Tjugonde söndagen efter trefaldighet: Att leva tillsammans
Författare: Embla Trygg, prästkandidat
Första årgångens texter:
Rut 2:8-12
Apg 9:36-43
Markus 3:31-35
Kanske var det en bristande tillgång på mat som fick Noomi och Rut att bege sig från Moab till Betlehem och Boas åkrar. Noomi hade gjort en liknande resa tidigare när hon utvandrade till Moab under en tid då hennes hemland Israel led av hungersnöd. Nu var rollerna ombytta och medan Noomi blev en återvändare blev Rut en utvandrare. Idag landar vi mitt i berättelsen om Noomi och Rut, när Rut går och plockar ax hos Boas. Men om vi bläddrar bakåt något blad så får vi läsa att Noomi hade fått höra att ”Herren hade tagit sig an sitt folk och gett det bröd” i hennes hemland Israel.
En viktig milstolpe i människans historia är när hon lärde sig att bruka jorden. Tidigare hade hon plockat det naturen hade att ge för stunden. Men för många tusentals år sedan lärde hon sig att förädla de grödor hon fann på en plats. Jag kan föreställa mig den lättnad det måste ha inneburit att få någon form av kontroll över produktionen av livsmedel, den relativa förutsägbarhet det innebär att så och skörda. För vi behöver ju mat för att överleva, det är tillsammans med vatten ett av de mest basala villkoren för vårt liv och existens. Att bruka jorden är dock ett hårt arbete, och det krävs ibland inte mycket mer än en riktigt torr sommar för att skörden ska bli dålig och svälten är ett faktum. Så det är inte heller särskilt svårt att föreställa sig den entusiasm och glädje som nya innovationer inom jordbruk har betytt för människan genom tiderna. Från att själv dra plogen till de maskiner som används idag, från att förlita sig på Gud och vädret till insektsbekämpningsmedel och effektiv konstgödsel. Det är lätt att förstå varför vi inte funderade så mycket på riskerna med industrialiseringen av jordbruket, vad det skulle komma att kosta den ickemänskliga delen av skapelsen, helt enkelt för att det har räddat många människors kroppar och liv.
Rut får med markägaren Boas välsignelse gå och plocka det som blir kvar efter de män som arbetar med att skörda åkern. Mat och dess produktion har alltid varit en klassfråga. Den som äger produktionen äger också till stor del frågan om vem som får äta sig mätt. Detta är också tydligt i Rut. I Evangelieboken slutar dagens text med att Boas säger till Rut att ”Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du har kommit för att söka skydd under hans vingar” (Rut 2:12). I bibeltexten finns dock en vers till, ett svar från Rut: ”Du är mycket god mot mig, herre … du har tröstat och uppmuntrat din tjänarinna, fast jag är ringare än alla i din tjänst” (Rut 2:13). Varför har den sista versen utelämnats i evangelieboken? Jag har inget svar, men konstaterar att det passar in i ett narrativ om att människor genom sina handlingar gör sig förtjänta eller oförtjänta av mat, husrum, trygghet. Tror vi att detta är sant blir individen ensam ansvarig för både sin framgång och olycka, oavsett hur hennes förutsättningar sett ut. Det blir i förlängningen en grym människosyn. Det blir ett tvåeggat svärd där den utblottade och den rika är lika förtjänta av sin lott. På något konstigt sätt blir det nästan som en slags självuppfyllande utvaldhet, och då är det svårt att kritisera systemet utan att individen känner sig attackerad.
Det goda livet i överflöd sker på någon annans bekostnad. Det är en hård sanning att höra, men det gör det inte mindre sant. Det sker på bekostnad av andra människor, ja, men minst lika skrämmande är vad det goda livet är på väg att kosta hela jorden och allt som lever här. ”Vem är min mor och mina bröder?” frågar Jesus i dagens evangelietext. Det är en fråga som handlar om samhörighet och lojalitet, men också vad och vilka vi har ett ansvar inför. Jesus menar att den som gör Guds vilja är hans bror och syster och mor. Och som lärjungar är det väl just Jesus syskon vi vill vara. Så vad vill Gud att vi ska göra? Vad kan vi göra för att visa att vi är Jesus syster och bror? Kanske finns en del av svaret hos den i evangelieboken bortplockade versen från Rut. Det är bekvämt att blunda inför de hierarkier vi byggt upp i samhället och världen, men det gör dem inte mindre verkliga, inte mindre skadliga och destruktiva. En annan del av svaret finner vi kanske i Boas bemötande av Rut. Oavsett om han förstår sin privilegierade situation eller inte så använder han den för att ge mat och skydd till invandraren Rut. I hans ögon sträcker sig Guds nåd och barmhärtighet även till henne. I ett allt hårdare klimat, bokstavligt talat, kommer allt fler människor och djur att tvingas på flykt. Kanske kommer vi också ställas inför ett val där vi kan välja att se, eller blunda för, de välsignade och älskade liv som ber om vår hjälp och skydd.