Apostladagen: Sänd mig
Författare: Stina Tysk
Inlägget är skrivet utifrån de tankar och reflektioner som delades på en ekoteologisk workshop där Katja Stroeven, Niklas Lång, Magdalena Sjöholm, Alasdair Skelton och Stina Tysk tillsammans samtalade kring söndagens texter.
Första årgångens texter:
Hes 1:26-2:3, 8-10
1 Tim 1:12-17
Luk 5:1-11
Ps 40:6-12
Texten i Lukas är fylld med människor. Människorna som tränger på och Jesus som måste förflytta sig ut på vattnet för att få utrymme att tala till dem. Fiskarna som lägger nät, Simon Petrus, Jakob och Johannes, Sebedaios söner. Kamraterna som hjälper dem med den enorma fångsten. Löftet till Petrus om att framöver fånga människor. Människorna är i centrum, människorna blir sända och de sänds till människor.
Vad händer om vi plockar bort människorna? Vad finns kvar i texten?
En sötvattenssjö som bär huvudpersonerna genom berättelsen men som också är ett hem för många. För fiskarna som först vägrar fångas och fiskarna som myllrar i näten och båtarna. Bilden av överflödet av fisk som dragits upp från sitt hem i sjön blir nästan osmaklig för den vars tankar dras till utfiskade hav, bottentrålning och fiskodlingar där djur föds upp som tomater som snart ska skördas.
För Jesus och de andra i berättelsen är bilden snarast ett underverk som vittnar om liv, om ett överflöd som inte är möjligt. Där fisken i nätet är grundläggande för att få äta sig mätt. De är på många sätt utelämnade till Skapelsens omsorg. Ännu har människan inte lyckats tämja Skapelsen med maskin och storskaliga industrier.
Men egentligen, skiljer vi oss från dem? Vi lever i en tillvaro där överflödet som vi badar i också är omöjligt. Skillnaden mot Petrus, Jakob och Johannes, Sebedaios söner, är att vi inte fått ta del av ett överflöd som givits av Gud, utan vi har sett till att ge oss själva det. Fisken i deras nät gavs i omsorg och utan att skada bräckliga ekosystem. Fisken vi fångar har en direkt påverkan på Skapelsen. Faktum är att vi, precis som Petrus, Jakob och Johannes, Sebedaios söner, sitter ute i båtar på en sjö, utelämnade till vattnets bärande kraft och livgivande egenskaper. Vi är utelämnade till Skapelsens omsorg lika mycket som dem. Utan den klarar vi oss inte.
Fiskarna är symboler, för inte handlar texten om en framgångssaga om det eftersträvansvärda i en stor fångst. Jesus demonstrerar inte makt, utan omsorg. Det handlar om hur Gud möter människan där hon är och ger henne det som saknas henne. Är hon en hungrig fiskare, ge henne fisk. Är det tre män som längtar efter något mer, låt dem följa dig. Är det någon ensam, ge denne kärlek i överflöd. Så kan vi i våra associationer till rödlistade fiskarter, övergödda hav och döende korallrev ändå finna något hopp. Gud gör det omöjliga möjligt och ger oss det vi kanske inte ens vet att vi behöver. I Lukastexten ber Jesus dem ro ut på djupt vatten, dit där dem inte varit och där djupet är okänt för dem. Där möjliggörs det omöjliga. Jesus låter dem inte ge upp. Vi som också sitter i båtar på ett stort vatten blir ombedda att ro längre ut och fiska där. Det är i det okända eller djupa som vi fångar svar på vår oro och tröstande händer som hjälper oss i vår klimatångest. Där finns möjligheten och hoppet om en framtid. Där finns sanningen, vi människor är inte världens centrum utan del av Skapelsen, del av allt. Det är i insikten av att det är Skapelsens omsorg om oss som ger liv, inte vårt tämjande och utnyttjande av den. Det är där Guds kärlek finns.
I Markusevangeliet står det att lärjungarna är sända att predika evangelium för hela Skapelsen. Så är det, för evangeliet innefattar allt. Men inte är det vattnet som behöver veta hur fiskar ska skyddas, inte är det biet som måste höra hur viktig hen är och inte är det tallen som måste höra att hen inte bör huggas ner. Nej, de behöver inte ro ut på djupt vatten och söka i det okända efter svar och vägledning. Skapelsen är sin egen och tar hand om sig själv. Det är människan som måste söka svar och insikt. Det är hon som just nu inte kan ta hand om sig själv. Människorna är sända och de sänds ut till människor för att vittna om att en annan framtid är möjlig, det omöjliga kan vara möjligt. Människorna sänds ut för att möta människor där dem är, i omsorg, för att tillsammans ro dit vi ännu inte vågat ta oss för att fånga den sortens fiskar som leder oss till liv och hopp.