Söndagen efter Alla helgons dag: Vårt evighetshopp

Författare: Magnus Myrberg, lärare och teol.kand.
Andra årgångens texter:
Job 17:15-16
Första Korinthierbrevet 15:35-49
Johannesevangeliet 6:37-40

Alla själars dag. En dag att minnas nära och kära som gått före oss hem till Gud. En dag för sorg och saknad. För tacksägelse. En dag som får påminna oss om hoppets verklighet och hur verkligheten kan transformeras i och genom hoppet. I ett evighetsperspektiv men även här och nu. 

Vad är hopp egentligen? Om en slår upp begreppet hopp möter synonymer som ”förtröstan”, ”förväntan” och ”tillförsikt”. Ibland ses också optimism som ett syskon till hopp. Fast jag är tveksam till om det råder ett nödvändigt blodsband dem emellan. I Fjärrförhör (1987) uttrycker Václav Havel (tjeckisk politiker och dramatiker) det så här: ”Hopp är inte optimism. Hopp är inte en övertygelse om att något kommer att gå bra. Hopp är en visshet om att något har en mening utan hänsyn till hur det kommer att gå.”

Hopp skapar mening, i stunden och i ett längre perspektiv. För den som hoppas är saker fortfarande möjliga om än inte enkla. Hopp behöver inte innebära en ljus syn på verkligheten eller en optimistisk övertygelse om att ”allt kommer att bli bra”. En positiv utgång behöver inte vara given eller ens sannolik för att hoppas, men för den hoppfulle bär framtiden ändå på en potential. Det kommer att bli annorlunda än i nuet.

Framlidne Hans Rosling (professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet och medgrundare till Gapminder) skriver följande i boken Factfulness (2018): ”Folk kallar mig ofta optimist för att jag lyfter fram väldiga framsteg som de inte kände till. Det gör mig arg; jag är ingen optimist. Det får mig att framstå som naiv, men jag är snarare en seriös ’possibilist’ – ett ord som jag hittat på för att beteckna någon som varken hyser ogrundade förhoppningar eller ogrundade farhågor och konsekvent avstår från överdramatiska uppfattningar om världen. Och som possibilist ser jag alla dessa framsteg, vilket gör mig övertygad om att ytterligare framsteg är möjliga. Det är inte att vara optimist. Det är att ha en klar och rimlig föreställning om hur det ligger till. En konstruktiv och användbar syn på världen.” Den hoppfulle är possibilist, inte optimist.

För mig har hopp ofta – kanske alltid – något av ett ”trots allt” över sig. Det är motsatsen till resignerad uppgivenhet, men också något helt annat än glättig optimism. Hoppet är trotsigt. Det utmanar, även den hoppfulle. För hoppet tänjer eller omkullkastar perspektiv och pekar bortom den (o)möjligheternas horisont som verkar gälla för stunden. På alla själars dag kan vi hoppas på gemenskap bortom tid och rum, även om det vi upplever hitom på jorden är frånvaro och tomhet. Hopp kan också innebära en envis tro på att en annan värld är möjlig. Hur hopplös utvecklingen än kan verka runt omkring oss.

Det händer också att hopp kopplas till handling. Och visst kan hoppet växa sig starkare när vi börjar verka i hoppets riktning. Det vi gör blir det mer av. Hållbara handlingar är hoppfulla handlingar. I ett jordiskt perspektiv finns det en vacker och viktig växelverkan mellan handling och hopp, där det ena kan främja det andra i en positiv spiral.

Fast på samma gång är det riskfyllt om vi sätter vårt hopp helt till mänsklig förmåga. Våra handlingar är inte vårt yttersta hopp. Det är någon annans agerande – i historien, nuet och framtiden – som verkligen bär. Vi får lita på löften som håller även när våra egna och andra människors handlingar inte gör det. För ingen som kommer till Jesus Kristus blir avvisad. De som ser och erkänner Sonen går inte förlorad utan kan vila i trygg förvissning om evig gemenskap med Gud. Ett sådant evighetshopp kan frigöra till frimodig handling i nuet.