14:e söndagen efter trefaldighet: Enheten i Kristus
Författare: Silvia Kramer, prästkandidat i Uppsala stift
Första årgångens texter:
Hesekiel 37:15-22
Efesierbrevet 4:1-6
Johannesevangeliet 17: 9-11
Elden brinner, kokkaffe och tevatten börjar koka och en efter den andra andaktsbesökare tar plats vid ett av borden. Det enorma vattenfallet Andersåfallet strömmar förbi platsen och vittnar om en oändlig kraft. Björkar rör sig i vinden och småfåglar hoppar lekfullt omkring. Det sista förbereds och önskningar om en fin fjälltur önskas alla som passerar rastplatsen för att upptäcka fjällvärldens hemligheter. Vi möts på en vacker plats mellan Hamrefjället och Malmagsvålen nära Funäsdalen i Härjedalen.
Eldens lågor drar mångas blickar till sig och så småningom samlas en liten grupp runt eldstaden. Röken drivar bort mygg. Mellan människor skapas värme och samhörighet. Elden lyser upp ansikten och eldstadens stenar. Här står vi, precis som vi är, en enhet nära elden.
Enligt Tore Johnsen, samisk präst, kan Jesus Kristus förstås som en livgivande eld. Elden som befriar från kyla, mörker och isolation. Ju närmare vi kommer elden desto närmare kommer vi varandra. Här helas en bruten gemenskap mitt i en splittrad värld. Här kan vi återupptäcka ljuset i varandras ansikten, menar Johnsen. Ja, hela skapelsen förenas och helas i befrielsens ljus.
Söndagens evangelietext berör enhet och samhörighet. Låt oss komma ihåg hela bönen som Jesus bad innan han fängslades, dog och uppstått enligt vår kristna tro. Jesus bad för sig själv, sedan för sina lärjungar och härefter för alla som skulle komma till tro på honom. Vårt textstycke riktar sig till de som Gud kallade att vara Jesu lärjungar. Som sann Gud och sann människa visste Jesus att lärjungarnas enhet berodde på Guds förenade Ande. I honom möttes och förenades deras hjärtan, trots och kanske just därför att de var så olika. Med hjälp av Helig Ande skedde en vertikal och horisontal förening. Lärjungarna vandrade sida vid sida med varandra och de upplevde en ny livsverklighet, nämligen en rörelse genom död till liv. Korsets form och innehåll återspeglade deras enhet.
Precis som lärjungarna så kallar Gud var och en av oss att vandra med varandra och med hela skapelsen. Denna efterföljelse kommer föra oss genom död till liv. ”Det är rörelsen nedåt som är hemligheten bakom uppstigandet och uppståndelsens.” (Hammar, Anna Karin: Att finna Gud i en snigel, s 78) Mitt i Jordens hjärta, i människors och allt levandes djup finns möjlighet till nytt liv. Kan det vara så att sårbarhetens gåva kan hittas i djupet? Pågår inte mitt i livets sårbarhet ett ständigt nyfödande av liv för Livets skull? Enligt den kristna tron visade Gud, Skapare av himmel och jord, i Jesu Kristi död och uppståndelse en rörelse nedåt. En befriande rörelse som gäller människor och hela skapelsen. I djupet, ja mitt i livets sårbarhet händer det: ett möte på djupet skapar en enhet mellan allt liv som finns. Här sker en förening med Jesus Kristus som har gått före oss och vittnat om livet seger över döden. Jag tror att varje gång en människa närmar sig sitt innersta, varje gång en människa befrias lite mer från destruktiva vanor, överdriven självcentrering och ensam-är-starkast-illusion vittnas om denna rörelse. Även naturen följer samma utveckling när vinterperioden ger vissa växter en möjlighet till ny uppståndelse, till vårens livsbejakande grönska och kraft. Livets gång.
Alla levande varelser, så olika vi är, bär samma djup och samma sårbarhet inom sig. Ger vi varandra ännu mer utrymme och frihet att leva på djupet och som sårbara varelser så sprids ännu mer liv i världen. Då kan vi leva i enlighet med livets rörelse och förenas ännu mer med skapelsens Befriare. Steg för steg kommer vårt samhälle, ja vår värld blir mer levande - för Livet segrar till slut!
Fortfarande står vi här, nära varandra och nära elden. Denna stund med Andersåfallets brusande ljud, björkarnas rörelse och fåglarnas lekfullhet blir till ett fönster mot himmelen. Tiden står stilla. Nu är Guds tid. Några andas ut och låta axlarna sjunka ner. Marken bär våra kroppar. För ett kort ögonblick möts vi i vår djupaste sårbarhet och inse att vi är ett med varandra, med allt levande och Gud.
Lästips:
Anna Karin Hammar: Att finna Gud i en snigel