Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet: Samhällsansvar
Författare: Katja Stroeven, prästkandidat. Med inspiration från ekoteologiskt samtal.
Första årgångens texter:
Jeremia 29:4–7
Romarbrevet 13:7–9
Matteusevangeliet 22:15–22
Där människor går fram påverkar vi världen. Ibland med goda avsikter att göra livet bättre för andra, ibland med den egna vinningen i ögonen och förödelse i blicken. Även goda avsikter till trots, har människans frammarsch fått katastrofala konsekvenser. Människans historia vittnar om våld och utnyttjande. Marken där vi gått bär vittnesmål som kommer finnas kvar långt efter att vi som orsakat dem har dött. Brinnande skogar. Utdöda djur- och växtarter. Svält och humanitär kris.
Så möts vi av en berättelse där ett deporterat folk uppmanas att göra det bästa av den nya plats de befinner sig på. Här ger sig vår kyrkas tunga bagage till känna. Dagens gammaltestamentliga text har ju trots allt tolkats som en legitimering av exploatering och kolonialisering. Och nu är det dags att vi gör upp med denna tolkning, att vi som ägnar oss åt texttolkning lever upp till utmaningen. För verserna ur Jeremias bok ger oss den tolkningsnyckel vi behöver för att både visa berättelsen den respekt den förtjänar och kunna göra ansvarsfulla tolkningar: ansvar och omsorg.
Den uppmaning som profeten Jeremia förmedlar till folket tas inte emot med blida ögon. För vem vill höra att det inte finns någon lätt väg tillbaka? Jeremia blev illa omtyckt för att han inte förskönade sanningen. Och så är det väl ofta med oss idag också. Det är lättare att ignorera röster som eggar på vår klimatångest och som utmanar våra privilegier än att lyssna. Lättare att söka snabba lösningar istället för långsiktigt hållbara. Men Jeremia ger inte upp utan visar på en väg framåt. Ni ska inte bara skörda vad andra sått – ta ansvar för er själva och andra och plantera istället egna trädgårdar! Bygg hus, bo i dem och engagera er för andras än er egna överlevnad, för ni är beroende av varandra. Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång (Jer 29:7). Hela skapelsen behöver blomstra för att också vi ska kunna göra det!
Paulus argumentation i Romarbrevet sätter hela tanken om omsorg och ansvarstagande på sin spets. Visserligen är det bara mänskligt agerande som beskrivs, men om hela skapelsens välmående och överlevnad är ett kriterium för mänsklig sådan, talar uppmaningen om att ”älska sin nästa som sig själv” till att se bortom det närmaste vi älskar. Att älska stort. Vi läser att Buden 'Du skall inte begå äktenskapsbrott', 'Du skall inte dräpa', 'Du skall inte stjäla', 'Du skall inte ha begär' och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: 'Du skall älska din nästa som dig själv.' (Rom 13:9). Vad händer om vi vänder på tanken, att dessa bud inte bara kan sammanfattas i budet att älska utan också att kärlek innebär att avstå från de former av våld och konflikter som radas upp. Då kan vi inte fortsätta stjäla från varandra och från framtida generationer. Inte bryta varandras förtroende. Inte missbruka den makt och fördärva den skapelse vi är en del av. Om kärleken är lagen i dess fullhet, kräver omsorg att jag tar ett ansvar när min egen kärlek brister.
Denna söndag bjuds vi in att fundera över om de värden vi lämnar efter oss är de rätta. Hur mycket ger vi egentligen till kommande generationer, vad är de värda? Det enkla svaret är oftast pengar. Vår gåva för framtiden är ekonomisk tillväxt och konsumtion på bekostnad av förstörda korallrev, luftföroreningar, översvämningar och dricksvattenbrist. Allt för att samla på mera pengar, ett mänskligt påhitt utan något värde i sig. Tvärtemot vad vi gör just nu så uppmanas vi till det motsatta: att inte samla skatter här och nu. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara (Matt 6:19-21).
Det är här som Jesus möter oss. För liksom fariséerna och Herodes anhängare försöker sätta dit Jesus tror jag att vi människor ibland sätter dit den som vill göra gott för att få oss själva att må bättre. För att andras goda arbete synliggör våra egna brister och utmanar uppskattade privilegier. Återigen blir jag påmind om mitt eget ansvar som individ men också som en del av en kyrka, ett samhälle, en befolkning, en mänsklighet, en skapelse. Ett ansvar som kallar oss att tänka på vår konsumtion, att välja ansvarfulla ledare, kräva ledarskap som ger oss stöd att själva ta ansvar, att driva på förändring medan vi ännu kan. Den tid vi har att agera är nu. Vi kan inte som Pontius Pilatus två våra händer från obehagliga insikter om konsekvenserna av vårt eget agerande. Vi kan inte blunda för den enorma omställning som måste ske. Vårat gemensamma ansvarstagande behöver hjärtan för att vi inte bara ska skylla på varandra. Världen behöver att våra händer räcks ut till andra, tar i, blir smutsiga. Först då, när vi i omsorg för andra och därmed oss själva tagit ansvar för det vi lämnar efter oss kan vi tvätta våra händer.
Jesus säger ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:21). Men var går gränsen? Jag tror inte att Gud imponeras av våra högar av guld eller det vi offrat för att samla dem. Vi betalar världslig skatt, men inte till Gud. Gud är inte en bild vi ser ingraverat på en tiokrona. Ibland är det nog snarare vi som agerar kejsare, vi som ser oss själva glänsa på myntets ena sida.
Det som tillhör Gud går bortom våra världsliga skatter. Det är i visad omsorg om varandra och den planet vi bor på som vi erkänner vårt ansvar. Det är så vi prisar Gud. Vårt tack, vår lovsång tillhör den Gud som skapat allt. Pengar liksom korallrev. Mossa liksom människor. Vårt hopp, vår medkänsla, vår omsorg. Jesu uppmaning bör därför inte läsas som en förmaning att lämna klimatkrisen till världsliga ledare, till andra. Det är vårt uppdrag. Det är vår framtid. Det är vårt ansvar.