Alla helgons dag: Helgonen
Författare: Fanny Willman, teologistudent.
Första årgångens texter:
Jesaja 49:8-10
Uppenbarelseboken 7:9-17
Matteusevangeliet 5:1-12
– Varför lär vi oss det här?
Känner du som läser igen den frågan? Jag minns den från högstadiet och att frågan levererades med en hel drös dålig attityd när någon i klassen, ibland jag, inte förmådde se hur kunskap om till exempel koefficienter eller kungalängder skulle vara nyttig i framtiden. Vi ville veta hur varje sak vi lärde oss skulle göra någon nytta i livet. Kunskap skulle kunna omvandlas till praktisk erfarenhet, annars var det svårt att orka ta till sig något.
Jag känner lite på samma sätt när jag läser evangelietexten hämtad ur Bergspredikan, där Jesus undervisar sina lärjungar genom att börja med orden ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”. Jag anar att orden är fulla av allvar, är tröst till dem som sörjer och att orden senare i texten uppmanar oss till att törsta efter rättfärdighet, hålla fred och vara barmhärtiga. Men jag undrar, varför lär vi oss det här? Vad betyder det att vara fattig i anden eller renhjärtad och vilket land ska de ödmjuka ärva? När jag inte förstår är min första tanke att jag nog borde fundera noga över, kanske slå upp, varje ord som verkar svårtytt för att komma närmare någon klarhet kring vad Jesus försöker säga oss.
Men sedan tänker jag att det kanske är fel angreppssätt, kanske nästan ett övergrepp på språket. För jag tror att det kan finnas en poäng med att orden är svåra att förstå. Att det finns en tanke med att Jesu undervisning inte är en lättfattlig guide för hur man bäst lever sitt liv, utan snarare ord som får annan betydelse vartefter man erfar dem. Erfarenheten föregår förståelsen, orden speglar livet i stället för att föregå det. Bara den som sörjt vet vad det är att sedan bli tröstad.
Jag fascineras av dem som håller hoppet uppe mitt i brinnande klimatnödläge. Man kan ana hur de som verkligen känner klimatkrisen i sin kropp och inte kan annat än agera för en annan framtid har erfarit en hunger efter rättfärdighet som vänt missmod till kamp. När Jesus i bergspredikan säger att de som skymfas, förföljs och förtalas ska gläda sig och jubla kan jag inte låta bli att se framför mig en klimatdemonstration. Där förenas förtvivlan och framtidstro, allvar och fest på ett svårförståeligt men påtagligt sätt. För där man kan ana en annan verklighet, eller hoppas på ett himmelrike som breds ut där rättfärdigheten råder finns hoppet närvarande.
På allhelgona, eller Alla själars dag, minns vi dem som gått bort. I kyrkans förböner bör vi inte glömma sorgen över en lidande skapelse eller utdöende arter bestående av liv som sällan blir sörjda men som också besjälat världen. Döden väcker frågor om vad vi kan veta, varför vi är här och vad som är alltings mening och mål. För den som sörjer och saknar kan tanken på ett ovetbart ”efter” som både förenar oss med, och skiljer oss från, livet här och nu vara både tröstande och skrämmande.
Jesu ord om himmelriket kan öppna oss för en okänd framtid, och låta oss veta att det vi gör i rättfärdighetens namn är att betrakta som en skapelseakt. Precis vad den skapelseakten innebär äger vi ingen överblick över, men vi får lita på att det aldrig är utan betydelse. Som det uttrycks så vackert i Taizésången: ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud.”