Tolfte söndagen efter trefaldighet: Friheten i Kristus
Författare: Annelie Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan och ekotoxikolog
Första årgångens texter:
2 Mos 4:10-17
2 Kor 3:4-8
Mark 7:31-37
Tänk om djur kunde tala! Många av oss har nog som barn fantiserat om hur spännande det vore om fåglar eller fiskar kunde prata. Fast när vi tänker efter nog tur för oss att de inte kan det. För vad skulle vi få höra från en stressad höna i äggfabriken? Eller en nyss uppmetad abborre? ”Tala är silver, tiga är guld” lyder ett gammalt bibliskt talesätt. Men söndagens texter från Andra Mosebok och Markusevangeliet berättar en mer grundläggande sanning. För att överhuvudtaget kunna välja att tiga behöver vi först kunna tala. Texterna talar om stumhet och dövhet, om det fundamentala i att kunna göra sig hörd och därmed möjligheten till makt. Gud både önskar oss den möjligheten och befriar till den, ja, nästan kräver av oss att vi använder den, att döma av Guds tonfall till den talängslige Mose.
Det finns gott om anledningar att reflektera över makten i en röst. År 1921 hölls de första valen i Sverige där alla myndiga, kvinnor som män och oavsett inkomst, kunde rösta. Den allmänna och lika rösträtten i Sverige jubilerar samtidigt som politisk oro präglade sommarens början med misstroendeförklaring mot statsministern och en ny, ombildad regering. En av de politiska sakfrågor som åtskiljer två ”gröna” riksdagspartier – centern och miljöpartiet – ser ut att spela stor roll i förhandlingarna om regeringsmakten framöver. Den gäller strandskyddet. Vem ska bestämma över och ta ansvar för den biologiska mångfalden vid stränderna – markägarna eller staten? Vem är bäst på att företräda de världar och varelser som inte talar med mänskliga ord?
Just här finns en av många skådeplatser för den konflikt som vi behöver välja väg i för ett mer hållbart mänskligt liv. Här behöver vi knyta samman reflektion över demokrati och synen på människan med ekoteologi och biologi. Konflikten handlar om vem som ska stå i centrum, människan och hennes intressen eller ekosystemen i sin helhet? Vem ska bestämma? Stränder är attraktiva för människan. Många, med dem jag, trivs och känner sig hemma nära vatten. Det kan handla om solglitter och fri utsikt, bad och aktiviteter eller bara ett sinnestillstånd. Men stränder är mer än mina mänskliga behov. De är mångskiftande övergångszoner mellan väldigt olika livsmiljöer: sol och skugga, vind och lä, salt och sött. Stränder kan vara betade ängar och våtmarker som översvämmas och torkar ut, blöta eller frusna beroende på årstid. En plats med gott om mat för insekter, groddjur, reptiler, fiskyngel och vadare. Stränder kan vara långgrund sand och bråddjup bara några meter bort. Det kan vara en badklippa vid ett skogsbryn där martallarna blir skogens sista utposter. Det kan vara en plats där vattenståndet ändrar sig beroende på månens dragningskraft eller människans behov av el. Livet på stranden kan vara vackert som en trädgård när klippans sprickor blommar. Violer avlöses av den oansenliga, fint doftande dvärgmåran som avlöses av fackelblomster och videört. Alltid finns där starr, ag och gräs. Trift vid havet. Gul fetknopp livnär sig på fågelbajs. Här finns livets riktiga överlevnadskonstnärer: lavar och mossor och ett myller av insekter: fjädermygg, klodyvel i sötvattenssamlingarna, och en hel uppsättning tuffa livsformer i hällkaren, suveräna på att växla mellan landvärld och vattenvärld där havets vågor spolar fram och åter med all sin kraft. I grunden är stranden den skiftande skiljelinjen mellan två väldigt olika världar: över vatten och under vatten, där båda världarna har sina yttersta utposter. För oss landvarelser är undervattensvärlden den mindre synliga, den mer okända av de två.
