Sjätte söndagen efter trefaldighet

Författare: Anneli Sandberg, Pastor i Equmeniakyrkan, ekotoxikolog, ekoteologistudent vid EHS

Första årgångens texter:

3 Mos 19:1-2

1 Petr 1:13-16

Matt 5:20-26

Ps 15

Jag sitter på en klippa vid sjön och läser texterna inför söndagen. Som pisksnärtar möter orden mig: förbannelse och vrede, dom och fängelse, eld och helvete. Insprängt finns andra valörer: rättvisa och rättfärdighet, du skall älska din nästa som dig själv. Med en förvirrad känsla av dubbelhet lägger jag texterna ifrån mig. Hur detta ska rubriceras? Goda etiska förhållningssätt inskärps med hårt språk? Genom den gammaltestamentliga texten, ljuder en refräng: ”Jag är Herren, jag är Herren” och i mitt huvud har bilden av den skäggige patriarken vuxit snabbt som en invasiv art. Där står han och pekar och dundrar. Och fast det han mullrar är mycket bra, så blir det så vasst, hårt och fel. Han har kort sagt problem med tonaliteten. Hur ska detta hanteras? Jag borde förstås läsa på i den exegetiska litteraturen, öka min förståelse för textens kontext. Men med bilden av Gud som straffande gubbe i huvudet ger jag upp, lägger mig på klippan och sluter ögonen.

Jag vaknar av ett fladdrande ljud och ett intensivt kvittrande. Genast känner jag igen ljudet: sädesärlan. Hon, eller om det är han, jag kan omöjligt skilja mellan könen, pilar fram och åter på klippan, stannar till och vippar med stjärten. – Jag är Herren, zilitt, zilitt, säger den. Den ser på mig och min tappade haka, oavvänt med sitt mörka, blanka lilla fågelöga. – Ta hand om din nästa. Jag är Herren. En liten rusning innan den stannar, knycker med huvudet, betraktar mig från en annan vinkel. – Du ska inte tilltvinga dig något av din nästa. Förstår du? Du ska inte skvallra och prata illa om folk, vipp, vipp, jag är Herren. Den är så liten och vän, sädesärlan, nästan bara dun, muskler och ben. Men samtidigt helt oförskräckt. – Du ska inte vara grym, och inte döda, zilitt, zilitt, jag är Herren. Den kaxiga lilla varelsen gör ett språng upp i luften, kvittrar intensivt, som ett smatter, jag hinner bara höra – Jag är Herren. Och så är den borta.

Förbluffad, förstummad sitter jag kvar. Hände det här? Hur jag än vrider och vänder på mig syns ingen sädesärla. Däremot får jag syn på en roddbåt ute på vattnet som ros med stadiga tag av någon iklädd stråhatt. Den styrs åt mitt håll. – Märkligt. Det är så sällan man ser folk ro nuförtiden, hinner jag tänka innan båten stöter i klippan. Min klippa! Varför väljer denne någon att gå i land just här, där jag sitter? Jag vill ju vara ifred ifall sädesärlan kommer tillbaka! Men innan jag hinner bestämma mig för om jag på något sätt ska lufta min irritation eller inte, vänder sig roddaren om. Ögonen är ljusa under stråhatten och han lyfter handen mot brättet till hälsning. Men språket som kommer ut ur hans mun är främmande, svårbegripligt. Är det danska? Jag har inget emot danskar, men vad gör han på min strand (fast noga taget är den inte min och allemansrätten gäller), och danska går ju inte att förstå. Jag ska just vänligt men bestämt beklaga det när han presenterar sig:

– Knud E. Lögstrup.

Jag hör det alldeles tydligt. Jag ser det, dessutom. Han ser ut precis som på bilden på framsidan av Det etiska kravet.

– Förlåt??? säger jag medan kugghjulen i min plötsligt alldeles förkrympta hjärna arbetar för högtryck. Är inte du död?

– Tillit, säger han, och låtsas som inget. Det är utgångspunkten när den enskilde möter den andre. Själva förutsättningen.

