Tionde söndagen efter trefaldighet: Nådens gåvor
Författare: Magdalena Sjöholm, präst i Svenska kyrkan
Texter:
Jes 27:2-6
1 Kor 12: 12-26
Joh 15:1-9
Det är natt i Frankrike och över sluttningarna lyser små eldar upp i tusental. Men det är inte eldar som har tänts för att vara ett vackert skådespel för våra ögon, det är eldar som brinner som skydd. Det är april och vinodlarna har tänt ljus och bränt höbalar för att skapa värme för att skydda de späda vinplantorna från kylan och försöka hindra dem från att dö av vårnattens frost.
Man kan tänka att det mest är ekonomi, att vinodlarna måste rädda sin egen produktion och därför gör sig till så mycket besvär för sina vinrankor. Men om man tror att det alltid bara är ekonomi, då tror jag man förenklar och förminskar det hela. Jag tror att vinodlare ofta också bryr sig om sina vinrankor, sätter dem kanske t o m i det första rummet, känner omsorg till dessa vindruvor och plantor, så det ska kunna bli bra skörd. Jag tror det ofta finns en särskild slags samhörighet och relation mellan odlaren och den mark och de grödor den odlar. Det behöver inte vara något romantiskt eller kanske ens känslofyllt, den där relationen, men det är en särskild samhörighet präglat av respekt och omsorg, där odlaren vet att jag inte kan göra vadsomhelst - det jag odlar är sin egen, har sitt egenvärde och sitt eget sätt. Det är kanske Inte alltid det fungerar så, men kanske oftare än vi ibland tror.
När jag läste om vinodlarnas möda och omsorg för sina vinrankor i Frankrike så blev det motsatta så tydligt för mig - hur vi ofta brister i vår omsorg om den natur och miljö vi lever i ,när den riskerar att fara illa. Visst, det räddas sällsynta grodor och utrotningshotade falkar. Det räddas små ynka skott i växthuset som håller på att växa fram. Det räddas skog och mark som blir naturreservat så de kan få vara i fred för rovdrift och uttömning på resurser. Men när det som hotas ligger lite längre ifrån oss och inte finns i vår direkta närhet så den där samhörigheten blir tydlig, så gör distansen att vi slutar se och uppmärksamma. Slutar se floderna som färgas pga överproduktionen av kläder, för floden ligger inte i Sverige. Slutar se fiskarna som sväljer plastartiklarna för de simmar under vattnet. Slutar se de grödor som överbesprutas för de kommer till våra bord omgjorda till halvfabrikerad mat. Distansen gör att vi inte ser men också att vi tappar omsorgen.
Bli kvar i mig, säger Gud, Gud som i dagens evangelietext är som en vinodlare, som bryr sig om sin skapelse, som har omsorg om sina vinrankor, sina druvor och det som växer.
Bli kvar i mig, säger Gud, bli kvar i det sammanhang jag skapat, där du, människa, tillsammans med myggan, älgen, klippan och granen, är i samma gemenskap.
Vi alla - människan, myggan, älgen, klippan och granen - har var och en egna okränkbara värden, för att vi allesammans är skapade ur samma vilja och kärlek från Gud.
Skapelsen är som en enda kropp, en kropp med många delar, som det står i Apostlagärningarna. Foten kan inte säga: jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen. Ögat kan inte säga, jag är inget öra, jag hör inte till kroppen. Människan kan inte säga, jag är inte ett djur eller en sten, jag hör inte till naturen utan är något annat, något förmer, något bättre.
Ett öra kan inte säga till de andra delarna: jag behöver dig inte. Lika lite som en strand kan säga till en vattendroppe att jag behöver dig inte. Eller ett bi säga till en blomma: jag behöver dig inte. Eller en människa till en mask: jag behöver dig inte. Vi hör ihop och lider en del, så lider alla. Vi påverkas alla både av det som är trasigt och av det som är i harmoni.
Bli kvar i mig, säger Gud, i det sammanhang jag har skapat, i den jordgemenskap du tillhör, människa, och är en del av, på lika villkor som allt annat, inte sitter över. Är ni kvar i mig och söker se och förstå det sammanhang och den jordgemenskap som är av mig, så blir det som med vinrankorna och druvorna och grenarna, som jag har sån kärlek till, som jag i natten tänder eldar för mot frosten, som jag lägger mina skyddande vingar om, som jag lyser upp stigen för - det bär frukt.
På en annan gård, i Sverige, i Värmland, sitter en kvinna ute vid hästhagen, tätt intill sin ponny. Hon har varit stressad och haft alltför mycket omkring sig. Men nu sitter hon och ponnyn och lutar sig mot varandra. Hon andas in den luft som nyss också gått genom ponnyns lungor. De hör ihop, genom luften de andas och av Gud skapade. De är i en relation av omsorg och beroende, en samhörighet som är av Gud.
Bli kvar i mig, säger Gud. Bli kvar i samhörigheten och omsorgen, du människa, tillsammans med älgen, myggan, granen och klippan, så kommer jag också vara kvar i dig.
Om vi söker se och förstå det sammanhang och den jordgemenskap, som vi alla är en del av på samma villkor, ingen över någon annan, och lever utifrån den synen och förståelsen, då är vi kvar i den gemenskap som är av och i Gud.