Elfte söndagen efter trefaldighet

Författare: Hannah Hartell, teologistudent

Första årgångens texter:

Jesaja 2:12-17

Romarbrevet 3:21-28

Lukasevangeliet 18:9-15

Jag går in på facebook och kollar i en av de där grupperna för veganer jag är med i. Den där gruppen där det så ofta bråkas om vem som får kalla sig vegan och inte. Vilka som är lika dedikerade som de andra i gruppen, lika etiska i sitt uppoffrande. Jag kollar på instagram, där några bekanta skanderar över någon som har besökt ett zoo på semestern. Vet inte denna att dess handlingar leder till ett bibehållande av sjuka maktförhållanden då man fortsätter att föda upp djur för ett liv i fångenskap? Den som la upp bilden borde göra sig mer medveten, enligt de i kommentarerna.

Jag samtalar med en gammal bekant som frågar om jag sett den där nya klänningen från H&M, den som personen tycker skulle passa mig så bra. Jag säger att jag inte sett den, men i samma andetag råkar det också slippa ur mig att jag förresten inte köper nyproducerade kläder längre. Särskilt inte från ett företag som massproducerar kläder på ett så pass oetiskt sätt som H&M.

För visst hamnar jag i den där fällan jag med. Jag vill ju så gärna visa att jag försöker, att jag är duktig och gör rätt för mig. Jag vill att allt det där jag gör ska synas och att det ska leda till att andra medvetandegörs om hur vår ohållbara livsstil leder till det maktmissbruk vi människor utövar mot den övriga skapelsen. Ibland känner jag till och med att andra kanske borde göra lite mer som jag. Det skulle ju verkligen kunna göra skillnad om fler åt färre animalier, flög mindre, slutade köpa så mycket nytt och gjorde mer aktiva val kring sin livsstil.

Med andra ord har jag en tendens att vara precis som farisén i dagens evangelietext. Jag hoppas att jag inte är ensam med att ibland vara precis så blind för hur jag kan upphöja mig, jag tror i alla fall att det är fler av oss som ibland hamnar i den fällan. När man fokuserar en stor del av sitt medvetande på något som man anser vara av stor vikt är det lätt att tänka att de uppoffringar man gör är självklara och med en klimatkris, som ibland kan kännas som en tickande bomb, så är avsaknaden av engagemang som synes finnas hos många en naturlig källa för frustration. Men som brustna människor i en brusten skapelse måste vi få komma tillbaka till vår ursprungliga identitet som syndare och inse vår egen ofullkomlighet.

Ingenting någon av oss gör kommer någonsin att bli helt perfekt, det är en del av villkoren i det världsliga tillståndet vi befinner oss i. Möjligen kan detta låta som ett ganska negativt konstaterande. Kanske till och med onödigt pessimistiskt. Men jag tror att vi lurar oss själva försöker att upphöja oss till fläckfria varelser, och förväntar oss detsamma av andra. Sådana premisser skapar en ond cirkel av ouppnåeliga krav. Konsekvenserna av vilken blir besvikelse och missmod.

Då vi bekänner vår synd för vår sårade skapelse och erkänna vår egen sårighet föds en möjlighet till imperfekt handling. Gud skapade oss till en imperfekt typ av perfektion och förväntar sig inte att vi, som människor, ska vara fullständiga. Så hur kan vi som människor förvänta oss detta för oss själva eller vår nästa?

Med detta inte sagt att vi kan landa i vår syndiga identitet och nöja oss med att bekänna den. Visserligen befriar Gud genom sin oändliga nåd den som ber om sina synders förlåtelse, men med frihet kommer ansvar. Gud själv kräver inte handling som motprestation för nåden vi givits men vi får möjligheten att se den frigivande kraften som en startpunkt ur vilken handling kan komma. Låt kärleken som du mött genom Guds nåd vara gnistan i ett engagemang för Guds skapelse i sin helhet, såväl människor som djur och natur. Ha nåd för dem och deras brister, liksom Gud visat nåd för dig och dina brister. Hjälp dem på deras väg mot ett liv närmare Guds älskade skapelse och låt dem hjälpa dig på samma väg. Nåden kan vara en möjlighet till att vända en brist till en tillgång. Det gäller både dig och mig.

Vi som skapelse är många bräckliga delar som skapar en stark helhet. Liksom skärvor av en krossad vas inte själva kan uppfylla vasens uppgift, utan varsamt måste fästas ihop igen för att kunna hålla vatten. Så se inte ned på din medmänniska för allt det hon inte gör, utan ödmjuka dig och se hur inte heller du kan göra allt. Ingen av oss kommer ensam att kunna förändra det tillstånd som skapelsen befinner sig i, men om vi har förståelse för varandras svagheter och ödmjukar oss själva så kan vi tillsammans göra stor förändring