Tionde söndagen efter trefaldighet: Nådens gåvor

Författare: Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan

Andra årgångens texter:
Andra Moseboken 19:3-8
Romarbrevet 12:3-8
Matteusevangeliet 18:18-22

Vi är våra relationer. Vi definieras av dem. Relationer till andra människor har format oss genom våra livs historier, och de definierar oss i nuet. Våra mest betydelsefulla andra: partners, barn, nära vänner, de som var våra vårdnadshavare när vi var små, sysselsätter oss mest. Kanske också relationen till Gud, en relation som inte tar form i tomma intet, utan ofta just i relationer till andra människor. Vi står också i relation till oss själva, en relation som påverkas av de andra relationerna. Fastän krångligt ibland, så ganska självklart, alltsammans.

Kanske inte lika självklart är att tillsammans med dessa tre relationer finns relationen till annat levande och icke-levande på vår plätt på jorden. För en del av oss puttrar den relationen på mest i bakgrunden och sysselsätter oss inte alls lika mycket som relationer till människor. Å andra sidan är vi många som har självklar närhet till andra levande varelser - till hundar, katter eller hästar, lika betydelsefulla, ja kanske till och med mer betydelsefulla än människor. Vi är också många som kan berätta hur starkt vi relaterar till träd. Enstaka – den ensamma aspen vid vägen, astrakanträdet i trädgården - eller skogens mångfald. Mer än så: vi relaterar till naturtyper, landskapsformer. Vi insuper helheten på fjällvidderna, i odlingslandskapet eller i skärgården och känner oss trygga och hemma där. Kanske för att de känns förhållandevis okrångliga. När vi flytt krig och förföljelse kanske det inte bara är människor vi saknar, utan också en viss sorts natur. Numera behöver vi dock inte ha lämnat vårt hem för att sakna landskap och naturtyper. Jag tänker på alla som upplever hur deras hemmamiljö snabbt förändras när den gamla årstidsrytmen slagits ur led. Vårregnen kommer senare eller uteblir, torkan slår hårt mot odlingar av aprikoser och pistagenötter, durumvete och avoriris. Mildare vintrar gör renarnas skogsbete oåtkomligt när lavarna kapslas in i hård is. När relationen till Gud hänger starkt samman med relationen till naturen blir klimatförändringar och förlust av arter en kris som inte bara hänger samman med ens försörjning – det är i och för sig illa nog. Det kan bli en verkligt djup existentiell kris som präglas av förlust, sorg, vanmakt, vrede och villrådighet.

För min egen del har jag aldrig känt mig riktigt hemma i Bibelns landskap. Mycket öken och hetta är det – inte mitt hemma. Men i bibeltexterna, särskilt i Gamla Testamentet, upprepas gång på gång att hela jorden är Herrens. Så också i söndagens text från Andra Moseboken, som handlar om förbundet mellan Gud och Israels folk. Ytterst sett en påminnelse om relationen mellan Gud och människa, där människan enligt Bibelns första skapelseberättelser är Guds avbild och har fått i uppdrag att vårda den jord – öken såväl som barrskog - som i grunden är Guds.

För att kunna vara goda planetskötare behöver vi samarbeta. Med varandra, med Gud – men också med allt annat levande. Väldigt ofta samarbetar vi väl. Hur skulle så mycket på jorden annars fungera så bra som det ändå gör? Att försörja oss med livsmedel, ta hand om sjuka och bygga infrastruktur kräver samarbete. Paulus påminner i episteltexten om nådens gåvor – alla kan inte göra allt, men om vi ödmjukt och insiktsfullt samarbetar med våra olika förmågor, våra olika gåvor, så får vi väl fungerande gemenskaper.