– Verkligen? säger jag, och ska just fråga om han har belägg för det, eftersom jag känner att jag mer lutar åt det misstänksamma hållet… Men sedan inser jag att jag faktiskt förstår vad han säger. Så konstigt!

– Just därför, fortsätter han, just därför att tillit är så grundläggande är vi helt utlämnade åt varandra! I mötet har vi en tillitsfull förväntan på varandra, förstår du, och vi blottar oss genom dessa våra förväntningar på varandra. Men, säger han och nu spänner han sin ljusa blick i mig, vi förmår inte leva upp till varandras förväntningar. Och vad händer då, tror du?

– Eeeh, det blir… konflikter? prövar jag, och det som kommer ut ur min mun är klingande danska! Instinktivt känner jag efter med tungan i munnen. Vad hände? Han nickar, småler nästan, som åt min danska, men blir snabbt allvarlig.

– Din förväntan har inte blivit beskyddad av den andres uppfyllelse, och detta är svårt för dig, så svårt att du börjar skylla på den andre.

– Du menar att det handlar om skam, säger jag, som måste pröva att prata danska igen. Och just när jag vill säga att det är fint och sant uttryckt det där, plågan i att ens förväntan inte blir beskyddad av den andres uppfyllelse, att jag känner igen, tar Lögstrup ordet igen.

– Vi har blottat oss, utbrister han, vi har inte blivit mötta och det är ett stort misslyckande för oss. Lättast för oss då är att svartmåla den andre! Nå, men nu är människan en gång konstituerad på det här viset att tilliten är elementär, den har sina risker och därför har vi ansvar för varandra. Det finns ett etiskt krav!

– Som ett imperativ, försöker jag, men han är så inne i sitt resonemang att han bara fortsätter.

– Du har aldrig med en annan att göra utan att du håller något av dennes liv i sin hand. Det kan vara mycket litet, ett gott humör som smittar, en vänlighet. Men det kan också vara förfärande mycket, så att det helt enkelt beror på dig om den andres liv lyckas eller inte.

Det blir alldeles tyst. Han blickar ut över vattnet. Sen återtar han:

-Vi tror att vi går omkring som isolerade öar och bara snuddar vid varandra ibland, men det är tvärtom. Vi är varandras värld och varandras öde. Nu tittar han på mig igen. – Det är tur att vi inte vet om allt vi åsamkar varandra!

Jag ska just till att instämma, men just då hörs det intensiva kvittret igen. Sädesärlan är tillbaka!

– Titta, säger jag, du kommer inte att tro det, men den där sädesärlan talade till mig just om etik! Om det nu var den… de är så svåra att skilja åt... Men så slår mig en tanke. – Jag måste fråga, du skrev och tänkte på relationer människor emellan först och främst, eller hur? Men hur tänkte du kring människans relation till fåglar och fiskar och allt annat levande? Hur hade du skrivit om makt och människa och natur om du levt idag? Jag tar blicken från sädesärlan, men där Lögstrup nyss stod är det tomt. Kvar är bara jag, sädesärlan, klippan, vågorna, lavarna, mossan och det spirande fackelblomstret i klippskrevorna. Jag känner hur något kryper på min hand. Ett guldglänsande avlångt kryp med antenner. – En guldkantad rörbock, upplyser sädesärlan. Jag betraktar den på min handflata. Vi, den och jag, är varandras värld och varandras öde. Den lyfter, försvinner, liksom sädesärlan, de följer med vinden. Jag vänder ansiktet mot vindriktningen, drar mig till minnes söndagens texter. Där står att vi ska vara heliga liksom Gud är helig. ”Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något.” Jag känner vinden, den blåser från Gaza, Belarus, Myanmar och det som kallas världens farligaste land. Den blåser från regnskogar och granskogar, från öknar och hyggen, den blåser in i mitt paradis på det egendomligaste sätt. Stör den eller är detta bara en del i vad det är att vara människa?

I suset från vind och vågor hör jag ännu en röst viska:

– Vi måste ta ansvar för ett större stycke mark än det som täcks av våra skor.

Lästips:

Lögstrup, K. E (1951) Det etiska kravet.

Det avslutande citatet kommer från en föreläsning med tidigare kulturminister Bengt Göransson (1932-2021)