Första söndagen efter trefaldighet: Vårt dop

Författare: Helene Blomqvist, docent i litteraturvetenskap med teologisk inriktning

Första årgångens texter:

Hes. 36: 25–28

Rom. 6: 3–11

Joh. 3: 1–8

Ps. 66: 5–12

”På hyggena hade det stora ådernätet av vatten skurits av och marken torkat till dödkött i landskapets kropp. Hon visste inte heller att det bara var de små hyggena som syntes från vägen, att större och större områden skars av från sin förbindelse med molnen och gjordes oförmögna att ge någonting tillbaka när det sura regnet genomsipprade dem.” (Kerstin Ekman, Händelser vid vatten, 1993)

Guds andliga välsignelser förmedlas alltid till oss via ett materiellt medium. I dopet är detta medium vatten. Det kristna livet är ett liv i dopets vatten. Det klara vattnet är ren gåva, gratia gratis data, sprunget ur Guds oändliga generositet. Allt vatten på jorden är ett – vi får inte mer vatten än vi har; varje droppe vatten som finns på vår jord fanns med då planeten bildades. Livets under uppstår ur vatten. Ur vatten är allt kommet och allt på jorden är beroende av vatten. Som Johannes Edfelt skrev i ”Bråddjupt eko” (1947): ”Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar.”

Gud är den som ständigt ger, slösande, rikt; Gud skapar och nyskapar ständigt. Vatten flödar fram ur livets källa – och vi besvarar denna slösande generositet genom att smutsa det rena vattnet med plast, med miljögifter, bekämpningsmedel, hormonstörande ämnen. Vi fördärvar jordens vatten. Vi har sett vattnet som en resurs som vi kan förfoga över efter eget godtycke. Ständigt låter Gud naturen förnya sig, nya träd, nya blommor, nya frukter, nya djur, nya människobarn. Och människan svarar med att inte ta emot med öppen famn utan skövla, utnyttja, överkonsumera, roffa åt sig. Istället för att låta oss tillfredsställas av det rena klara vattnets nåd har vi i den industrialiserade världen skamlöst tagit för oss mer än vi behöver – utan att därför någonsin bli nöjda. Vi bara fortsätter att roffa åt oss intill ödeläggelse och därmed stjäla från jordens fattiga, från kommande generationer och från allt levande.

Ni måste födas på nytt, säger Jesus, födas på nytt av vatten och vind: genom dopets rena klara vatten och av Andens vind. Gud vill – som vi läser hos Hesekiel – ta bort stenhjärtat och ge oss pulserande hjärtan av kött, så att vi kan känna med allt levande istället för att utnyttja, roffa åt oss och fördärva. En väckelse behövs så att stenhjärtat hos alla som fördärvar jorden kan bytas ut mot ett hjärta av kött. Om det är stendött inuti, så att vi okänsligt tar för oss och roffar åt oss det som inte är oss givet, så att vi okänsligt skövlar det som inte är vår egendom, utan allas gemensamma, och som dessutom har en egen rätt att existera, leva, frodas – då behöver vi genom dopets klara vatten uppstå från de döda för att leva i ett nytt väsende, i liv. Då behöver vi, som dagens psaltarpsalm säger, föras genom vattnet ut i frihet, frihet från konsumism, frihet från Mammons välde, frihet från förstening och okänslighet gentemot naturen, allt levande och framtida generationer vars livsmöjligheter vi skövlar.

Den som handlar i dopet är inte vi själva, utan Gud. Det är Gud som genomför hjärtbytet, det är Gud som vill göra oss levande igen, genom dopets och den nya födelsens nåd. Dopet säger att det aldrig är för sent att börja om, att födas på nytt av vind och vatten, födas till ett jordiskt liv i god och välsignad och välsignande relation med allt jordiskt. Löftet i Hesekiel handlar också om att vi då skall få bo i löfteslandet, det rika och fruktbärande. Om vi låter oss renas av Gud med dopets klara vatten och om vi låter Gud genomföra hjärttransplantationen kan jorden på nytt bli ett rikt och fruktbärande löftesland, med biologisk mångfald, med välfungerande, naturliga ekosystem, med ett klimat som är gynnsamt för livet, för att skog och växter skall frambringas, fåglar sjunga, bin surra...

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar.

Djupt i skogen av tätnande år

längta våra förtorkade munnar

efter dälden, där vattnet går,

lyssna vi spänt till vad ådern förkunnar,

dold under livets törnesnår.

Först som försmäktande, överkörda

människosjälar, som bristen känt,

närmas vi, dignande under vår börda,

det som är ande och inåtvänt,

få vi ta del av det oerhörda,

väntar oss brunnens sakrament.

(Johannes Edfelt)