Men samarbete misslyckas, relationer havererar. Som sagt, det är krångligt. Detta faktum är också en del av att vara människa. När vi gör varandra illa på olika sätt, är vi ändå inte helt utlämnade åt att sysselsätta oss med grubbel eller hämnd. Förlåtelsen finns där. Här ligger evangelietextens fokus. Jag tror att avsikten med att sätta just den här evangelietexten under rubriken ”Nådens gåvor” är att möjliggöra att se förlåtelsen som en nådegåva. En förmåga vi fått från Gud för att gemenskaper ska kunna fungera även när det blir fel. Förlåtelsen fungerar som ett slags lim för relationer. Gud själv är nådefull och förlåtande. Vi, Guds avbilder, bör också vara det, tycks Jesus mena i evangelietexten. Orden om att binda och lösa påminner oss om den makt vi har. Att våra liv ligger i varandras händer. Vår makt att binda genom löften och försäkringar, men också att binda någon till hennes felaktiga handlingar, hennes synder, sträcker sig i texten genom hela den helhet som himmel och jord utgör. Mitt i räcks oss gåvan och makten att förlåta.

Ändå, eller kanske på grund av det, kan förlåtelse i relationer mellan människor – eller att förlåta sig själv – vara svårt och omöjligt. I en berörande artikel i Svenska Dagbladet berättar fotografen Zachary Roberts om den svåra och livslånga förlåtelsens resa som pågår efter en skolskjutning i Pennsylvania, USA 2006. Förövaren var hans bror. Offren var 10 flickor som tillhörde amishsamfundet. En av mammorna som hade förlorat två barn, kom fram till Roberts mamma och sa: - Vi har förlorat barn, men du har också förlorat ett barn. Vi sörjer med dig. Denna förlåtande attityd väckte beundran, men också kritik. Hur kan man förlåta en sådan fruktansvärd handling så fort? Men Roberts berättar att i samtalen med sin mamma har han fått klart för sig att förlåtelsen är allt annat än snabbt avklarad. Den måste de kämpa med varje dag, anhöriga till såväl offer som förövare. En av många berättelser som säger att förlåtelse är en process, ett arbete och har två sidor: befrielse och kamp.

Vad ska vi då säga om de dåd vi utför när vi svårt skadar eller utplånar enstaka arter, djurgrupper eller hela ekosystem genom skövling, rovfiske, klimatförändringar och utsläpp av onedbrytbara kemikalier? Kan sådant ”förlåtas”? Faktum är att livet självt ofta är ”förlåtande” mot oss i den meningen att det har en fantastisk förmåga att komma igen. Vi talar om ekosystems resiliens, en slags elasticitet som gör att de kan återhämta sig även efter svåra skador. Att se ängen som såg ut som en stäpp torrsommaren 2018 grönska igen är trösterikt. Nyheten att vissa av de största valarterna som blåval kanske börjar hämta sig efter att ha legat på gränsen till utrotning är uppmuntrande. Men det finns gränser. Ekosystem kan mista sin självläkande förmåga och kollapsa. Det förändrade landskapet på Påskön är ett klassiskt exempel. Just nu märks en förändring med oviss utgång längs stränderna från Kalmarsund och uppåt, där bestånden av gädda och abborre trängs undan och ersätts av en annan fisk, storspigg, vilket i sin tur gynnar algerna i vattnet och gör det svårare att bekämpa övergödningen, en kamp som Östersjön så väl behöver vinna. Det finns också gränser för planeten som helhet, där man talar om planetära gränser. I början av året rapporterades att den planetära gränsen för utsläpp av kemikalier har överskridits. Bortom gränsen finns inga lim som kan reparera och återställa.

Det är människor som bär skulden för den ekologiska kris vi lever i nu. Och frågan är: kan utsläpp och skövling med dess oerhörda följder förlåtas? Jesus tycks ålägga människan att förlåta igen och igen. Men hur ska vi använda den makt att binda, lösa och förlåta vi faktiskt har? När det kommer till den storskaliga ekologiska krisen är det ofta svårt att peka ut enskilda skyldiga. Är förlåtelse ens ett ekoteologiskt relevant begrepp?

