Sjuttonde söndagen efter trefaldighet: Rik inför Gud

Författare: Cathrine Fernlöf, präst i Svenska kyrkan

Första årgångens texter:

2 Mosebok 32:1-4, 30-35

1 Johannesbrevet 2:15–17

Matteusevangeliet 6:19–24

Psaltaren 46:6-12

När vi för ett antal år sedan skulle tömma min Farmor och Farfars hus efter deras död så slog det mig hur brutalt livet är. Där stod vi mitt bland en massa saker de samlat på sig under en hel livstid. Möbler de kanske ärvt av släktingar eller sparat ihop till i flera år för att kunna köpa. Kläder och skor i massor från olika tidsepoker, tavlor de säkerligen fått lägga en slant för tillsammans med modernare prylar och maskiner som varje hem bör ha, och saker jag gjort som barn i slöjden. Stickade vantar och svarvade askar.

Farmor och Farfars liv var över, och kvar blev alla deras grejer. Allt som de spenderat tid, kraft och pengar på livet igenom. Saker de säkert oroat sig inför, sett fram emot att få, svurit över att de gått sönder. Ingenting fick de ta med sig in i evigheten. Allt blev kvar. Och med ens förändrades värdet. Visserligen fanns säkert en och annan minnessak vi ville ha men mycket kasserades, skänktes vidare. Vantarna och asken fick jag tillbaka. För det var inget hem längre, utan dem, och vi som blev kvar hade fullt med våra egna grejer redan.

Kanske är det först inför döden vi förstår vad i livet som är på riktigt, som är verkligt viktigt. För ingen kan köpa sig fri och betala lösen till Gud. Att köpa sig fri är dyrt, man kan aldrig betala priset för att få leva för evigt och inte läggas i graven skriver psalmisten. 

Ingen kan undkomma döden och ingenting av allt det materiella som vi lägger så mycket tid och möda på under livets gång spelar i döden någon roll. För det är ändligt och förgängligt. Det enda som blir kvar är den vi är bakom alla roller och alla grejer: kärleken. Guds kärlek till varje människa och vår kärlek till varandra. Kärleken är det som bär livet vidare.

Allt eftersom människan fått bättre livsförutsättningar genom historien och runtom i världen så har prioriteringarna i livet förändrats. Från att tillgodose de mest basala behoven; mat, skydd, sömn, fortplantning och överlevnad till att forma en bättre levnadsstandard för sig själva och det samhälle vi lever i.  I den processen har också bekvämlighet blivit ett ord som varit viktigt i vad vi ser som ett gott liv. Så till den milda grad i vår tid och kontext att den egna bekvämligheten haft företräde för andra människor, djur och växters möjlighet till existens och liv.

Frågan är var gränsen går för vad som är nödvändigt och vad vi egentligen behöver för att leva ett gott liv? Och kan vi leva ett gott liv på bekostnad av andra levande varelser? Gränsen förändras ständigt. Det vi anser att vi inte kan leva utan idag existerade inte för 20 år sedan och frågan är om livet blivit bättre, om vi blivit lyckligare?

Men det vi faktiskt vet är att Guds skapelse mår allt sämre. Sommarens extremväder har gjort det omöjligt för oss att blunda för den verklighet som vi skapat. Genom vårt sätt att leva, vår konsumtionshets och dyrkan av det materiella och ändliga gör vi förutsättningen för liv på Jorden allt svårare.

Alla texter för denna söndag beskriver på olika sätt skillnaden mellan det eviga och det tidsbegränsade, det relationella och materiella, Gud och mammon. Och vilka effekter det får för oss och skapelsen om vi väljer att lägga vår tid, vårt engagemang och hjärta i det ena eller andra.

Vi får läsa om hur det israelitiska folket inte orkar vänta på att Moses ska komma tillbaka från Sinai berg med buden utan börjar tillbe en Guldkalv i stället. Vi kan förvånas över hur före sin tid Bibeln är, eller så har det alltid varit en utmaning för och del av att vara människan att dras till det som glimmar, till det materiella och enkla. Att inte orka hålla i och ut när tillvaron blir svår. Att vilja ta den enkla vägen ut.  

