Elfte söndagen efter trefaldighet: Tro och liv
Författare: Sofie Söderin, prästkandidat och medgrundare av Skapelse & Existens
Andra årgångens texter:
Amos 5:21-24
Romarbrevet 12:3–8
Matteusevangeliet 21: 28-31
Det är lätt att drabbas av känslor av frustration och vanmakt just nu för den som önskar att klimatfrågan någon gång ska få hamna överst på den politiska prioriteringslistan. Så här några veckor innan det är val i Sverige tycks politiker inte bara tävla i vem som kan dela upp människor i vi och dom på det mest brutala av sätt, de tävlar också i att tona ned klimatkrisen och i att förminska vad som faktiskt behöver göras för att förbättra utsikten för jordens framtid. Det är en fullt rimlig reaktion att reagera med både sorg, ilska och rädsla när man läser om hur ledande politiker inte anser att individer ska behöva ställa om, som menar att klimathotet överdrivs för att vinna politiska poänger och som inte anser att Sverige ska göra mer än vi redan gör. Trots att forskningen säger det motsatta. Det är inte konstigt att i mötet med detta drabbas av helig vrede.
Helig vrede, tänker jag, handlar om en rättfärdigad vrede, om en reaktion på en situation som är helt och hållet fel. På orättfärdighet och orättvisa. Till exempel att inte låtsas om vårt ansvar för den jord vi som mänsklighet har smutsat ned och förstört.
Profeten Amos visar på en sådan rättfärdig, helig vrede när han påtalar sin samtids hyckleri som då bestod av en ytlig religiositet, ett uppvisande av offer och högtider utan att faktiskt leva med varandra på det sätt Gud ålagt dem att göra. ”Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!” säger Amos dem med Guds röst. Lev som ni lär, gör det som är rätt och anständigt! Det lindas inte in i snitsiga formuleringar utan går rakt på sak: ”Jag avskyr era fester, jag hatar dem” – det är ord av vrede, av helig vrede över orättfärdighetens dominans över rättvisan.
Att uttrycka sin frustration, sin ilska och bestörtning över hur samhällsdebatten ser ut just nu handlar inte om att komma med moraliska pekpinnar. Det handlar inte om att vara perfekt själv och sitta på höga hästar och se ner på andra som gör fel. I stället handlar det om att helt enkelt inte stå ut med hur världen se ut och att få ventilera den känslan – att få säga som det är. Ett viktigt steg på vägen mot förändring är att erkänna hur saker och ting faktiskt är, utan förskönande ord.
Ett sådant erkännande tycks Paulus göra i episteltexten från Romarbrevet när han säger att ”det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”. Han pekar på något djupt mänskligt – vår oförmåga att göra det som är rätt, trots att vi har kunskap nog att fatta rätt beslut. Och inte bara kunskap nog, vi har också viljan att göra det vi tror är gott – men gör trots det ofta vad vi inte vill. Visst går det att använda Paulus ord som ett sätt att motivera en slags eftergift till synden – vi kan ju inte göra rätt, så varför ens försöka? Men Paulus pekar på något annat, nämligen den i grunden goda viljan. Potentialen att göra rätt finns där, trots att vi aldrig kan bli perfekta människor. Så kan också de som själva gång på gång misslyckas med att leva rätt tillåta sig att bli arga över det kollektiva ointresse för miljöfrågan som tycks vara rådande just nu.
Med insikten om att vi inte är perfekta blir förändring möjlig. Att inse att vi inte alltid förmår handla rätt öppnar för handling, för då inser vi att ingen av oss icke perfekta människor kommer att kunna ordna upp den här krisen åt oss. Det finns ingen perfekt lösning på klimatkrisen och just där kan vi börja göra något. Börja försöka. Göra om, göra rätt.
Som den förste sonen i den liknelse som Jesus ger i Matteusevangeliets tjugoförsta kapitel, som först säger nej till den hjälp hans far bett honom om, men sedan ångrar sig och gör rätt för sig. Som hör samvetets röst och lyssnar till den. Till skillnad från den andra sonen, som säger att han ska gå ut och arbeta men sedan inte gör det. Inte helt olikt de politiker som säger sig vilja arbeta för klimatet men sedan går emot vad forskare säger behöver göras. Som de ofullkomliga människor vi är får vi både inse våra fel och vända om och högljutt höja våra röster när världen går åt helt fel håll. ”Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!”