare. Svaret ligger i Kärleken. Den goda förvaltaren vet att all godhet, glädje och rikedom som kan ges till en annan människa är sådant som en själv fått till låns för att i kärlek ge vidare. Först när den goda förvaltaren lämnar över äran åt Gud för Skapelsens storhet förstår vi att resurserna inte är våra att utnyttja. Bara förvalta, fördela jämlikt och lämna vidare till kommande generationer.

Föregående
Föregående

Tionde söndagen efter trefaldighet: Nådens gåvor

Nästa
Nästa

Åttonde söndagen efter trefaldighet: Andlig klarsyn