Det är viktigt att komma ihåg att texten från Matteusevangeliet med sin uppmaning att förlåta inte bara sju utan sjuttiosju gånger finns i ett sammanhang, som handlar om hur de första kristna församlingarna skulle hantera konflikter. Det handlar inte så mycket om hur enskilda förlåter andra enskilda. Utan mer om hur gemenskapen hanterar de som begår brott mot gemenskapens etik. Och här kommer ytterligare en dimension av relationen till andra in: relationen till gemenskapen, samhället, till staten. I en demokrati har staten monopol på att skipa rättvisa. I vissa särskilt allvarliga fall går stater samman och bildar speciella domstolar. Rättsprocesserna efter Förintelsen, etableringen av begrepp som ”brott mot mänskligheten” är betydelsefulla vägmärken i försvaret av människans värde. Begreppet ekocid är på väg in i den juridiska vokabulären och förhoppningsvis också in i rättsordningen. När Jesus säger att gemenskapen ska förlåta inte bara sju, utan sjuttio sju gånger tänker jag att det är ett måste i en god rättsordning. Ingen ska dömas oskyldig. Rättsystemet ska hålla, både sju och sjuttiosju gånger. Så kanske talar Jesus om förlåtelse i en vidare bemärkelse här än vi vanligtvis tänker.

Vid svåra brott möjliggör inte förlåtelsen att allt blir som förut. Somligt är och förblir oåterkalleligt förlorat. Men förlåtelsen kan vara en början i processen att leva vidare tillsammans i samhällsgemenskap trots allt. Limmet förlåtelse gör inte att skadan inte syns, men den kan vara ett alternativ till hatet och hämnden, till förlopp som slår sönder än mer.

För trots att vi skadar varandra och annat liv, måste vi försöka fortsätta leva tillsammans. Med varandra, med oss själva, med Gud, med naturen. Vi måste bygga vidare på det samhälle som alltid är beroende av fungerande ekosystem. Nej, genomgripande förändringar av förutsättningarna för livet är inget vi glatt och enkelt går vidare ifrån. För att vägen vidare ska bli möjlig mot ett så gott liv som möjligt måste rättvisa skipas genom rättsapparaten. Och finns sådan rättvisa skickas signaler in i vår relation till det samhälle vi lever i – också det en relation som definierar oss. Signalen handlar om tillit och hopp inför framtiden.

God lagstiftning löser mycket, en tillförlitlig rättsapparat ger upprättelse. Men vägen vidare inbegriper mer. Kanske att få sörja. Förlusten finns ju kvar. Jag tänker att i sorgeprocessen behöver de – vi - som felat be de – vi – som drabbats om förlåtelse. Väl medvetna om att det är en just en process, som kanske aldrig når ända fram till helande och helhet. Inte alltid får förlåtelse och försoning plats i en rättsprocess. Jag tänker att visst har vi som kyrka, som kristen gemenskap, en roll att spela där. Vi som bär fler berättelser än dagens evangelium. Inte minst de om förlorade söner som kommer till besinning och vänder om. Om förlorade får och mynt som efter mycket letande hittas. Ibland rynkas det på näsan åt den upphittade och omvände. Ibland dömer vi även när brott har sonats. Vi ska se allvarligt på brott, och det är viktigt att förstörelsen av förutsättningarna för livet på vår planet ses som mycket allvarliga brott, både av samhälle, kyrka och av enskilda medborgare. Här finns fortfarande mycket att göra. Men varje människa och varje gemenskap har rätt att få komma till besinning, och att hitta vägen till upprättelse. Därför är bekännelsen och förlåtelsens ord i varje gudstjänst så viktiga. De gäller alla, och inbegriper det komplexa faktum att vi kan vara både offer och förövare samtidigt. Jag tänker att vi behöver hitta ett språk för bekännelse och förlåtelse som riktar sig in i hela den väv av relationer vi befinner oss i, formas av och aldrig kan vara utan. Som inkluderar utsläppen, de arter som inte går att rädda och de näringar som går en ytterst oviss framtid till mötes. Kanske kan ett sådant språk tydligare definiera vårt förbund med Gud, och vara ett steg i riktning mot den vision vi delar, det omöjliga hopp vi ändå har: hela skapelsens upprättelse.

Källor:
Roberts, Zachary ”Frågan jag alltid får: varför gjorde han det” Svenska Dagbladet 2022-07- 17

”Stor som en tumme och äter upp gäddorna i Östersjön” Vetenskapsradion, Sveriges Radio 2022-08-02

”Ny forskning: Planetens gräns för utsläpp av kemikalier är nådd”. SVT Nyheter Vetenskap 2022-01-22