När jag tänker på stumhet, undervattensvärldar och ordspråk dyker andra talesätt upp: ”stum som en fisk” säger vi, och om någon tittar på en med ”fiskögon” menar vi att en person betraktar mig utan varje tillstymmelse till medkänsla, kall som en fisk. Samtidigt har vi en relation till fisken. Fritidsfiske ett populärt nöje. Vi fiskar upp gädda och sik med nät eller drag, vi står kanske på en brygga vid stranden och metar abborre och småfisk. Men fiskarna tillhör undervattensvärlden, den väldiga del av vår planet som människan kan leva av men inte i. Fiskarna är främmande, annorlunda, stumma, lite tråkiga. Räknar vi ens med att de kan känna smärta? I en debattartikel i Svenska Dagbladet noterar Svante Winberg, professor vid institutionen för neurovetenskap vid Uppsala Universitet och hans forskarkollegor att vi inte har samma syn på fiskar som andra djur. Räknar vi ens med att de känner smärta? Forskarna stör oss med en fråga: Är fiskarna så olika oss egentligen? De pekar på hur människor bär sig åt när vi blir hotade. Vi hanterar det på olika sätt. Några försöker fly eller gömma sig. Andra försöker slåss. Ytterligare andra är mer passiva i samma situation. Att människor beter sig olika är inget nytt. Men hur ofta tänker vi tanken att samma sak gäller fiskar? Skulle fiskar ha personlighet? Ja, säger forskarna och säger att de till och med lära oss något om hur personligheten utvecklas, om samspelet mellan arv och miljö, hur gener och miljögifter påverkar. Deras forskning handlar om just det. De fortsätter med att konstatera att det finns djurskyddslagar som skyddar husdjur och boskap, men hur är det med fiskarna - är det inte deras tur nu? Samtidigt fortgår debatten om strandskyddet, om vem som bäst företräder strändernas vidunderliga biologiska mångfald och i vilken grad lagstiftningen behöver ta hänsyn till fiskarnas barnkammare. Fiskarna är hänvisade till människornas skydd i form av demokratiskt beslutad lagstiftning.
I sociologen och antropologen Bruno Latours vision om en hållbar klimatregim tillskrivs fler än människor agens, handlingskraft: haven, glaciärerna, skogarna. Hans vision sträcker sig längre än bara skyddslagstiftning. Den är att dessa agenter också ges plats vid det globala förhandlingsbordet, företrädda av människor som talar för enbart dem. Vad skulle hända om fiskarna i undervattensvärlden och strändernas ekosystem på allvar bjuds in i samtalet om hur vi ska leva i framtiden på jorden? Om människan ser sig som en av många förhandlare, inte den centrala, den vars intressen alltid måste väga tyngst. Ingen vet, bara att maktbalansen skulle ändras.
När Equmeniakyrkans församlingar välkomnar nya medlemmar till församlingen, sker det i en akt i gudstjänsten. Då ber vi Gud att göra oss beredda på förändring, nu när gemenskapen berikas med nya medlemmar. Bönen berättar att när en frisk demokratisk gemenskap, det vill säga en gemenskap där alla röster tas på allvar, får nya medlemmar, vill den välkomna nya synsätt, nya perspektiv. Ytterst sett handlar det om gemenskapens överlevnad. Det går helt enkelt inte att göra ”som vi alltid har gjort” om gemenskapen ska bestå.
Det är uppenbart att hela mänsklighetens gemenskap är i ett läge där vi inte kan göra som vi alltid har gjort, där det är nödvändigt att räkna med och lyssna på fler röster än vi hittills gjort. Men det är utmanande. Det är kanske inte lönsamt eller bekvämt att räkna med exempelvis fiskars och stränders röster. Maktbalansen förskjuts. Det riskerar att bli rörigt i våra bilder av hur samhället ska fungera. Forskarnas debattartikel förespråkar inte att vi ska sluta fiska eller sluta äta fisk. Ändå uppfattas den så och avfärdas. I röriga, tröttsamma lägen riskerar åsikter att bli dömande, enkelspåriga och rent av extrema. Bibeltexterna inför söndagen handlar inte bara om den av Gud högt värderade makten och friheten i att kunna tala för sig. De handlar också om lyssnandet och tilliten till Gud. Att mitt i det flytande, osäkra hämta sitt mod och sin trygghet hos Anden som i episteltexten framställs som livgivare istället för hos det tvärsäkra och det en gång för alla fastslagna - bokstaven som dödar. Bara en sak är säker: jag påverkar samtalet genom att delta i det. I forskarnas rop för fiskarna, liksom den rättsfilosofiska forskningen om rättigheter för fler och annat än människor, liksom i tankarna om vidgad agens, liksom – faktiskt – i uråldriga texter i Bibeln där havets djur redan omnämns som om de hade en röst, finns en början till förändring. En förändring som behöver vår beredskap, vi som i detta nu har röst och makt att påverka. Beredskap och vilja att föreställa oss ett annat sätt att leva, en annan människosyn. Och om livets ursprung är i undervattensvärlden – är det då inte rimligt att ge den röst?
Tips för vidare fördjupning:
SVT Vetenskap ”Fiskarnas universum”
Forskare: Dags att behandla fiskar bättre. Svenska Dagbladet 2021-06-27 https://www.svd.se/forskare-dags-att-behandla-fiskar-battre
Latour, Bruno (2015) Facing Gaia. Eight Lectures on a New Climate Regime