Andra söndagen efter trefaldighet

Författare: Sofie Söderin, prästkandidat för Stockholms stift, samordnare för Skapelse & Existens

Första årgångens texter:

Sak 3:1-7

Upp 19:5-9

Luk 14:15-24

Ps 62:2-5

Att tala om Guds rike är att tala om ett ideal, en målbild, en dröm. Guds rike blir en värld vi kan ana men aldrig uppleva fullt ut, i alla fall inte i detta liv. Men vi kan ana det. Vi kan sträva mot det, drömma om det och låta det forma hur vi lever våra liv här och nu.

Denna söndags text från Uppenbarelseboken målar upp en bild av Gudsrikets utopi. I texten får stora vatten och stark åska samma status som den stora skaran människor och tillsammans lovar och prisar de Gud som nu kommit, som bjuder in till bröllopsmåltid. ”Tiden har kommit”, drömmen har besannats och i denna utopi lever människor, djur, växter och alla ting i gemensam riktning mot Gud. Klädda i vitt, oskuldens färg, som en symbol för en nystart bortom nedsmutsad luft och förorenade vatten. Den vita färgen, som ofta (och problematiskt) använts som ett sätt att betona sexuell renhet, blir i ljuset av den klimatkris människan som art orsakat kanske snarare en symbol för att vi som människor måste låta naturen behålla sin renhet, låta ekosystem sköta sig själva istället för att smutsa och skövla. Bilden av de vita kläderna som vi kanske ofta ser som symbolisk blir nästan bokstavlig när vi läser texten i ljuset av den kunskap vi har om klädindustrins skadliga inverkan på klimatet. I utopin, i Guds rike, är kläderna vita och rena, och väder och vatten hyllar Gud - de tycks inte längre hotade av höjda temperaturer utan en harmoni mellan det mänskliga och icke-mänskliga råder.

Så är Guds rike, förstått som en utopi. I balans, i renhet, redo för en festmåltid. Men en utopi är inte något som vi kan förverkliga, och det blir plågsamt tydligt hur svårt det är för oss att närma oss Guds rike när vi läser evangelietexten för denna söndag. Jesus berättar om en man som bjuder in till fest, men de han bjudit in kommer alla med olika ursäkter för varför de inte kan vara med. De har andra förpliktelser, livshändelser som måste komma först, och ursäktar sig på olika sätt till mannen som bjudit in dem. Det är inte särskilt långsökt att dra en parallell till hur vi ofta beter oss när det kommer till att göra en insats för klimatet; vi kommer med ursäkter, argumenterar för att vi har viktigare saker för oss eller något som vi i alla fall måste få göra först. Vi måste först få ordning på ekonomin, sedan kan vi ta itu med klimatet. En kris i taget, tack. När Corona-krisen är över kan vi ta tag i klimatkrisen. När vi bara har hittat den absolut bästa lösningen på hur vi ska kunna leva mer hållbart, då lovar vi att vi ska ändra vår livsstil. Och medan vi kommer med ursäkter så rinner tiden ut. Tiden för att svara ja till inbjudan att bli en del av den klimatomställning vi så väl behöver är inte oändlig. 

När gästerna i Jesus liknelse inte kommer till festen som mannen i berättelsen bjudit in till, ber mannen sina tjänare att bjuda in stadens “fattiga och krymplingar och blinda och lytta”, och meddelar att ingen av de som först bjudits in längre är välkomna. Vilka är dessa fattiga idag, som inte bjuds in från början? Kanske är det de fattiga människorna i världen, som drabbas hårdast av klimatförändringarna utan att vara de som orsakat den. Kanske är det barnen som demonstrerar när de vuxna inte bryr sig utan bara kommer med tomma ursäkter. Eller så är det alla icke-mänskliga varelser vars livsutrymme krympt och förstörts när en del av mänskligheten levt sitt goda liv i överflöd.

För visst är berättelsen om festmåltiden en berättelse om den inbjudan vi alla fått till att delta i Guds rike. Guds rike är en festmåltid, och vi är bjudna. Men vad är det vi faktiskt bjuds in till? Drömmen om en utopisk värld som ska uppenbaras för oss när vi lämnat detta jordeliv? Eller är det kanske så att vi bjuds in att vara medskapare?

Medskapare, vad betyder det egentligen? Inom ekoteologin har det ofta lyfts fram som ett synsätt som är mer hållbart och ekovänligt än synen på människan som skapelsens krona som är satt att härska över resten av den skapade världen (en syn som tyvärr varit vanlig i kristna sammanhang). Den medskapande människan är en del av skapelsen och skapar tillsammans med Gud - därur kommer hennes gudslikhet. 

Men skapandet är inte ensidigt gott. Här kan vi låna begrepp från naturvetenskapen för att skilja på hållbart och icke-hållbart skapande, eller explotative versus regenerative mindset, vilket kan översättas till exploaterande eller regenererande förhållningssätt till naturen. I den första finns naturen (skapelsen) till för oss människor att exploatera. Detta tankesätt har lett till enorma utsläpp av växthusgaser som i sin tur leder oss in i den sjätte massutdöende eftersom allt som lever på jorden hinner inte anpassa sig till det snabbt förändrade klimatet. I den andra skapar vi med naturen. Vi respekterar planetära gränser och låter de skapande processer som redan finns i jordens ekosystem göra det de är skapade till. Då blir vi hållbara medskapare.

De inbjudna gästerna som inte kom hade fullt upp med sitt. De tänkte utifrån sig själva, vad de själva hade att ta hand om i stället för att ta emot inbjudan, en inbjudan till att möta andra och dela en stunds liv tillsammans. Kanske går det att förstå som en beskrivning av skillnaden i det exploaterande synsättet och det regenerativa. Ser vi oss som en del av ett sammanhang som vi kan sätta före vår egen bekvämlighet, eller utgår vi först och främst från våra egna behov? Det är inte det lättaste, så klart, att sätta andras behov före mina egna. Men liknelsen Jesus berättar om mannen som bjuder in till festmåltid verkar ändå hinta om att det är så Jesus önskar att Guds rike ska vara. 

Den där drömmen om en värld i harmoni behöver inte placeras i en utopi, världen omkring oss är redan full av mirakler. Att lära sig mer om naturens ekosystem är att bevittna en värld i perfekt harmoni, ett Gudsrike närvarande runt om oss som vi blivit blinda för. Att återupptäcka detta och låta det växa kanske är det tydligaste sätt vi kan tacka ja till Guds inbjudan, och upptäcka den glädje som spirar i mötet med den andre, i festen som pågår runt omkring oss. Inte minst nu, i sommarens tid. 

Tips för fördjupning:

Naturvetenskapliga perspektiv:

Kimberley Nicholas – Under the Sky We Make

Kate Raworth om ”doughnut economics”

Om planetära gränser - Stockholm Resilience Center

Teologiska perspektiv:

Åke Jonsson - Mer lik Gud: Teologi i Antropocen (2020)

Petra Carlsson - När naturen talar tillbaka ställs idéhistorien om (2020)