Johannes uppmanar sina läsare i sitt brev att inte älska världen; allt det världsliga som vi själva skapat, allt det som kroppen begär, materiella ting, pengar, politiska ideologier eller ekonomiska system, för det är ändligt. Inget av det består, allt är skapat av människan, utbytbart, begränsat. För kanske ger den materiella rikedomen tillfällig tillfredställelse och lycka. Trygghet i stunden. Samtidigt finner vi aldrig ro i den. Rädslan för att den ska tas ifrån en, jämförande blickar som får oss att vilja ha lite mer, lite till. Avstånd som skapas oss emellan. Inget som bär eller är hållbart i längden. Ingenting som tröstar mot sorgen eller ensamheten. Ingenting som ger värme, närhet eller kärlek på det sätt som något levande kan ge. Som Gud gett och vill ge sin skapelse.

Jesus är radikal i sitt uttalande: vi måste välja, ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

För det är nog en slags gyllene medelväg vi ofta försöker gå, fast i våra ekonomiska system, där vi inte känner att vi har den stora potentialen till maktförändring i världen, så vill vi gärna göra både ock. Tjäna Gud och mammon samtidigt. För det är svårt att bryta mönster, att leva tvärtemot gängse norm och att välja bort. De senaste åren har visat både på hur det är för sent att välja både och, men också på möjligheter till vägar framåt.

FN:s klimatpanels senaste rapport visar att läget för klimatet är akut och att människan är ansvarig. Klimatpanelen konstaterar bland annat att vi riskerar att passera 1,5-gradersmålet inom 10–20 år och att klimatförändringarna måste behandlas som ett direkt hot mot livet på jorden. Enorma utsläppsminskningar krävs och det fort. Extremvädret med torka, bränder, skyfall och översvämningar, som vi drabbats av under sommaren både här i Sverige och runtom i världen kommer att bli ett allt vanligare inslag och än mer extremt framöver. Vi kan inte fortsätta agera som vi gör, och vi måste offra vår egen bekvämlighet, våra vanor och vår dyrkan av det materiella för skapelsens överlevnads skull. 

Som kristna har vi inga alternativ. Vi är kallade att leva i Guds kärlek, inte att drivas av våra egna begär, världens lockelser eller förlita oss på våra ägodelar. Kyrkan var ända från början en radikal rörelse och i Bibelns berättelser kan vi finna stöd, tröst och hopp i vårt uppdrag idag. Att våga säga att kejsaren är naken; världen och det världsliga vi skapat och byggt upp med system, värderingar och rikedomar är en illusion. Vi har skapat en sanning om vad som är värdefullt, rikedom och viktigt och satt vår tilltro till något vi själva hittat på. Som inte spelar någon roll när vi står inför döden som alla en dag ska möta.

Så vilka möjligheter finns framåt? Hur kan vi leva rika inför Gud? Den globala pandemin har visat att förändrade livsmönster och val är möjliga, när livet är hotat och när vi väljer att ta det på allvar. Självklart ska inte pandemins katastrofer, förluster och utmaningar förminskas eller frånses men den har också visat på vägar framåt. De digitala möjligheterna, uppskattningen för det vackra och oupptäckta i vår egen närmiljö. Vikten av relationer, att få vara tillsammans och få mötas och umgås över generationsgränser. Det vi lätt tar för givet.

En ödmjukhet över att allt vi har kan tas ifrån oss, påminnelsen om vår egen dödlighet och möjlighet till reflektion om vad som egentligen betyder något, vad vi verkligen behöver för ett gott liv.

Jesus säger: samla inte skatter här på jorden där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Skatterna vi samlar på jorden kan tas ifrån på ett ögonblick. Det skapar rädsla, girighet, misstänksamhet och ensamhet. En splittrad värld. Men skatterna i himlen, ditt inre liv, kan ingen nå på. Ingen kan ta Guds kärlek ifrån oss, vår relation med Gud. Vårt hopp. De bär oss i liv och död. Vi får be att våra hjärtan får fyllas med Guds kärlek och att den får styra våra liv.

När vi tömmer Farmor och Farfars hus så slår det mig. Det är inte deras hem längre. Det luktar inte ens som vanligt. För de är inte där. Det var aldrig sakerna som gjorde hemmet utan de själva, personerna de var. Deras värme och kärlek. Det är den som stannar kvar i oss, som ger tröst och hopp i livet som fortsätter.