Tjugonde söndagen efter trefaldighet: Att leva tillsammans

Författare: Anneli Sandberg, pastor Equmeniakyrkan

Andra årgångens texter:
Rut 1:6-19
Hebreerbrevet 13:2-3
Johannesevangeliet 11:1-7
Psaltaren 68:5-7 

Det finns en berättelse från det gröna och bergiga Badenoch, en region i det inre av Skottland. För länge sedan var området helt skogtäckt, och den här legenden berättar varför det finns mindre skog nu – eller kanske snarare vad det kommer sig att den alls finns kvar.

Det var så att en kung från andra sidan havet, från Lochlainn – våra dagars Skandinavien - hade kommit till denna skog på ett av sina många plundringståg. Han blev avundsjuk, för det fanns ingen skog så rik och grön och magnifik i hans land.

En natt kallade han på en ond, destruktiv kraft som hette Dubh-Ghiubhais, och honom sände han i en grå fågels skepnad över havet. Vart än den onda fågeln riktade sin blick eller landade, så antändes träden och började brinna.

Så kom den till det gröna Badenoch, och folket som bodde i skogen bevittnade skräckslagna hur långa stråk av skogen tog eld, och de la märke till att branden och förstörelsen kom i spåren av en stor, rökgrå fågel.

Folket samlades för att diskutera vad de skulle göra, och en bonde kom med ett förslag som gillades av alla. Planen var att locka fågeln in i en fälla med hjälp av alla tänkbara ljud av kaos och förtvivlan. Sagt och gjort. Bonden och hela hans grannskap samlades på bondens gårdsplan, och där gjorde de allt för att åstadkomma så mycket eländes ljud som möjligt: spädbarn skildes från sina mödrar, griskultingar från sina suggor, föl från märrar, kalvar från kor tills det milsvitt omkring hördes ett sådant förtvivlans ljud att alla var tvungna att hålla för öronen av rent medlidande. Och säkert som amen i kyrkan, ner kom Dubh-Ghiubhais, som en kråka till ett slagfält.

Folket på gården fångade fågeln i en säck och tog med den till de andra byborna – och det blev förstås slutet för skogsbrännaren. Den begravdes djupt ner under rötterna till ett av de träd som överlevt, och en sten restes över den ifall den skulle försöka fly.

Vad är nu detta för berättelse? Hur gammal den än är, så är det en berättelse som handlar om vår tid. Om destruktiva krafter som skapar kaos – krigets i Ukraina, översvämningens i Pakistan. I ekosystem i Östersjön och Somalia. Ett kaos som drabbar i första hand fattiga människor som är beroende av marken de står och går på för att kunna leva. Och ondskan har namn som är mycket enklare att uttala än i sagan.

Hoppet i legenden från Skottland ligger i förmågan hos byborna, invånarna i skogen, de som samlas för att dela problem och finna lösningar. Det är från dem initiativet kommer. Ingen stor hjälte galopperar in på en stor häst för att rädda dem. De löser det själva, på sitt eget hemmasnickrade sätt, och det fungerar. De visar att det finns styrka i att dela det som är angeläget, och att småskaligt och jordnära fungerar.

”Att leva tillsammans” är temat för dagens texter. Vi möter flera namngivna kvinnor och en man: Noomi, Rut och Orpa. Maria, Marta och Lasaros. Små gemenskaper i kris som försöker finna lösningar och vägar vidare. I den gammaltestamentliga berättelsen blir Rut med hennes lojalitet och mod att lämna tryggheten och ge sig in i okänt territorium en hoppfull förebild. I evangelietexten möter vi systrarna som i en tidigare berömd berättelse tjafsat om hushållsarbete. Nu när det är riktig kris bestämmer de sig tillsammans för att sända bud efter Jesus i hopp om att han kan hjälpa dem.

Vi får också veta att Jesus står syskonen mycket nära och att det trots detta blir dröjsmål. Avsikten är att visa Guds härlighet och makt. Ibland, i vår tradition, framställs Jesus som en hjälte som skall komma och rädda alltsammans. Och visst kan berättelsen om hur Lasaros uppväcks, som dagens evangelium är början på, ge näring åt en sådan bild. Men där är vi inte i dagens textavsnitt. Snarare blir det ett dröjsmål, en ovisshet på två hela dagar, inte riktigt vad systrarna har tänkt sig – och faktum är att vi inte får veta hur det går, vare sig i evangelieavsnittet eller i utdraget ur berättelsen om Rut. Vi, till skillnad från i den keltiska legenden, får inte landa i något lyckligt slut i dessa texter. Nyckeln i dagens evangelietext är snarare systrarnas eniga beslut att be Jesus om hjälp. Liksom vi får be om hjälp och fatta beslut utan att veta hur det går, utan löften, men med hopp om livet.

Alla vi möter idag: byborna i Badenoch, Rut, Noomi och systrarna i Betania var människor som inte satt på några maktpositioner, allra minst kvinnorna. Jesus säger i Bergspredikan att de ödmjuka skall ärva landet. De som är fattiga i anden, de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Fredens Gud kommer inte som någon superhjälte med vapen i hand. Men står på livets sida i kampen mot kaos och destruktivitet. Vi vet, från fortsättningen av berättelsen i Ruts bok att hennes och Noomis hantering av en kommande kris är både småskalig och jordnära, och att det fungerar. Läser vi vidare i Johannesevangeliet får vi veta att när Jesus väl kommer till Betania och finner Lasaros död, både gråter han och använder allt han är och har för att skapa hopp. Och det blir ett hopp som sträcker sig utanför den lilla kretsen, familjen. Precis som i den keltiska legenden reser sig nytt liv ur askan och sorgen.

Vi i vår tid är ännu mitt i berättelsen, eller kanske rent av bara i början av den, historien om den ekologiska krisen. Vi vet inte hur det ska gå. Men vi, oavsett vilken position vi har i mänskliga hierarkier, är kallade att be om hjälp och att fatta beslut om vilken väg vi ska gå, lojala med livet och dess förutsättningar. Klarar vi att ge allt vi är och har som Jesus? Klarar vi att samarbeta och vara uppfinningsrika som människorna i Badenoch, systrarna i Betania och i Ruts bok?

Gud uppmanar oss att välja livet, för våra efterkommandes skull, för framtidens skull (5 Mos 30:19). Tillsammanslevandet och ansvaret det för med sig omfattar fler än våra närmaste och fler än de som lever i vår egen tid. Men vi kan inte annat än göra det vi kan tillsammans med de som är närmast, och just det kan vi göra, på vårt eget sätt. Att stå vid sidan av är egentligen inget alternativ. Göran Greider skriver:

Din makt över omständigheterna
är verkligen inte stor.
Men du behöver inte göra
dig lojal med din vanmakt.
I allt finns ett uppror. 

Och för Gud är det aldrig för sent.

Vidare läsning:
Legenden från Skottland är hämtad ur Heppenstal, Annie (2011) The Healers Tree. Glasgow: Wild Goose Publications.