Trettonde söndagen efter trefaldighet: Medmänniskan

Författare: Sofie Söderin, präst i Svenska kyrkan och samordnare för Skapelse & Existens

Tredje årgångens texter:
Jeremia 38:7-13
Romarbrevet 12:16-21
Matteusevangeliet 7:12

Den här sommaren skulle bli en rekordvarm sommar, sas det i våras. ”Som 2018” sa de att sommaren skulle vara, den sommaren då bränder härjade i Sverige, torkan var utbredd och temperaturen höll sig över 30 grader under veckor i sträck. Det kändes kanske jobbigt att höra för vissa, medan andra såg fram emot en varm och skön sommar. En sådan sommar blev det inte, i stället var det regnet som slog rekord. Och förutom att vissa av oss kanske blev lite besvikna på dåligt sommarväder så har det också hörts teorier om att det här med global uppvärmning, det stämmer kanske inte ändå. Det blev ju ingen varm sommar.

Det vore ju så himla bra och bekvämt om det var så. Om vi kunde titta på vårt eget väder just här och säga att läget är lugnt.  

Men så funkar ju tyvärr inte uppvärmningen, klimatförändringarna är inget nationellt problem utan angår oss alla. Klimat är inte bara vårt lokala väder, det rör hela jordens atmosfär. När det regnar och är kallt här så brinner det på andra platser. Både stormarna här och bränderna i sydeuropa är konsekvenser av ett förändrat klimat över hela världen. Klimatförändringarna tydliggör därför det vi ibland gärna glömmer bort – att vi hör ihop. Inte bara vi här inne, eller vi här i Stockholm, eller alla i Sverige utan hela mänskligheten och faktiskt hela Skapelsen – hör ihop och är beroende av andra.

Idag är temat ”medmänniskan” och Jesus ger oss det som brukar kallas den Gyllene regeln. Den finns i alla stora världsreligioner, om än med några variationer i formuleringen. Regeln om att göra för andra vad vi vill att de ska göra för oss tycks nästan vara inlagd i oss, som en sanning vi instinktivt och naturligt tycker låter rätt och bra. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.

Vad betyder den här regeln Jesus ger oss - i tider av klimatkris? Jag tänker att den gör det svårt för oss att tänka att klimatet inte angår oss.

Den här veckan inleds Skapelsetid som pågår fram till den 4:e oktober och i år handlar temat om klimaträttvisa. Och klimaträttvisa handlar verkligen om den gyllene regeln. Allt vad vi vill att andra människor ska göra när våra hem översvämmas, brinner ned eller när våra barn svälter – det ska vi också göra för dem som redan nu tvingas lämna sina hem, som ser nära och kära lida och dö och som ser de platser de lever av försvinna.

Klimaträttvisa handlar om att de av oss människor, vi i de rika länderna, som orsakat störst utsläpp ska ge vår hjälp till de som drabbas värst. Det vill säga – fattiga länder som står för endast en liten del av utsläppen som orsakat klimatförändringarna.

Hur gör vi då, hur förändrar vi världen? Hur går vi från ett sätt att tänka som handlar om att se till mina egna intressen först till ett sätt att tänka som värnar den svage? Hur börjar vi leva enligt den gyllene regeln i en tid då vi står inför ett hot som är så stort att vi inte vet vart vi ska börja?

Självklart ska vi protestera, säga ifrån, ställa krav på de med makt. Men det finns också ett annat sätt att göra motstånd, som Paulus beskriver i sitt brev till församlingen i Rom: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda”. Det vill säga: Låt dig inte nedslås av det som är ont i världen, utan skapa istället den goda värld du vill se. Skapa alternativ, välj att leva på ett annat sätt själv.

Den gyllene regeln är en nyckel på vägen till det vi kallar Guds rike. Det himmelrike som Jesus kom att förkunna – där Gud ska vara allt i alla, där kärleken ska råda och där ondskan och hatet inte längre ska ha någon makt. Det är ett rike som ska komma – men som också redan är här. Det är inte fullbordat, men vi kan ana det här och nu.

Vi kan hjälpa till att skapa det här och nu. Att så gott vi kan leva enligt den Gyllene regeln är att leva i Guds rike redan nu. Det är att leva som om världen vore bättre än den är. Att välja livet, att välja kärleken. Och om fler och fler gör det kan vi faktiskt åstadkomma verklig förändring.

Det, tänker jag, är vad vi gör när vi är kyrka. När vi samlas som församling, till gudstjänst - när vi ber för och talar om vår medskapelse och vad vi kan göra för den. Då försöker vi med just detta – att leva i en verklighet där Gud finns, där Gud är god och där Jesus övervunnit dödens och ondskans makt.

I kyrkan kan vi öva oss. Öva oss i ett annat sätt att leva, som inte handlar om att gynna oss själva utan om att leva tillsammans med varandra och Skapelsen så gott vi bara kan. Ett sätt att leva som erkänner att vi hör ihop, att vi inte klarar oss själva. Biskop Andreas skriver i sin bok om klimatet att ”Klimaträttvisa är att delta i utbredandet av Guds rike”. Att verka för att Guds rike ska få fäste på vår jord innebär alltså bland annat att verka för att de som drabbas värst av klimatkrisen ska få den hjälp de behöver. Och inte bara människor – utan även djur, växter och natur behöver vi visa större omsorg – för vi behöver dem, kanske mer än de behöver oss. Och det innebär att vi här i väst, och kanske framför allt våra politiker, måste ta ett större ansvar.

Jesus ger oss den Gyllene regeln och den är inte alltid enkel att leva efter. Det kan kännas svårt – men är det inte också ganska hoppfullt, att Jesus ändå tror oss om det goda? Att Jesus tror mer om oss än vi kanske själva gör? Jesus utmanar oss att försöka!

Och det finns saker vi kan göra, för klimatet och för klimaträttvisa. Vi kan lära oss mer om frågan och tillsammans ställa krav på våra folkvalda. Vi kan stötta de organisationer som arbetar för klimaträttvisa, ekonomiskt eller genom att dela information från dem. Och så det som vi som kyrka kanske framför allt kan bidra med – att visa på andra värden än de ekonomiska. Att visa att lycka inte handlar om saker, prylar status – sådant som både får oss att må dåligt och som skapar stora utsläpp.

Vi må vara bristfälliga människor, kapabla till mycket dåligt – men vi bär också på en oändlig potential till att göra gott. Det är inte för sent, vi kan vända om. Genom den Gud som ger oss kraft, som verkar genom oss – kan under ske också i klimatkrisens tid.