Tacksägelsedagen

Författare: Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan. Med inspiration från ekoteologiskt samtal.

Första årgångens texter:

Första Krönikeboken 29:10-14

Första Thessalonikerbrevet 5:16-24

Lukasevangeliet 17:11-19

Boken förde mig långt, långt bort, till en annan planet. Trots att den var knapphändigt beskriven, genomsyrade snart planetens karaktär hela mig: ständigt grå himmel, en vidsträckt grågrön tundralik vidd utan träd och djur. Kolonisatörerna, alla med svenskklingande namn, lever i en grådaskig och kylig vardag där allt ätbart, inklusive morgongröten, baseras på rotfrukter och svamp. De flesta lider av kliande eksem. Någonting på planeten gör ett subtilt motstånd och med kolonins överlevnad som ursäkt kontrolleras alla aspekter av invånarnas liv av en kommunistiskt färgad diktatur. Tidigt i berättelsen presenteras en planetär egenhet: alla saker, från resväskor till pennor måste märkas, benämnas, etiketteras – hela tiden. Redan i förskolan lärs barnen att säga till sakerna vad de ska vara. Annars flyter de ut till en äcklig massa som huvudpersonen Vanja med avsmak kallar ”kladd”. Ingen verkar veta – eller vilja veta – särskilt mycket om planeten de koloniserat. Vanjas arbete är att göra marknadsundersökningar för statens räkning för att ta reda på behovet av nya hudkrämer mot det plågande eksemet. Men allt eftersom handlingen fortskrider börjar hon närma sig en hemlighet som några i tysthet redan vet om, om något ytterst främmande strax under planetens yta. Vad är kusligast – ”kladdet”, det namnlösa motståndet eller ofriheten och förtrycket?

Fascinerad och ömsom förundrad, ömsom rysande följde jag Vanjas öde. För att återvända till verkligheten efter bokens slut behövde jag en springtur. Den blev en överraskande upplevelse. Jag översköljdes av färger. Yppig grönska. Blå himmel. Vita hundkäx och gula smörblommor. Mild sommarvind och solsken. Mitt alldagliga, lite dammiga närområde hade förvandlats till ett under av skönhet. Och jag kände en oändlig tacksamhet över att få leva på en sådan planet som Jorden.

Ibland behöver vi lyftas ur vårt vanliga sammanhang för att förstå vad vi har och var vi är. Och som så ofta i evangelietexterna är det främlingen, eller det främmande, det gränsöverskridande som visar vägen. Tacksägelsedagens evangelium låter oss möta de äckliga, orena, spetälska, de som hålls på avstånd av renhetslagar och regler och som måste vädja om hjälp från långt håll. Vi möter Jesus som kommer med helande. Och så en av de tio, samariern, som trots helandet fortfarande betecknas som främmande men samtidigt i Jesus ögon är friskast av dem alla. För det är han, samariern, som förstår vad han fått och reagerar adekvat – fast udda i relation till de andra nio - genom att återvända till livets och hälsans källa med glädje och tack. Detta är tro, menar Jesus, och den hjälper samariern. Och oss - han är textens vägvisare till ett gott förhållningssätt till livets och hälsans gåva och dess givare.

Vilka är våra vägvisare? Vad eller vem tar med oss ut ur vår vanliga kontext och hjälper oss att sätta oss i relation till undren i vår invanda vardag - träden och gräsets syreproducerande klorofyll, det oändliga universums existens, att livet alls finns till? För mig blev det en välskriven science-fictionroman. För en ung reslysten kvinna blev ett halvårs vistelse i Colombia en ögonöppnare, som när hon återvände till Sverige fick henne att njuta i fulla drag av fungerande trafikljus, hela vägar och tillgång till rent vatten. Ytterligare någon ser vägvisare i de nyktra missbrukarna som varje vecka samlas i 12-stegsrörelsen för att odla insikten om sig själva, erkänna sitt beroende och hjälpa varandra vidare mot gottgörelse och ett helt liv. För vad har vi i den rika delen av världen blivit om inte missbrukare av jordens resurser? Och vi behöver ett nytt, nyktert liv, både för vår egen och för vår planets skull.

Förundran och tacksamhet hjälper oss till större öppenhet och närvaro, vilket i sin tur innebär bättre hälsa för vår egen del. Men det är också fruktbara förhållningssätt i det ekologiska skiftet. Jag fokuserar lätt på problemen och förlusterna i klimatförändringarnas spår. Men jag behöver också se vad jag har, det jag tar för givet, glädjas över det och låta glädjen fördjupas av att relatera till givaren. Det vi ser och känner tacksamhet över har vi bättre förutsättningar att vara rädda om och visa omsorg.

Främlingen, samariern var säkert en otippad förebild för evangelieberättelsens första åhörare. Kanske blev de besvikna över att detta främmande element ständigt dök upp och störde. I romanen jag uppslukades av var det främmande definitivt ett problem för människorna. Åtminstone så länge de förnekade dess existensberättigande. På engelska finns uttrycket ”blessings in disguise”, välsignelser i det fördolda. Det betyder att händelser eller företeelser som till en början upplevs som negativa, på sikt ändå kan utmynna i något gott, något att vara tacksam för. Här ryms en utmaning. Finns det en ”blessing in disguise” i någon aspekt av den situation vi och vår planet befinner oss i nu? Kommer framtida generationer kunna blicka tillbaka på vår tid och finna skäl för tacksamhet? Vad eller vilka kommer de i så fall att se som våra vägvisare och ögonöppnare? Ska vi tro evangelieberättelsen ska vi spana efter de lite främmande och udda existenserna eller företeelserna. De som vi vanligtvis avfärdar, men som på sitt eget sätt knyter an till livets källa.

Jesus vandrar i gränstrakter i dagens evangelium, liksom i andra evanglieberättelser där helande blir till. Försiktigt följer jag efter, lite på håll, för det främmande och nya är lite läskigt. Men samtidigt spännande, för tänk om det finns en fördold välsignelse någonstans därframme där han går?

Boktips: Karin Tidbeck (2012): Amatka. Mix förlag.